Hon ger försöksapor ett drägligare liv

De höga murarna, järngrindarna, taggtråden och övervakningskamerorna kring Smittskyddsinstitutets djur­hus ger intryck av att det pågår ett krig om forskningen på apor och andra djur. Delvis är det sant. Människor som arbetar med djurförsök på olika håll i världen har blivit utsatta för bomber, mordbränder och hot mot familjen. I Storbritannien har detta lett till demonstrationer till stöd för experimenten. I Sverige är debatten lugnare, men attentat har förekommit även här.

Innanför murarna finns en annan verklighet. Här är alla överens om att djurförsök behövs för att hitta nya sätt att bota sjukdomar. Den uppfattningen delar för övrigt mer än 70 procent av svenskarna enligt en färsk undersökning (se rutan på sidan 14). Trots det är vardagen full av invecklade situationer, både etiskt och känslomässigt.

– När särskilt minnesvärda apor tas bort här händer det att vi sitter och lipar i köket på fredagseftermiddagen, säger Karolina Westlund, etolog på Astrid Fagræus laboratorium – Smittskyddsinstitutets djurhus i Solna utanför Stockholm.

Apornas nummer får inte synas

Institutets officiella linje är att berätta öppet om sina experiment med apor. Men i praktiken är det svårt att få se vad som pågår här i Nordens enda laboratorium för medicinska experiment med apor.

Chefsveterinären Mats Spångberg insisterar på att vara med under alla intervjuer. Och fotografen får strikta förhållningsorder, bland annat om att apornas tatuerade identifieringsnummer inte får synas på bild.

– Bilder är en känslig historia. Vi kan få problem om de publiceras på nätet i fel sammanhang, säger Mats Spångberg.

Efter mycket tjat får jag – men inte fotografen – följa med till en avdelning på bottenvåningen där det finns rhesusapor som ingår i försöken att utveckla nya vacciner mot hiv. Innanför en glasvägg syns rader av gallerburar av rostfritt stål. Varje bur har en golvyta på två kvadratmeter och är två meter hög. Burarna är sammanfogade i par så att aporna lever tillsammans två och två. De tittar storögt på oss. Från en bur utom synhåll hörs skrin från ett par som grälar.

Mats Spångberg berättar att burarna är tio gånger större än vad de nuvarande reglerna i EU kräver, och fem gånger större än burarna som fanns på Smittskyddsinstitutet innan det nya djurhuset stod klart år 2003.

För ett tiotal år sedan var kritiken hård mot att apor bodde trångt och torftigt i det gamla djurhuset. Djurrättsorganisationer krävde stopp för all medicinsk forskning på apor i Sverige. I det läget bestämde Jordbruksverket att forskningen skulle få fortsätta på vissa villkor. Ett av villkoren var att institutet skulle anlita en etolog, en expert på djurs beteende. Den som fick jobbet var Karolina Westlund.

– Man kan säga att jag har djurrättsorganisationerna att tacka för mitt jobb här, säger hon.

Hon började sitt arbete på halvtid år 2000, samtidigt som hon slutförde sin doktorsavhandling om försoning efter konflikter bland tre slags primater: rhesusapor, silkesapor och dagisbarn. På Smittskyddsinstitutet har hon ansvar för att träna apor och berika deras miljö.

– Det finns en hel del okunskap i forskarlägret om försöksdjur. Man kan inte betrakta djuren som provrör med hår på, säger hon.

Forskare vill se snabba resultat

Konflikter uppstår ibland mellan olika grupper som jobbar med djurförsök. Veterinärer och annan personal som arbetar nära djuren måste å ena sidan följa myndigheternas krav och ta hänsyn till djuren. Å andra sidan kan de bli pressade av forskare som vill se snabba resultat. Hos grannen Karolinska Institutet har sådana motsättningar skapat allvarliga problem. Det framgår av protokollet från en inspektion som Arbetsmiljöverket genomförde där i våras.

Inspektörerna skriver att ”…veterinärer blir hotade och kommer i konflikt med institutionernas personal, framför allt med forskare, när de bland annat påtalar brister i arbetsmiljön eller i djurhållningen. Enligt veterinärerna har dessa kränkningar, konflikter och hot blivit värre under de senaste åren”.

– Sådana konflikter har vi inte här, säger Mats Spångberg.

Han påpekar att veterinärerna på Karolinska Institutet hör till en egen avdelning. De fungerar som ett slags konsulter åt sju olika djurhus som tillhör olika institutioner. På Smittskyddsinstitutet arbetar Mats Spångberg och hans kolleger i ett och samma djurhus, och han tycker att forskarna har respekt för att arbetet med djuren måste följa alla regler och förordningar.

