E-skrot hotar tredje världens miljö

Värdefulla metaller i gammal elektronik har gjort illegal återvinning lönsamt i många fattiga längder, trots risker för miljö och hälsa.

– Skrotade maskiner köps in billigt och apparater som inte fungerar längre länsas på delar som kan säljas. Hårddiskar i datorer, kompressorer i kylskåp är exempel. Det som återstår läggs på hög och bränns till slut, eller slängs utan eftertanke. Delar som saknar värde men som ändå borde tas om hand slängs också, vilket leder till att kylaggregat med freon och apparater med kvicksilver står och läcker.

Det berättar Martin Streicher-Porte vid forskningsinstitutet EMPA i Schweiz. Han och hans kolleger studerar återvinning av e-skrot – kasserade elektriska och elektroniska produkter – i fattiga länder.

– De som arbetar illegalt med återvinning av e-skrot håller i princip till på bakgårdar. De gör så för att det inte ska se ut som återvinning, eftersom detta är förbjudet av hälso- och miljöskäl. När de är på väg att bli upptäckta flyttar de till nästa ställe, säger han.

Grova metoder

Martin Streicher-Porte och hans kolleger har besökt Indien och Kina för att kartlägga illegal återvinning. Dessa båda länder har omfattande återvinning av e-skrot, på grund av att länderna har en stor mängd egen elektronik. Men mycket av det som återvinns illegalt importeras från rikare länder, i strid med internationella regler för farligt avfall.

Motivet för exporten är att få ner kostnaderna för återvinning. Tvivelaktiga företag utnyttjar billig arbetskraft i länder som ofta har undermålig miljölagstiftning eller saknar resurser att följa upp de lagar som ändå finns.

– De återvinningsmetoder som används är grova. Den mest grundläggande är att bränna skrotet. Det tar bort organiska material som plast och glasfiber och kan också lossa metall från andra material. Det används mest för att utvinna koppar, berättar Martin Streicher-Porte.

– Förbränning är inte dåligt i sig, men det måste ske under kontrollerade former. På de platser vi har besökt tillsätter de bara bränsle och tänder på. Temperaturen blir inte tillräckligt hög för att plasterna ska förstöras.

En annan metod är urlakning med hjälp av syra, till exempel cyanider eller salpetersyra. Denna metod kräver mer kunskaper än förbränning.

– Urlakning används bland annat för kretskort. Problemet här är att syran inte tas om hand på rätt sätt. Oftast hamnar syra och spillvatten i vattendrag eller på soptippar, säger Martin Streicher-Porte.

En tredje, speciellt otäck metod är amalgamering med kvicksilver. Här tillsätts kvicksilver till söndermalt skrot, så att metallerna i skrotet bildar en legering med kvicksilvret. Sedan förångas kvicksilvret, så att bara de värdefulla metallerna blir kvar. Kvicksilverångor är mycket giftiga och ger skador på nervsystem och njurar.

– Alla dessa metoder kräver expertkunskaper. Gaserna från cyanidurlakning eller amalgamering är så giftiga att man kan dö om man andas in dem. Arbetarna i de fattiga länderna försöker undvika ångorna genom att hålla sig på avstånd från dem, säger Martin Streicher-Porte.

Långlivade miljöproblem

Förutom hälsorisker ger undermålig återvinning av e-skrot också långvariga miljöeffekter. Ett exempel är påverkan av flamskyddsmedel. Dessa är långlivade ämnen som kan utgöra så mycket som 40 procent av vissa plaster i bildskärmar. Bromerade flamskyddsmedel kan vara hormonstörande och påverka förmågan till fortplantning hos djur och människor.

Vissa flamskyddsmedel är sedan 2006 förbjudna i EU, men molekylerna kan färdas långa sträckor i atmosfären och därför behövs internationella lagar för att hindra spridningen.

– Flamskyddsmedel måste vara stabila för att hindra brand. Men det innebär att de inte heller bryts ner när de kommer ut i naturen, utan kan spridas och anrikas, säger Anna Karin Jönbrink vid IVF Industriforskning och utveckling AB. Hon leder en EU-utredning om datorers miljöpåverkan.

