Identifiering på gott och ont

I år är det precis 60 år sedan personnumret infördes i Sverige. Det antogs helt utan debatt i riksdagen eftersom siffrorna ansågs harmlösa. Förhoppningen var att myndigheterna lättare skulle kunna identifiera folk.

Ungefär samtidigt protesterade man samfällt i det liberala Storbritannien mot de identifieringskort som hade införts under kriget. ID-korten ansågs hota integriteten. Protesterna slutade med att resterna av krigets ID-kort togs bort år 1952. Fortfarande i dag är identifieringskort en känslig fråga i Storbritannien.

Det finns uppenbarligen skillnader i hur svenskar och engelsmän definierar integritet. Integritet har med privatlivets helgd att göra, men i ett modernt välfärdssamhälle är det inte realistiskt att helt undandra sig myndigheternas kontroll. Därför handlar integritet också om att veta när och var man är övervakad, och i viss mån om att ha kontroll över den kunskap om en själv som sprids. Men hur länge har vi över huvud taget haft integritet?

Ett modernt fenomen

Resonemang om kroppens gränser fanns under 1600-talet hos till exempel filosofen Thomas Hobbes, men det är först under 1800-talet med individualisering och liberalism som man kan tala om medborgare med rätt till en egen privat sfär.

Frågan om integritet har ofta aktualiserats i samband med nya tekniker för statlig styrning. Så var fallet just under 1800-talet, då de statliga ambitionerna ökade och nya tekniker som fotografering utvecklades för att identifiera och kontrollera befolkningen.

Det sena 1800-talet var insamlingarnas, kartläggningarnas och mätandets era.

– Myndigheterna behövde identifiera befolkningen, de ville veta vilka som var skötsamma. De ville förenkla en rörig verklighet och skapa ett mer hanterligt folk, och det innebar att frågor om vem som var vem, vilken sorts person det var och vilka som skulle få reda på det, blev viktiga, säger Birgitta Svensson, professor i etnologi vid Nordiska museet.

Man kan som den amerikanske statsvetaren James C. Scott tala om att staten ville göra medborgarna avläsningsbara. Därmed började också rätten till ett privatliv att diskuteras. Det var i 1800-talets Tyskland förbjudet att ändra sitt namn för att undgå att identifieras. Det var också ett allvarligt brott att stjäla någons namn, eftersom också det var ett intrång i det privata.

Historikerna Urban Lundberg och Mattias Tydén vid Institutet för framtidsstudier menar att man också måste koppla integriteten till demokratiseringen. De håller på med en undersökning om justitieombudsmannen, JO, som inrättades 1809 och var tänkt att fungera som ett värn för medborgarna gentemot myndigheterna.

– Under 1900-talet ökade klagomålen till JO radikalt, och kanske skulle man kunna säga att det var först då som människor i gemen, och de i samhällets utkant, började göra sig ett begrepp om att de hade integritet. Men ökningen måste också ses som en del av den statliga expansionen, säger Urban Lundberg.

Trångboddhet och utsatthet gjorde att en privat sfär för envar var en omöjlighet. När välfärdssamhället utvecklades ökade visserligen myndigheternas kontroll, men samtidigt fick människor också det bättre, och det gjorde det möjligt för fler att hävda sin integritet.

– Och det var heller inte förrän efter andra världskriget som människor som kommit i kläm i socialvården började väcka JO:s intresse, säger Urban Lundberg.

Hotet från stordatorerna skyndar på

Tio år efter andra världskrigets slut togs motboken bort. Den hade tvingat de vuxna medborgarna (utom gifta kvinnor) att identifiera sig och till och med markerat deras skötsamhet. Ändå accepterades den länge. Historikern Lars Ilshammar, chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, menar att det inte var förrän i slutet av 1960-talet som integritet i modern mening började diskuteras på allvar i Sverige. Det var sent internationellt sett.

– Det var vid den stora folk- och bostadsräkningen 1970 som frågan om integritet för första gången syntes ordentligt i källorna. Under 1960-talet förekom bara sporadisk debatt om integritet i riksdagen, och tidigare var det över huvud taget inte en fråga, säger han.

Att integriteten började diskuteras berodde bland annat på den nya tekniken. Folk- och bostadsräkningen blev en symbol för vad man kunde göra med de nya stordatorerna. Från att ha varit något tekniskt som utlovade en ljus framtid, blev datorerna hotfulla och politiska. Datorerna blev – tillsammans med kärnkraften – tidens stora hot.

– Men under 1960-talet skedde också en individualisering i hela samhället, en fördjupad demokratisering, säger Lars Ilshammar, och det påverkade synen på medborgarna och rätten till personlig integritet. Många började ifrågasätta välfärdsstatens rationalism, och menade att myndigheternas makt och kunskap över människor blev för stor i och med insamlingen av persondata.

Från misstro till förtroende

Både vänstern och högern var under 1970-talet kritiska till personuppgifter i datorminnen. Högern talade ofta om smygsocialisering och den kontrollstat som myndigheternas användning av personuppgifter skulle leda till. Vänstern pekade i stället ut staten som den härskande klassens redskap och varnade för olika typer av åsiktsregistrering.

Protesterna mot folk- och bostadsräkningen ledde till att Sverige år 1973 – först i världen – fick en myndighet, Datainspektionen, som skulle skydda den personliga integriteten från statliga övergrepp genom att reglera hur datorer och personnummer användes.

Intresset för integriteten har sedan gått i vågor: från 1970-talets kraftiga protester till 1990-talets loja attityd och dagens mer intensiva debatt. En viktig milstolpe var protesterna mot projekt Metropolit år 1986.