Men även här finns olika uppfattningar om avvägningen mellan snabba resultat och hänsyn till djuren. Karolina Westlund berättar om en studie som visar att apor behöver upp till tre månader för att vänja sig vid en ny miljö. Därför tycker hon att nyanlända apor borde slippa delta i experiment under de tre första månaderna. Men än så länge har hon inte fått gehör för det argumentet.

Försöken med apor blir fler

I Smittskyddsinstitutets djurhus finns sammanlagt över 1 500 försöksdjur: råttor, möss, marsvin, kaniner, sorkar och 134 apor, både rhesusapor och krabbmakaker. De flesta aporna ingår i tester med vaccin mot hiv. Ett fåtal används av forskare som letar efter nya mediciner mot sjukdomar i det centrala nervsystemet. Aporna blir sövda och undersökta i en så kallad PET-kamera som avbildar kemiska förändringar i hjärnan.

– Apor används förstås bara i experiment där det inte finns något alternativ som fungerar, säger Mats Spångberg.

Det är bara människor och vissa apor som kan bli infekterade av hiv. Därför går det inte att använda andra djurarter för att ta reda på om ett nytt vaccin skyddar mot denna smitta, som förra året dödade 2,1 miljoner människor.

När det gäller hjärnans sjukdomar görs massor av forskning i provrör, på odlade celler och i experiment med råttor och möss. Apor används på grund av att deras nervsystem liknar vårt. Det är förstås också anledningen till att experiment med apor är mer omstridda än andra djurförsök.

– Visst är det ett etiskt dilemma att använda apor. Men jag tror faktiskt att djuren här mår bra mycket bättre än många djur hemma hos folk och på bondgårdar, säger Christel Werner, som har arbetat med djurförsök i 38 år.

Antalet experiment med apor inom biomedicinsk forskning i hela världen ligger någonstans mellan 100 000 och 200 000 per år, enligt en sammanställning som forskare vid Uppsala universitet publicerade år 2004. Det motsvarar en tusendel av experimenten med råttor och möss.

– Men vi ser en långsam trend mot fler experiment på apor, säger Hans-Erik Carlsson, forskare i försöksdjursvetenskap vid Uppsala universitet.

Han menar att ökningen främst beror på att nya sofistikerade behandlingar ökar behovet av tester på djur som liknar oss.

Genförändrad apa blev sjuk

I framtiden kan det även bli aktuellt att göra experiment med en ny typ av apor. Forskare i USA och Polen rapporterade nyligen att de har genförändrat rhesusapor så att de får Huntingtons sjukdom. Syftet är att hitta nya sätt att behandla sjukdomen, som är dödlig och mycket plågsam för människor som drabbas (se rutan på sidan 17). I princip skulle liknande metoder också kunna underlätta forskningen om andra sjukdomar som skadar nervsystemet, till exempel vissa former av alzheimer, parkinson och ALS.

Genförändrade möss används redan i dag inom biomedicinsk forskning. När det gäller hjärnans sjukdomar är apor rent vetenskapligt ett bättre alternativ. Men apor med gener som orsakar sjukdomar skulle innebära stora förändringar i djurhuset.

Astrid Fagræus laboratorium är byggt för att på ett säkert sätt kunna ta hand om infekterade djur, som i övrigt är helt normala. Apor smittade med hiv, eller med det snarlika apviruset siv, blir avlivade långt innan smittan gör dem märkbart sjuka. Vad skulle hända om det blev aktuellt att börja arbeta med apor som är förvirrade, eller har svårt att styra sina rörelser?

– Jag vet inte riktigt. Sådana apor kanske inte kan klättra ordentligt. Man vill ju inte att de ska ramla ner och slå sig. Sådana aspekter har vi inte behövt ta ställning till. Det skulle nog innebära att man måste se över hela miljön, säger Karolina Westlund.

Mats Spångberg understryker att det inte finns några planer på att börja arbeta med sådana djur.

– Om det blir aktuellt så kommer vi att sätta en tydlig gräns för hur långt sjukdomen får gå, säger han.

Burarna fick ny inredning

När en sådan gräns är nådd ska apan avlivas med en injektion av sömnmedel. Mats Spångberg har gett många sådana sprutor, och han tycker inte att det blir lättare med åren. Karolina Westlund säger att hon får stora skälvan av tanken på att sticka eller skära i ett djur, vilket hon slipper som etolog. Men är det inte en motsägelse att samtidigt delta i en verksamhet som slutar med att apor blir avlivade?

