Varför har offret hamnat i centrum?
Ester Pollack är forskare vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet och har undersökt kriminaljournalistik från 1950-talet till i dag.
1. Vad är det som hänt?
– Gärningsmannen och offret har bytt plats. Under 1950-talet skrev man om brottslingen: vem han var och varför han begick brott. Det handlade ofta om stölder. Våld förekom enligt pressen nästan bara i utlandet.
Under 1970-talet ökade våldsbrotten något i artiklarna, och man började koppla ungdomar till våld. Trenden blev tydligare under 1980-talet. Under 1990-talet var våldsfokuseringen helt genomförd. Samtidigt flyttades sökljuset till offret, och under 1990-talet var det offret – ofta en kvinna – som stod i centrum.
2. Varför hamnade offret i centrum?
– Det skedde en omsvängning i svensk kriminalpolitik. Offret och preventiv kriminalvård blev viktigare, och det visade sig också i pressen. Kriminalpolitiken blev under 1980-talet mer politiserad, och det påverkade medierna eftersom mycket av politiken utspelar sig där.
Samtidigt hade det byggts upp ett antal offerorganisationer, exempelvis Brottsoffermyndigheten, som satte den drabbade i centrum och som påverkade journalisterna i samma riktning.
3. Speglar utvecklingen att våld blivit vanligare?
– Både och. Pressen skildrar samhällets syn på brott, men inte nödvändigtvis vilka brott som ökat eller minskat. Under 1950-talet, när all statistik visade på ökad brottslighet, skrev tidningarna med tillförsikt om brottslingar. Forskning och välfärd skulle lösa alla problem. När brottsligheten senare stabiliserades skrev man å andra sidan uppbragt om grova våldsbrott.
Under 1970-talet fanns många skildringar av grova kvinnliga våldsbrottslingar, utan att statistiken visade någon speciell ökning av andelen kvinnliga kriminella. Rapporteringen vittnar i stället om tidens fokusering på kvinnan och jämställdhet. Medierna är alltså ingen självklar spegling av brottsligheten.
