När Chicago fick sitt rykte
Ta det nu försiktigt i Chicago, särskilt på kvällarna, säger min mamma när jag ska flyga dit på en samhällsvetenskaplig konferens. Hon lyfte knappt på ögonbrynen när jag som tonåring reste till kibbutz i Israel under brinnande intifada, men ryktet om världens brottsligaste stad sitter fortfarande i. Staden blev för hundra år sedan världens mordhuvudstad – en symbol för korruption, våld och gangsterism.
Men rykte är en sak och fakta en annan. Under åren 1870 till 1930 förde Chicagopolisen systematiskt bok över alla våldsamma dödsfall i staden – med samma typ av fakta om varje fall. Denna källa som behandlar över 11 000 mordfall har nu digitaliserats och lagts ut på internet på webbplatsen Homicide in Chicago 1870-1930. Den är avsedd för studenter, forskare och kriminologer, men även andra har intresserat sig för de tusentals mordfallen.
– Många av besökarna på webbplatsen är faktiskt folk som letar efter fakta om gamla mördade släktingar, berättar Leigh Bienen, professor i juridik vid Northwestern University School of Law i Chicago och chef för The Chicago historical homicide project.
Vi träffas i hennes trånga rum ett par dagar före Thanksgiving. Och det går inte att ta miste på hennes stolthet. Intresset för sajten är enormt – dagen då webbplatsen öppnades i juli 2004 brakade servern ihop när tusentals besökare loggade in. Sedan dess har över en halv miljon unika besökare surfat in.
Chicagos okända historia
– Jag får fortfarande en handfull e-brev i veckan från folk som vill veta mer, säger Leigh Bienen. Hon fortsätter:
– Man kan tro att webbsidan bara handlar om död och elände, men morden illustrerar livet i Chicago, dess människor och historia. Staden växte enormt under dessa sextio år, och när alla fall av våldsam död nu exponeras så underlättas forskningen enormt.
Något som förvånar många är att morden inom den organiserade brottsligheten – som många förknippar med Chicago – bara var en liten del av dödsfallen. För att ge ett exempel: Enligt rapporten Illinois crime survey (1929) mördades 250 yrkeskriminella mellan 1922 och 1926 i de beryktade ölkrigen mellan olika ligor som slogs om territorier för ölförsäljning i staden, och ytterligare 160 gangstrar dödades av polisen dessa år. Men under samma tid mördades även 2 400 andra personer i staden – i bargräl, svartsjukedraman, rån och grannkonflikter. Denna okända del av Chicagos historia kommer nu fram.
Tydliga trender
Jeffrey S. Adler, professor i historia och kriminologi vid University of Florida, har i sin bok First in violence, deepest in dirt (2006) analyserat morden i staden mellan 1875 och 1920. Han är kritisk till den tyske sociologen Norbert Elias, som anser att det finns en fortgående civilisationsprocess sedan medeltiden – främst med avseende på våld och spontan aggressivitet. Denna tendens gäller nämligen inte Chicago. Under den tid som Adler undersökt ökade mordfrekvensen med 331 procent – samtidigt som Chicagoborna faktiskt blev mer skötsamma, mindre dryckesbenägna och utsatta för färre olyckor.
Han ser tydiga mönster i alla dessa fall av ond bråd död. Det sena 1800-talets mord i Chicago begicks oftast av en ung, fattig man som dödade en annan ung, fattig man på en saloon. De var sannolikt strax under 30 år gamla. Förmodligen kände de varandra och troligen var båda berusade. Ofta hade motivet med manlig heder att göra. Chicagos befolkning i denna åldersgrupp bestod av 112 män per 100 kvinnor, samtidigt som åldern för giftermål var som högst i USA under 1800-talets sista decennium. De många inflyttade eller invandrade singelmännen flockades i stället på barerna. Det fanns en saloon på var 53:e person i staden.