Rök från dåligt förbrända plaster kan också ge långvariga effekter, eftersom den kan innehålla dioxiner och furaner. Vissa dioxiner är extremt giftiga och kan leda till allvarliga skador på foster och spädbarn, då de kan överföras via bröstmjölk och genom moderkakan. Furaner kan orsaka cancer.

Rester från illegal återvinning av e-skrot går också ner i marken och riskerar att förgifta jorden och spridas med regn- och grundvatten. Här är de största bovarna bly, arsenik och kvicksilver. I Sverige är kvicksilver förbjudet i många sammanhang, eftersom det är så giftigt. Men det finns kvar i plattskärmar och lågenergilampor tills alternativa lösningar har utvecklats.

– Vår utredning kommer att föreslå att lyselementen på plattskärmar görs löstagbara, så att kvicksilvret enkelt kan tas om hand, säger Anna Karin Jönbrink.

Än så länge finns inget effektivt sätt att oskadliggöra kvicksilver, och i Sverige har riksdagen beslutat att kvicksilver ska förvaras i bergrum för att minimera miljöpåverkan.

– I skärmar som inte är platta finns i stället fosfor. Det är inte fullt lika farligt, säger Anna Karin Jönbrink.

Fortfarande saknas information

Det är svårt att komma till rätta med illegal export av e-skrot. Det finns så lite information.

– Det mesta av den begagnade elektronik som exporteras kategoriseras som bistånd och ska egentligen återanvändas i andra länder, säger Rüdiger Kühr vid tankesmedjan United Nations University.

Han var med och startade ett FN-projekt för att motverka illegal återvinning av e-skrot. En av de viktigaste uppgifterna är att ta reda på omfattningen av export och återvinning. Förutom i Kina och Indien har illegal återvinning upptäckts i Nigeria, Pakistan, Sydafrika, Mexiko, Colombia, Brasilien och Chile.

– Ju mer man letar, desto fler länder som tar emot e-skrot hittar man, säger Rüdiger Kühr.

Även när den legala biståndsexporten är informationen knapphändig. Den sköts ofta av många små organisationer utan samordning. Det är också svårt för polis och myndigheter att skilja riktigt bistånd från förtäckt skrothandel.

– Om du står framför en container på väg till Kina som är full med gamla datorer, hur kan du ta reda på om de faktiskt fungerar eller inte? Det går inte heller att förbjuda all export av begagnad elektronik. Det skulle öka den digitala klyftan mellan rika och fattiga länder, säger Rüdiger Kühr.

Jämfört med andra länder har Sverige ett försprång när det gäller återvinning av e-skrot. Sedan 2001 finns lagar som säger att producenten har ansvar för återvinning av elektriska och elektroniska produkter.

– Sverige har den högsta återvinningen i världen, 16 kilo per person och år. EU:s mål är 4 kilo, säger Jan-Olof Eriksson, vd på Elkretsen AB, som ansvarar för insamling av e-skrot i Sverige.

Det är också förhållandevis lite elektronik som slängs i svenska soppåsar: av 1 ton sopor är endast 2 kilo elektronik – det mesta batteridrivna leksaker.

Andra länder som ligger bra till är Norge, Belgien, Nederländerna och Schweiz, som återvinner omkring 10 kilo e-skrot per person och år. Men i många länder, speciellt i östra och södra delarna av Europa, saknas infrastruktur för att samla in och återvinna apparater.

– Flera av de nya EU-länderna har problem att nå målet, och i länder som Italien, Storbritannien och Frankrike är systemen under uppbyggnad, säger Jan-Olof Eriksson.

Den elektronik som samlas in i Sverige går till 80 procent till nya material. Efter att ha plockats ner i delar används den i princip som höghaltig metall – hårddiskar innehåller mest stål, kablar innehåller koppar, kretskort ädelmetaller, och så vidare.

Den illegala återvinningen på bakgårdar i fattiga länder klarar förstås inte att leverera lika rena produkter, vilket har lockat mindre nogräknade köpare.

– Fördelen med att köpa från informell verksamhet är att man slipper skatter. Smyckeindustrin är en av intressenterna, säger Martin Streicher-Porte.

Nyligen kom en rapport som visade att många billiga smycken som importeras i väst innehåller giftiga metaller. De kan vara så giftiga att de är direkt skadliga om barn skulle tugga på dem.

– Ämnessammansättningen tyder på att metallerna kommer från elektronik, säger Martin Streicher-Porte.