Att tänka på ingenting

I en av A. A. Milnes böcker frågar Nalle Puh sin vän Christoffer Robin om hur man gör just ingenting. Christoffer Robin svarar Puh att det är när någon ropar just när man ska gå ut: ”Vad ska du göra, Christoffer Robin?”, och man säger: ”Å, just ingenting” och sedan går man ut och gör det.

Vad gör vi egentligen när vi gör ”ingenting”? Vad sker i vår hjärna när vi inte har vår uppmärksamhet och koncentration riktad på någon speciellt i vår omvärld? Dagens hjärnforskare har börjat intressera sig för frågan om att inte göra något.

Man kan med visst fog säga att hjärnforskningen såg dagens ljus då den brittiske läkaren Thomas Willis utförde obduktioner på avrättade brottslingar i Oxford under 1600-talets senare hälft. Genom noggranna studier av hur människokroppen är uppbyggd kunde han en gång för alla motbevisa den dittills dominerade idén att människans själsliga förmågor är skilda från kroppen. Willis slog fast att hjärnan är det organ i människokroppen som utgör den biologiska grunden för våra tankar, handlingar och känslor.

Därigenom kom han att lägga grunden för vår moderna bild av hjärnan som sätet för vårt beteende. Sedan dess har mycket möda lagts ner på att förstå hur vårt beteende styrs av hjärnan samt hur hjärnan hanterar alla de situationer som vi ställs inför i vår vardag.

Kartläggningen av hur hjärnan löser olika uppgifter fick ordentlig fart under 1980- och 90-talen då det blev möjligt att mäta hjärnans aktivitet med hjälp av så kallade hjärnkameror. I den senast tillkomna kameratekniken, funktionell magnetisk resonanstomografi (fMRI), utnyttjas skillnader i magnetiska egenskaper hos syrerikt blod jämfört med syrefattigt.

Den springande punkten i nästan all funktionell hjärnavbildning är att vi endast kan titta på ökningar eller minskningar i hjärnaktiviteten i förhållande till något referenstillstånd. Som referens väljer man oftast vila och då antar man nästan alltid att vila, eller att göra ingenting, är ett väldefinierat och stabilt tillstånd i hjärnan. Då frågar man sig kanske om forskarna verkligen kan vara säkra på att ”göra ingenting” automatiskt innebär att hjärnan befinner sig i ett stabilt ”vänteläge”. Det skulle vara ett tillstånd då ingenting händer ända tills någon yttre händelse inträffar – en minnesuppgift som ska utföras eller en bild, en rörelse eller ett ljud ska uppmärksammas. Finns det ett sådant läge?

Visserligen har forskarna redan sett att hjärnan i någon mening är aktiv även när vi gör ingenting. Alltsedan EEG-tekniken uppfanns i slutet av 1920-talet har de kunnat observera att de elektriska mönster som bildas på hjärnans yta ser olika ut när man sover jämfört med när man bara vilar. EEG-mönstret under drömsömnen skiljer sig också från signalen tagen under den djupa sömnen. Således råder det inget tvivel om att hjärnan är i gång även då. Men vad är det som händer i hjärnan när vi vilar? Hur hanterar hjärnan sysslolösheten?

En fingervisning om vad ”ingenting” är för hjärnan fann forskare nyligen när de för första gången systematiskt började undersöka var i hjärnan aktiviteten minskar när vi utför en mental uppgift, i stället för att som tidigare endast beakta ökningar i aktivitet. De ville alltså ta fram de aktiva regionerna i hjärnan under vila. Dessa regioner är enligt de nyaste forskningsrönen områden som ligger utmed hjärnans mittlinje mellan de båda hjärnhalvorna. Men även områden utmed sidorna i hjässloben och tinningloben i båda hemisfärerna visar sig vara aktiva i vila.

Således tror forskarna att alla de ovan nämnda regionerna tillsammans utgör ett nätverk i hjärnan som är aktivt när vi vilar. Dessa resultat har lagt grunden till teorin om att det skulle finnas ett ”standardläge” för hjärnan när vi inte har vår uppmärksamhet koncentrerad på att utföra någon uppgift.

Nästa fråga är i så fall vad hjärnans standardläge är sysselsatt med när vi vilar. Svårigheten ligger i att det trots allt kanske inte är så enkelt att följa uppmaningen att avhålla sig från all mental aktivitet. De flesta av oss skulle antagligen efter en stund låta medvetandet vandra i väg och tänka på saker som har hänt, planera inför framtiden eller rent av börja dagdrömma. Sannolikt skulle vi låta vårt sinne fyllas av bilder och ljud, föra en inre monolog med oss själva och låta medvetandet leda oss bort från nuet och sysslolösheten.

Det ligger därmed nära till hands att tolka hjärnans standardläge som den biologiska basen för det som den amerikanske psykologen William James redan år 1890 kallade medvetandeström. Denna skulle närmast kunna beskrivas som ett kontinuerligt flöde av tankar, infall, intryck, associationer, idéer och känslor. Existensen av ett standardläge i hjärnan skulle kunna spela en nyckelroll för förståelsen av hur medvetandeprocesser hanteras och därmed hur vår upplevelse av ett eget unikt ”jag” i förhållande till vår omgivning skapas och upprätthålls i hjärnan.

Skulle man med egen vilja kunna stänga av denna jag-relaterade tankeström och därmed fullständigt komma ur standardläget? För att testa detta mätte man med fMRI-teknik hjärnans aktivitet samtidigt som försökspersoner utförde en svår arbetsminnesuppgift. Uppgiften skulle vara så krävande att det blev näst intill omöjligt för försökspersonerna att tänka på något annat än att i varje ögonblick helt fokusera på den. Intressant nog visade fMRI-bilderna att aktiviteten i nätverket som utgör standardläget kvarstod men var kraftigt nedsatt jämfört med att göra ingenting.

Detta tyder på att medvetandeströmmen delvis är viljestyrd och påverkas av yttre omständigheter. Men också på att det dessutom finns en kärna i strömmen som ligger utanför viljans kontroll och som alltid är närvarande, oavsett vad vi för tillfället är sysselsatta med. Det är frestande att tolka dessa resultat som att den delvis omedvetna kärnan av aktivitet i standardläget speglar de biologiska processer som är intimt kopplade till vår upplevelse av ett sammanhållet ”jag”.

Sedan länge vet forskarna att skador på pannlobens främre centrala delar, vilka ingår i nätverket för hjärnans standardläge, är kopplade till personlighetsförändringar. Till exempel försämras förmågan till social kommunikation, och en förändrad jag-bild dyker ofta upp bland symtomen.

Frågor som rör vårt medvetande låg till för bara ett tiotal år sedan helt inom filosofins ramar. Men framstegen inom den kognitiva hjärnforskningen liksom utvecklingen av metoder för funktionell hjärnavbildning har gjort det möjligt att fundamentala frågor om oss själva även kan börja undersökas utifrån ett biologiskt perspektiv.