Myrforskaren vill rädda Skapelsen

Det är söndag förmiddag och ett femtiotal personer har bänkat sig i en sal på Sigtunastiftelsen norr om Stockholm. Edward Osbourne Wilson, biologiprofessor vid Harvard University i USA, tar plats i en talarstol som liknar en predikstol.

Han är mest känd som hjärnan bakom sociobiologin, som rev upp en hätsk debatt under 1970-talet. Dessutom är han världens främste expert på myror. Från sina studier av myrornas samhällen har han hämtat idéer som blivit tongivande inom all biologi. Han har utvecklat tänkandet om biologisk mångfald, förhållandet mellan naturvetenskap och humaniora, människans behov av naturupplevelser och mycket annat. Hittills har han publicerat drygt 20 böcker, varav två har blivit belönade med Pulitzerpriset.

Edward O. Wilson är lång och gänglig, något böjd efter alla år med blicken riktad mot markens minsta kryp. Han har kommit till Sigtuna för att tala på en konferens om människan, naturen och Gud.

Han kastar en blick på åhörarna, harklar sig och börjar läsa ur ett brev som han skrivit till en tänkt baptistpastor i den amerikanska södern. På ett sätt mer typiskt för en predikant än en professor låter han orden sjunka in.

– Käre pastor! Vi har aldrig träffats. Ändå känner jag att jag kan kalla dig min vän. Vi växte upp i samma tro. Som pojke svarade också jag på kallet från altaret och lät mig döpas. Även om jag inte längre har kvar den tron, så är jag säker på att vi skulle kunna träffas och tala om våra djupaste övertygelser i en anda av respekt och välvilja.

Blev överfallen av demonstranter

Brevet i sin helhet fyller en bok, The Creation, som kom ut år 2006. Den är ett försök att mäkla fred mellan biologer och kristna amerikaner som tar avstånd från evolutionsläran. Syftet är att förmå vetenskap och religion – de två starkaste krafterna i dagens värld, enligt Wilson – att förena sig i kampen för att bevara livets mångfald på jorden. Han menar att en sådan pakt skulle få stor effekt. Kristna grupper väger tungt i amerikansk politik. Och USA slukar naturresurser och utövar makt på ett sätt som påverkar miljön i hela världen.

Wilson hör förstås hemma i vetenskapen, inte i religionen. Han gör inga kompromisser med religiös skapelsetro och så kallad intelligent design.

Trots det har han efter publiceringen av sin senaste bok blivit inbjuden att tala med ledarna för National Association of Evangelicals, en mäktig sammanslutning av kyrkor med sammanlagt 30 miljoner medlemmar. Wilson förklarade för dem att om miljöförstöringen fortsätter som hittills kan hälften av världens djur- och växtarter vara antingen borta eller på god väg mot undergång innan seklet är slut. Budskapet gick fram. I fjol skickade organisationen ett brev till president George W. Bush med krav på en bättre miljöpolitik.

Det finns flera skäl till att konservativa kristna lyssnar till Edward O. Wilson. Han förstår hur de tänker. Dessutom är han artig. Han tillbringade en stor del av sin ungdom i Alabama, en sydstat mitt i det amerikanska bibelbältet. Där fick han lära sig gott uppförande – manners – som än i dag innebär att sydstatsbarn ofta tilltalar vuxna med sir och ma am.

Trots all hövlighet har Wilson blivit indragen i hårda fejder. Den värsta bröt ut efter publiceringen av boken Sociobiology: The new synthesis, år 1975. Boken blev bensin på en brasa av politiskt laddade frågor om arv och miljö. Debatten gav eko ända till Sverige. I USA möttes Wilson av buande demonstranter när han skulle tala på en vetenskaplig konferens. En demonstrant bar på en skylt med ett påmålat hakkors. En annan hällde en kanna isvatten över Wilson – ett sällsynt exempel i modern tid på att en forskare blivit fysiskt attackerad på grund av sina idéer.

Sociobiologin fick fäste

Ledarna för ett mer intellektuellt motstånd var biologer vid hans eget universitet: Richard Lewontin (som hade sitt kontor rakt under Wilsons) och Stephen Jay Gould.

– Båda var vid den tiden hängivna marxister. De avfärdade alla tankar på en ärftlig mänsklig natur. De ansåg att hjärnan vid födelsen är ett vitt ark, säger Edward O. Wilson.

Han argumenterade i stället för att det naturliga urvalet formar många beteenden. Så länge han talade om djur var allt frid och fröjd. Men det sista kapitlet i hans bok om sociobiologi gäller människan. I ett avsnitt om kön och uppdelning av arbete jämför han industriländernas städer med jägar- och samlarsamhällen: ”På dagarna stannar kvinnor och barn i bostadsområdet medan männen går på jakt efter villebråd eller dess symboliska motsvarighet i form av byteshandel och pengar.”

Hans kolleger gick till angrepp i en debattartikel i den litterära tidskriften New York Review of Books. De skrev att alla försök att etablera en biologisk bas för socialt beteende tenderar att ”rättfärdiga status quo av existerande privilegier för vissa grupper baserat på klass, ras och kön.” De ansåg att sociobiologin innebär en ödestro på att generna förutbestämmer hur livet ska bli. Det var aldrig Wilsons åsikt. Han poängterar att gener alltid samspelar med en miljö.

Sociobiologin revolutionerade synen på djurs beteende. Forskarna kunde gå vidare från frågan ”hur gör djur?” till mer intressanta evolutionära resonemang om varför olika beteenden har uppstått.

När det gäller människor är sociobiologin fortfarande omstridd. Men till stora delar har den fått fäste inom vad som i dag kallas evolutionär psykologi.

– Jag vet att det låter arrogant, men jag visste att jag hade rätt. Jag såg på det hela som en intressant period i historien, säger Edward O. Wilson.