Utvecklingen speglas i morden
Dödandet på salooner skedde dock i lägre grad med handeldvapen än vid andra våldsdåd; bara 42 procent jämfört med 58 procent av andra dödsfall. I stället var det knivar och tillhyggen som användes – ett tecken på att dåden skedde i hastigt mod.
Mot slutet av 1800-talet minskade bardråpen i takt med att dansbanor, sportarenor och nöjesparker öppnades och saloonernas antal minskade. Även bad- och strandnöjen bidrog till att den maskulina barkulturen dog ut – varvid nya typer av mord började ske i takt med att nya sociala mönster formades. Självdisciplin och skötsamhet blev ideal.
De nya mördarna var äldre, rikare och mer benägna att använda skjutvapen. Dessutom steg antalet mord kraftigt, och Chicago hade under tidigt 1900-tal trettio gånger fler mord än London.
Kvinnor tog till vapen
Chicagos befolkning mer än fördubblades mellan 1890 och 1910, vilket bidrog till att skillnaderna mellan antalet män och kvinnor jämnades ut och allt fler Chicagobor gifte sig. Det sociala livet flyttade in i hemmen, så även våldet. Den vanligaste typen av mord under början av 1900-talet skedde nämligen i hemmet, och tidningarna började skriva om ”divorce by bullets”, skilsmässa genom kulor. Mansrollen kom mindre att handla om att visa sig tuff på salooner och mer om att hantera familjeekonomi och äktenskap – som ofta slutade i skilsmässa. Mellan 1880 och 1910 ökade skilsmässofrekvensen med 46 procent.
Vid denna tid fick Chicago uppleva ett nytt fenomen – kvinnor som började mörda sina män. I stort antal dessutom. I samma takt som kvinnorna under 1900-talets första decennium tog för sig på arbetsmarknaden och började få politiskt inflytande tog de till vapen mot sina män. Och de ansåg sig ha rätt att mörda män som behandlade dem illa.
– Det var dessutom i princip tilllåtet för misshandlade kvinnor att mörda sina makar, om vi tittar på rättspraxis från den tiden, konstaterar Jeffrey S. Adler under en session på konferensen där hans bok diskuteras av kriminologer och våldshistoriker.
En ny och på alla sätt självständigare kvinnoroll formades alltså i takt med arbetsmarknadens förändring.
Etnicitet spelade roll
En annan aspekt av morden i Chicago som kommer fram är den etniska faktorn – ett kontroversiellt och dagsaktuellt ämne. Tyska invandrare var till exempel vida överrepresenterade vad gäller hustrumord, oklart varför.
Under 1910-talet strömmade stora grupper av svarta från södern till storstäderna i norra USA. I Chicago bosatte de sig i det så kallade ”Black Belt” i de södra delarna av staden. Detta område var extremt våldshärjat. Sju gånger så många svarta som vita mördades i Chicago under de år som Jeffrey S. Adler har analyserat. De flesta mördades av andra svarta – eller av polisen. År 1920 utgjorde de svarta 4 procent av Chicagos befolkning, men 23 procent av dem som sköts ihjäl av polisen.
Italienare i topp
Även andra grupper som anlände till Chicago drabbades av höga mordtal. Det gällde exempelvis italienare, irländare och polacker. Många rotade Chicagobor såg de nyanlända invandrarna som huvudorsak till stadens blodiga mordstatistik och menade att den ”gamla världens” utvandrare inte klarade av att lösa det moderna, amerikanska samhällets konflikter med civiliserade medel. Därför hamnade de i vendettor och nävrätt.
I det etniska spektret hamnade svenskar i ena extremen och italienare i den andra – italienarna hade 30 gånger högre mordfrekvens än svenskarna. Samtidigt hade den italienska gruppens våld ett speciellt kännetecken – ytterst få kvinnor eller barn inom denna grupp dödades.
