Jaget är en illusion

En kväll för 38 år sedan, efter flera sena pluggnätter på universitetet i Oxford och en hel del cannabis, upplevde Susan Blackmore att hon svävade ut ur sin kropp.

– Det övertygade mig om att mitt jag var separat från min kropp; att jaget är en själ eller ande eller något i den stilen, säger hon.

Efter den upplevelsen började hon göra vetenskapliga experiment för att studera fjärrskådning, tanke­överföring och andra så kallade parapsykologiska idéer. Men det var lönlöst. Hon hittade inga som helst belägg för att fenomenen är verkliga och blev djupt skeptisk mot hela parapsykologin. Med tiden tappade hon även tron på att människan har ett sammanhållet jag.

– Jaget är en illusion, åtminstone om man med ett jag menar något slags inre väsen som existerar genom hela livet, som håller reda på minnen och som fattar beslut, säger Susan Blackmore, verksam vid University of the West of England i Bristol, Storbritannien.

Hon är även författare till flera böcker om medvetandet och flitig debattör i frågor som gäller psykologisk forskning.

Susan Blackmore närmar sig jaget från två olika håll: dels från sin tolkning av vetenskapliga resultat, dels från något som hon kallar sitt inre sökande.

– Om man tittar på hur hjärnan är organiserad, så ser man att det inte finns någon punkt där allt kommer samman, säger Susan Blackmore.

En efterhandskonstruktion

Hon nämner synen som exempel. Hjärnbarken innehåller flera olika delar som tillsammans bearbetar intryck från ögonen. Grovt kan man dela in dem i ett system som mycket snabbt uppfattar rörelser och avstånd, och ett som något långsammare analyserar föremåls färg och form. De svarar alltså på frågorna ”Var?” respektive ”Vad?”.

– Säg att någon kastar en boll mot dig. Du hinner fånga den långt innan din hjärna har listat ut vad som kom flygande. Ändå upplever du att du såg bollen närma sig innan du sträckte ut handen och fångade den. Men det är en efterhandskonstruktion, säger Susan Blackmore.

En liknande efterhandskonstruktion uppstår i enkla valsituationer. Aktiviteten i vissa delar av hjärnan kan avslöja om en människa kommer att trycka på en knapp med höger eller vänster pekfinger upp till tio sekunder innan hon själv uppfattar att hon har bestämt sig. Det rapporterade forskare i Tyskland och Belgien i våras i tidskriften Nature Neuroscience. Studien är en uppföljning av en serie klassiska experiment som den amerikanske neurofysiologen Benjamin Libet genomförde på 1980-talet.

– Resultaten går stick i stäv med tanken på ett jag i form av en medveten aktör, säger Susan Blackmore.

Oron för framtiden handlar om mig

Hennes egna tankar om jaget är färgade av buddismen, som tydligt tar avstånd från att människan har en själ eller ett bestående jag. Hon mediterar dagligen, men understryker att hon är ateist.

Som en del av sitt inre sökande har hon också testat hallucinogena droger som LSD, meskalin och psilocybin.

– Med LSD är det relativt lätt att få stora andliga insikter i stil med att jag och andra är samma sak, att jaget och universum är ett, säger Susan Blackmore.

Hennes metoder att undersöka medvetandet är både extrema och olagliga, men hon är långt ifrån ensam om att uppfatta jaget som något annat än vad det verkar vara. På 1700-talet påstod den skotske filosofen David Hume att jaget bara existerar som ett antal sinnesintryck i kroppen. Och den nutida amerikanske filosofen Daniel Dennett kallar jaget för en ”godartad användar­illusion”.

Susan Blackmore anser för sin del att illusionen är elakartad, av samma skäl som buddisterna.

– Idén om ett jag är roten till människans lidande. All oro för framtiden handlar om vad som ska hända med mig, mig, mig. Om man kan släppa illusionen om att jaget är så viktigt så slipper man den oron, säger Susan Blackmore.