Sedan dess har han utvecklat teorierna bakom sociobiologin. En viktig förändring är att han numera betonar att det naturliga urvalet kan påverka hela grupper. Det bryter mot en etablerad biologisk dogm.

Under mer än fyrtio år har så kallad gruppselektion varit ett i det närmaste bannlyst begrepp bland biologer. Läroböcker brukar slå fast att det naturliga urvalet verkar på gener, eller möjligen på individer. Inte på hela grupper.

– Jag har själv starkt bidragit till att sprida den dogmen, säger Edward O. Wilson.

Evolution på alla nivåer

Den viktigaste idén bakom sociobiologin är släktskapsselektion, en teori som den brittiske biologen William Hamilton lanserade på 1960-talet. Han tog fasta på det enkla faktum att släktingar delar gener. Genom att gynna en nära släkting kan man alltså hjälpa sina egna gener att sprida sig, precis som en förälder sprider sina gener via sin avkomma. Teorin bidrog till att förklara varför flertalet myror och andra insekter som bildar samhällen finner sig i slit och knot utan minsta chans att få reproducera sig. Deras arbete gynnar trots allt deras egna gener i kommande generationer. Myran offrar sig inte för stacken, utan för sina egna geners framtid.

Sedan dess har släktskapsselektion varit den förhärskande förklaringen till uppkomsten av osjälviskhet, altruism, och andra avancerade sociala beteenden bland djur och människor. Men det är inte hela förklaringen, enligt Wilson.

– Det är uppenbart att evolutionen sker på flera nivåer, även på gruppnivå, säger han.

Redan Charles Darwin var inne på den linjen. I Människans härkomst, publicerad år 1871, skrev han: ”Även om en hög moral ger den enskilde och hans barn obetydliga eller inga fördelar över andra medlemmar av samma stam, så kommer en allmän höjning av den moraliska nivån [ ] med säkerhet ändå att ge en stam ett enormt övertag över en annan.” Själviskhet vinner alltså över altruism inom gruppen, men altruistiska grupper vinner över själviska.

Enligt Wilson kan evolutionära anpassningar uppstå på alla nivåer, från gener till hela ekosystem. Han hoppas att den insikten ska berika sociobiologin.

Som exempel nämner han religion. Richard Dawkins, brittisk biolog och stridbar ateist, anser att religioner är ett slags smitta, parasiter som invaderar människan och förvrider hennes verklighetsuppfattning. Enligt Wilson har religioner snarare utvecklats på grund av att de innehåller principer som kan gynna en grupp framför andra.

– Religionen kan organisera ett samhälle och ge medlemmarna en uppfattning om att de är speciella. Därmed får de skäl att bekämpa andra samhällen, säger Edward O. Wilson.

På så vis menar han att gruppselektion kan förklara religionernas härkomst.

För egen del är han inte religiös, men ser gärna väckelsepredikanter på tv, ju mer salvelsefulla dess bättre. Han gillar rytmen och det poetiska språket, ljud som påminner om barndomens söndagar i baptistkyrkan.

Taggen träffade ögat

Det verkar som om ödet förutbestämde att Edward O. Wilson skulle bli insektsforskare. I sin självbiografi Naturalist minns han sitt möte med naturen. Sju år gammal var han inackorderad över sommaren hos en familj i norra Florida. Medan föräldrarna låg i skilsmässa flydde han in i en värld av spännande maneter, krabbor och fiskar på Paradise Beach. Han blev besatt av djur.

Under en fisketur ryckte han upp en nålblecka, en glupsk liten fisk med vassa taggar i ryggfenan. Fisken landade på hans högra öga och punkterade pupillen. Utan stereoskopiskt seende och med nedsatt hörsel, sannolikt på grund av en ärftlig sjukdom, hade han svårt att se och höra fåglar, grodor och många andra djur. I stället riktade han sitt friska öga neråt, mot insekterna.

Myror blev han passion. Han har följt Ordspråksbokens råd: ”Gå till myran, du late, se hur hon gör och bli vis.” Bland annat har han kartlagt hur myror kommunicerar med doftsignaler, och upptäckt hundratals tidigare okända arter under expeditioner till alla världens hörn.

Teori om öar gäller på land

Från sina resor kom han hem med en viktig insikt om den biologiska mångfalden på öar. Tillsammans med en kollega formulerade han en teori som förklarar varför det finns fler arter på stora öar nära land än på avlägsna småöar. Den insatsen ledde till att Kungl. Vetenskapsakademien år 1990 belönade Wilson med Crafoordpriset, en av de finaste utmärkelser en biolog kan få.

Teorin om öars biologiska mångfald innebär att man kan förutsäga ungefär hur många arter som kan klara sig på en ö om man vet hur stor och avlägsen den är. Sambandet gäller även på land, till exempel för rester av skog som blir kvar i hav av åkrar och bebyggelse. Därmed är teorin viktig för arbetet med att bevara den biologiska mångfalden.

Det arbetet har blivit allt viktigare för Wilson. Han talar om att vår planet står inför en sjätte massutrotning. Fem gånger tidigare under utvecklingshistorien har naturkatastrofer sopat bort stora delar av allt liv på jorden. Den sjätte vågen beror på människan. Men problemet går att lösa, enligt Wilson. Han hänvisar till beräkningar som säger att reservat som täcker 25 av världens mest artrika vildmarker skulle skydda 70 procent av landytans flora och fauna. Att inrätta reservaten skulle kosta en engångssumma som motsvarar en promille av jordens årliga bruttoglobalprodukt.

– Det är ett klipp, det bästa ekonomiska erbjudande som mänskligheten fått sedan introduktionen av jordbruket, säger Edward O. Wilson.