Nya grupper drabbas
Under 1900-talets första decennier ökade våldet samtidigt som det drabbade nya grupper. Rånmord blev den vanligaste kategorin av dödande, och gatorna blev farligare att vistas på. Dessa mord drabbade långt mer godtyckligt än tidigare, och offren var generellt äldre och mer välbeställda än mördarna. Ett resultat av rånmordsvågen var att fler och fler vanliga människor beväpnade sig – och många rånare sköts därför också ihjäl. Våldet lämnade därmed de skumma saloonerna i de fattiga delarna av staden och spreds till alla stadsdelar.
Sedan, under förbudstiden, blev staden ökänd för sina mord som skedde offentligt och överallt i staden.
– Chicago på 1920-talet var som inbördeskrigets Beirut, berättar Michael Lesy, professor i berättande journalistik i Hampshire College, Massachusetts, och författare till boken Murder city (2007). Det skedde i genomsnitt över hundra bombdåd om året, och i samband med primärvalet 1928 bombades flera senatorers och politikers bostäder.
Gangsterbanden låg i krig med varandra, och strider med kulsprutepistoler på gatorna fick stor medial uppmärksamhet.
Förklaringarna gäckar
Men varför drabbades just Chicago av så många mord? Många har framhållit stadens snabba och nästan okontrollerade tillväxt – under perioden 1870-1930 tiofaldigades befolkningen i staden (från 300 000 invånare till 3 miljoner), som hade grundats så sent som 1837.
Men enligt Clive Emsley, professor i historia vid Open University, Storbritannien, och en av cheferna för International Centre for Comparative Criminological Research, kan man jämföra med många brittiska städer som under industrialismen på 1800-talet hade ännu snabbare tillväxt.
– Dessa snabbt växande städer var våldsamma och stinkande, och alkoholkonsumtionen stor – men mordtalen var låga. Folk slogs, men mördade inte, säger han.
Även jämförelser inom USA är knepiga:
– Samma faktorer som forskarna hävdar fick mordtalen att sjunka i andra amerikanska storstäder, som industrialisering, modernisering och sociala reformer, fick i Chicagos fall motsatt effekt, säger Carolyn Conley, kriminolog vid University of Alabama. Samtidigt ska man komma ihåg att USA under början av 1800-talet var ett mycket fredligt samhälle. Men det förändrades drastiskt efter inbördeskriget.
Dessutom visar det sig att de stora amerikanska städerna hade mycket olikartade mordsiffror. I New York, som på många sätt liknar Chicago med omfattande korruption och många immigranter, begicks till exempel långt färre mord under tidigt 1900-tal och staden låg långt under riksgenomsnittet.
Säker stad i dag
– Chicago är förmodligen den mest studerade staden i världen när det gäller våldsamma dödsfall, men ändå kan vi inte peka ut en enkel faktor bakom alla mord, framhåller Leigh Bienen. Det fanns lika många vapen i andra städer och så vidare.
– Den enda konstant man kan se är att i de flesta undersökningar så står männen för omkring 90 procent av morden, säger Clive Emsley.
Våldets olikartade utbredning gäckar alltså forskarna – men i Chicago har mordstatistiken sjunkit snabbt de senaste decennierna.
– I dag går man säkert på Chicagos gator, säger Leigh Bienen när vi skiljs. Hälsa din mamma det.
Att mäta mord
I Sverige har denna siffra legat på omkring 1 sedan mitten av 1700-talet.
– Mordfrekvensen är påfallande konstant här, säger Hanns von Hofer, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
I Chicago var denna siffra 2,2 år 1875 men steg till 9,7 år 1920. År 1925 var siffran hela 18,8, medan det i USA totalt begicks 11,1 mord och dråp per år och 100 000 invånare.