Metropolit var ett sociologiskt forskningsprojekt, där forskare samlat in uppgifter om 15 000 stockholmare, bland annat rörande yrkesval, kriminalitet, fritidsaktiviteter och familjebildning. Klagomålen handlade både om att uppgifterna upplevdes ha samlats in i hemlighet och att de undersökta gick att identifiera. Missnöjet blev så stort att Datainspektionen beslutade att registret skulle avidentifieras.

Därmed avstannade också diskussionen om integriteten, menar journalisten Anders R. Olsson, som sysslat med integritetsfrågor i 25 år.

– När den moderna debatten om integritet tog fart i slutet av 1960-talet var den helt teoretisk. Man spekulerade om huruvida staten – och andra – skulle ha rätt veta allt om alla, men det fanns inga tekniska möjligheter till det. Men allteftersom tekniken utvecklades under det sena 1980-talet och möjligheterna att övervaka människors minsta steg realiserades, avtog diskussionen i stället för att tillta. Det är en paradox, säger han.

Ett tydligt exempel är förslagen om att ordna en folk- och bostadsräkning genom att samköra register. År 1983 avvisades detta som skandalöst, men har sedan 1990-talet genom flera beslut genomförts utan någon offentlig debatt. Krav på att komma åt brottslingar, bidragsfuskare och skattesmitare bidrar till att folk i större utsträckning accepterar en allt intensivare statlig övervakning och kontroll.

Trygghet viktigare än integritet

Anders R. Olsson menar till och med att vårt förtroende för staten har ökat. Detta ligger i linje med en enkät som statliga integritetsskyddskommittén har låtit Statistiska centralbyrån (SCB) genomföra och som visar att svenskar är förhållandevis positiva till övervakning. Överlag är dock högutbildade mer skeptiska till att myndigheter samlar in personuppgifter. De anser sig dessutom oftare ha blivit kränkta.

Lars Ilshammar konstaterar att frågan om personlig integritet ofta är en fråga för eliten. Det är på kultursidorna som den debatteras. Det håller Birgitta Svensson med om.

– Folk i marginalen är ofta mindre intresserade av integritet så som vi forskare uppfattar den. Att skydda deras identiteter med anonymitet har vissa till och med uppfattat som kränkande, eftersom de då går miste om ett tillfälle att synas, säger hon.

Storebror heter numera Big Brother och är inte skrämmande utan en väg till kändisskap. Ökad kontroll är dessutom ett pris som de flesta är villiga att betala för trygghet, och fattiga personer är mer utsatta för brott än andra. Hela 97 procent tycker enligt SCB:s enkät att kameraövervakning ska vara tillåtet om det behövs för att stoppa rån, misshandel, våldtäkt eller narkotikalangning.

Men enkäten avslöjar inte vad svenskarna tycker om kameraövervakning som inte säkert leder till minskad brottslighet och ökad trygghet. Över 60 procent tycker trots allt att det är oroande att myndigheterna har uppgifter om vilka man har talat i telefon med eller vilka hemsidor man har besökt. Ännu fler, 74 procent, menar att man bara borde få filma och spela in personer som gett sitt medgivande. Mer än hälften ifrågasätter om ens journalister ska få göra det.

Lillebror ser dig

I dag är det inte bara myndigheter som kan övervaka oss. Tekniken har gjort det möjligt för många fler att ta reda på mycket mer om oss. När datorer och internet under 1990-talet blev vanligt i hemmen, skiftade integritetsdebatten fokus. Också Lillebror hotar integriteten. Debatten har på senare år också handlat om hur man skyddar sig från företags och andra privatpersoners intrång i det privata. Enligt SCB:s undersökning är tilltron till myndigheter större än till företag och privatpersoner.

Lars Ilshammar menar att detta delvis kan förklaras av vanan.

– Intresset svalnade eftersom datorerna blev vardagliga. Och när man vänjer sig vid något slutar man helt enkelt bry sig, säger han.

Anders R. Olsson är inne på samma linje. Trots att den nya tekniken gör oss sårbara accepterar vi den, eftersom den är så bekväm. Han konstaterar dessutom att integritetsskyddet har naggats i kanterna lite i sänder. Det är svårt att överblicka vilka konsekvenser det kommer att få.

– Men det uteblivna intresset från den bredare allmänheten beror också på ett bakslag. Det skydd som finns, som personuppgiftslagen, framstår som larvigt. Det är inget konstigt att sprida personuppgifter i sig, det gör vi hela tiden, trots att lagen förbjuder det. Dessutom är riskerna med övervakningen inte tydliga. Vi tror staten om gott, trots att all historisk erfarenhet säger att staten förr eller senare missbrukar sina befogenheter att övervaka och registrera oss, säger Anders R. Olsson.

Att det skulle vara kriget mot terrorn som satt i gång dagens utveckling mot ökad övervakning, tror han inte. Möjligen har den fått en extra skjuts. Utvecklingen mot förstärkta polisiära befogenheter påbörjades långt före den 11 september 2001. Det är snarare teknikutvecklingen och vår tids längtan efter bekvämlighet och trygghet som är avgörande.

– Detta är ett problem eftersom integritetsfrågan egentligen handlar om vår demokrati och vilken typ av samhälle vi vill ha, vilka rättigheter som staten ska ha gentemot medborgarna. Vi vet inte vad som händer i ett samhälle där myndigheterna har tillgång till uppgifter om vårt privatliv i den utsträckning de kan ha i dag. Vi vet inte i vad mån vi kommer att bli mer återhållsamma med vilka vi ringer till eller vilka sidor vi surfar på. Troligen kommer självcensuren att öka, men vad betyder det för det demokratiska samhället? Det vet vi inte, avslutar Anders R. Olsson.