– Jo, men om vi demokratiskt har bestämt att försöken ska ske, så är det vår förbannade skyldighet att se till att djuren får en så bra resa som möjligt, säger Karolina Westlund.

I sitt arbete tar hon fasta på apornas beteende i naturen. De lever i grupper med social rangordning och tillbringar merparten av sin tid i träd. Därför har burarna utsiktspunkter och sittplatser högt upp. Dessutom har alla burar avskärmningar som gör att aporna kan välja om de vill gömma sig eller ha uppsikt. På så vis kan individer med låg rang dra sig undan de dominantas blickar.

I burarna finns också olika anordningar som aporna måste överlista för att få belöningar i form av jordnötter eller andra godbitar. Det innebär att aporna här ägnar ungefär lika mycket tid åt att leta efter mat och att äta som deras släktingar ute i naturen.

Karolina Westlund har skrivit långa listor över saker som varje apa ska ha i sin bur: plaströr att klättra i, en automat som det går att pilla ut jordnötter ur, leksaker, speglar, en gunga, en matta och mycket annat. Föremål ska bytas ut varje dag för att motverka tristess.

I Smittskyddsinstitutets gamla lokaler kunde vissa burar vara helt kala, medan andra var inredda med föremål som enskilda djurvårdare hade samlat ihop.

– Jag anser att alla djur ska få samma behandling. Det är viktigt även för att forskningen ska ge så tillförlitliga resultat som möjligt, säger Karolina Westlund.

Hennes direktiv leder till mer jobb för djurvårdarna, vilket skapar praktiska problem. Arbetet med att träna apor går på sparlåga eftersom djurvårdarna helt enkelt inte har tid.

Systrar håller sams

Träningen börjar med att aporna får vänja sig vid människorna i sin omgivning. I nästa steg får apan ett russin, en jordnötsbit eller något annat gott varje gång den tar tag i ett visst föremål, till exempel ett skohorn. Övningen ska leda till att personalen kan flytta apan till olika delar av buren genom att flytta skohornet. Dessutom är det bra om apan är inställd på att hålla fast i ett föremål med båda händerna när den får en spruta, eftersom den då inte har någon ledig hand som kan gripa tag i sprutan.

Det är sällsynt att träningen leder till att apor tar emot injektioner utan protester. Trots det ger träningen aporna en känsla av kontroll som gör dem lugnare, enligt Karolina Westlund.

– Men just nu uppfyller vi inte Jordbruksverkets krav på daglig träning. Det är oerhört frustrerande, säger hon.

Samtidigt understryker hon att många av hennes förslag med tiden har blivit verklighet.

– Det vore synd om artikeln i Forskning & Framsteg blir en gnällartikel om att etologen är missnöjd, för det är jag inte. Mycket har gått väldigt bra, även om det finns vissa frågor som jag stöter och blöter, säger hon.

Inom kort ska tre djurvårdare börja ägna halva sin tid åt att träna apor, precis som Karolina Westlund har begärt.

En av de frågor hon fortfarande stöter och blöter gäller informationen om nya apor. Samtliga apor på Smittskyddsinstitutet är födda i fångenskap. De kommer från uppfödare på olika håll i världen som via distributörer säljer dem till laboratorier för omkring 30 000 kronor styck.

I god tid innan nya apor anländer brukar Karolina Westlund gå igenom all dokumentation för att kunna para ihop dem så bra som möjligt. Apor som inte passar ihop kan hamna i våldsamma strider om vem som ska vara högst i rang.

I naturen stannar honorna i den grupp där de föds, medan könsmogna hanar ger sig av till andra grupper. Det innebär att honor som är systrar brukar fungera bra tillsammans, även i fångenskap.

Informationen var dålig

För ett par dagar sedan kom en leverans av 27 apor uppfödda i Kina. Men Karolina Westlund hade inte fått någon information om deras släktskap.

– Då blir man förstås frustrerad, säger hon.

Följden blev att aporna parades samman efter vikt, vilket som regel är ett sämre alternativ än att gruppera dem efter släktskap.

Mats Spångberg håller med Karolina Westlund om att informationen om aporna var dålig. Han har nyligen tagit upp frågan vid ett internationellt möte med försöksdjursveterinärer. De hoppas att fler laboratorier i världen ska ställa samma krav så att uppfödare och leverantörer blir bättre på att informera om släktskapet mellan apor som används i forskning.

– Det är ett långsiktigt arbete, säger Karolina Westlund.