Mördare blev kändisar
På 1920-talet var gangsterkrigen i Chicago hett nyhetsstoff. Bara under 1928, ett år valt mer eller mindre på måfå, figurerade Al Capone (t.h.) i 135 artiklar i Chicago Tribune – alltså ett par gånger i veckan. Machine Gun Jack McGurn – en av Capones livvakter och torpeder – förekom i 45 artiklar år 1929. Terry Druggan, som tillsammans med partnern Frankie Lake ledde en liga på West Side figurerade i 470 artiklar under 1920-talet – i snitt nästan en gång i veckan i tio års tid – bara i en av Chicagotidningarna! Tidningarna på den här tiden hade inga problem med att namnge och publicera bilder på misstänkta brottslingar.
– Gangstermorden utfördes ofta på öppen gata i staden, säger Jeffrey S. Adler. Morden skedde offentligt samtidigt som de var exotiska, eftersom de inte representerade något hot för vanliga medborgare. De skedde ju inom en liten krets. Därför blev dessa mord perfekta objekt för journalistiken: närhetsprincipen kombinerad med distans – och givetvis dramatik.
Databas över 11 439 mord
Databaser som Homicide in Chicago 1870-1930 revolutionerar forskningen. Sådant som tidigare krävde år av arkivarbete kan nu knappas fram på några timmar.
Mellan åren 1870 och 1930 förde Chicagopolisen bok över mordfallen i staden i en samlad serie. Alla fall av mord, dråp och dödlig misshandel fördes in i denna journal. Uppgifter om namn, kön, ålder, etnicitet, adress, mordtyp, tid och plats för dödsfallet, vapen, omständigheter, relation mellan offer och misstänkt gärningsman och så vidare finns vad gäller samtliga mord. I många fall finns även information om den juridiska processen efter mordet, domslut, rättsmedicinska uppgifter och liknande.
Att uppgifterna har sammanställts efter enhetliga principer gör materialet attraktivt för forskare, som nu kan göra sökningar på många sätt – och se vilka områden, tidpunkter eller annat som påverkat mordfrekvensen.
En explosion av brottslighet
Den snabbt växande kriminaliteten i USA var ett hett debattämne under början av 1900-talet. Många såg det ökande våldet som en ödesfråga för nationen. Enligt David E. Ruth, historiker vid Pennsylvania State University, kunde man se den kriminelle som en symbol för både tiden och USA. Men hur skulle brottslingen förstås?
Eugenikerna – ras- och arvshygienikerna – som dominerade debatten under 1910-talet, såg den brottslige som en avvikare som hade ytterst lite gemensamt med vanligt folk. Den typiskt kriminelle förknippades med de stora invandrargrupperna, med avvikande fysionomi och ibland med en särskild etnicitet. Irländare och italienare pekades ofta ut, och man skyllde på deras nedärvda karaktärsdrag.
En annan grupp var de läkare och samhällsvetare som använde deterministiska argument i brottsdebatten. De menade att kriminalitetens tillväxt representerade lagbundna förändringar i det moderna samhället. De mest radikala deterministerna ansåg till och med att det personliga ansvaret för brott kunde diskuteras. De hävdade att första världskriget hade påverkat människorna – männen kunde efter krigsupplevelserna inte längre kontrollera sina impulser. Människan ansågs dessutom illa anpassad till de nya storstädernas stressiga och anonyma miljöer.
Om rashygienikerna delade in samhället i å ena sidan normala, laglydiga personer och å andra sidan onormala brottslingar, så delade deterministerna in samhället i vanliga människor som oförskyllt skapade problem i en dålig miljö och de vetenskapliga experter som löste dessa problem.
De deterministiska argumenten tappade mark vid mitten av 1920-talet och ersattes av moraliska – som en reaktion mot deterministernas kritik av den fria viljan. Moralisterna ansåg att brottslingen kunde vara vem som helst och att han agerade rationellt och till och med intelligent. Deras nya bild av den kriminelle var den välklädde och kalkylerande amerikanske ynglingen, till skillnad från rashygienikernas illa anpassade invandrare. Samtidigt ansåg moralisterna att kriminaliteten höll på att nästla sig in överallt i det amerikanska samhället. Tidigare var den undre världen begränsad till slummen och vissa områden – plötsligt fanns den överallt.