Klockan närmar sig halv åtta en kulen februarikväll i norra hamnen i Malmö. En vit långtradare med slovensk nummerskylt rullar av färjan från Travemünde i Tyskland. En tulltjänsteman vinkar ut föraren för en rutinkontroll.

Den 46-årige mannen säger att lasten består av metall som ska till Göteborg, men verkar nervös. Tullaren bestämmer sig för att göra en mer in­gående kontroll och tillkallar en narkotikahund. Efter att ha sniffat runt ett tag markerar hunden under lastbilen. Där visade det sig finnas 339 vakuuminplastade förpackningar med narkotika: 351 kilo amfetamin, nio kilo heroin och tre kilo kokain.

Det sammanlagda värdet på gatan beräknas till drygt 80 miljoner kronor. Beslaget överträffar Sveriges tidigare amfetaminrekord med över 50 procent, ett rekord från december 2023 när en lastbil stoppades på väg över Öresundsbron.

– Vi är förstås väldigt glada att ha gjort ett så stort beslag. Samtidigt är det skrämmande att se hur storskaligt den organiserade brottsligheten arbetar, säger Erika Karlsson, presstalesperson på Tullverket.

Amfetamin är i likhet med kokain ett central­stimulerande medel. Men till skillnad från kokain, som utvinns ur kokabuskens blad, kommer amfetamin från kemiska laboratorier. Ruset är också längre, som regel många timmar medan ett kokain­rus går över på någon halvtimme.

Inom den kriminella droghandeln är amfeta­min, eller tjack som det ofta kallas, en storsäljare. Den består av vitt, grått, gulaktigt eller svagt rosa pulver. I Sverige är det den näst mest använda illegala drogen efter cannabis, och på lång sikt har den blivit billigare. I slutet av 1980-talet kostade ett gram på gatan ungefär en tusenlapp omräknat till dagens penningvärde. I dag kostar det runt 200 kronor.

För många är amfetamin förknippat med kriminella gäng och nedgångna tjackpundare med ryckiga rörelser och stirrande blick. Men under det gångna seklet har amfetamin förekommit i helt andra sammanhang. I sin bok On speed: the many lives of amphetamine (2008) talar den amerikansk-australiensiske medicinhistorikern Nicolas Rasmussen om en drog på jakt efter sin sjukdom att bota. Amfetamin har testats mot mängder av diagnoser. Det är svårt att hitta något läkemedel med tätare koppling till stora världshändelser, kändisar och tidsandans växlingar i synen på sjukdom och hälsa.

Amfetamin framställdes för första gången år 1887 i ett laboratorium vid Berlins universitet av den rumänske kemisten Lazăr Edeleanu. Han kallade molekylen fenylisopropylamin. Dock övergav han den snart för andra kemiska intressen, bland annat att framställa olika olje­produkter ur råolja. Det skulle dröja drygt fyrtio år innan forskare fick klart för sig hur ämnet påverkar människan.

I ett litet laboratorium i utkanten av Los Ange­les i USA var den unge kemisten Gordon Alles på jakt efter ett nytt läkemedel mot astma. Nyligen hade ett extrakt från kinesiska medicinalväxter – efedrin – blivit en populär medicin mot andnings­besvär vid astma, förkylningar och allergi. Gordon Alles hoppades se liknande effekt hos ett ämne han nyligen framställt. Inget tyder på att han då visste att det var samma substans som Lazăr Edeleanu i Tyskland redan upptäckt, den som skulle bli känt som amfetamin.

Den 3 juni 1929 bad Gordon Alles en kompis att ge honom en spruta med 50 milligram av ämnet. Efter sju minuter noterade han att näsan kändes torr och fri från nästäppa. Samtidigt steg hans blodtryck. Och tio minuter senare upplevde han att hjärtat rusade – men också ”en känsla av välbefinnande”. Han blev pratsam och uppfattade sig själv som ovanligt rolig under en middag samma kväll. Hans sista anteckning från experimentet lyder: ”Ganska sömnlös natt. Tankarna verkade hoppa från ett ämne till nästa.”

Ett par dagar senare gav han sitt preparat i tablettform till en kvinna när hon hade ett anfall av astma. Effekten var svag. Under ett senare anfall fick hon en större dos. Då steg hennes puls till nästan den dubbla och blodtrycket blev 50 procent högre än normalt. Hon fick aningen lättare att andas men blev samtidigt yr och kräktes. Ytterligare försök av samma slag bekräftade att amfetamin i tablettform inte var någon vidare medicin mot astma.

Så vad skulle man använda tabletterna till? Gordon Alles inledde ett samarbete med läke­medelsföretaget Smith, Kline & French (SKF), som nyligen hade lanserat en inhalator med en flyktig form av amfetamin. Produkten kallades Benzedrine och såldes receptfritt mot nästäppa.

Tillsammans med företagets forskare satsade Gordon Alles på att hitta en marknad för sina tabletter. De tog fasta på att amfetamin har en del gemensamt med adrenalin när det gäller effekter i kroppen. Adrenalin är ett stresshormon som förbereder människor och andra djur för kamp eller flykt genom att påverka bland annat blodcirkulationen, andningen, de icke viljestyrda musklerna och hjärnan. Nog borde väl någon av de effekterna kunna utnyttjas i ett läkemedel?

Bolagets forskare satsade brett. År 1936 började de skicka gratis amfetamintabletter till läkare runt om i USA med en vädjan om att de skulle höra av sig om de upptäckte att tabletterna gjorde något intressant. (Detta var innan det fanns myndigheter med uppgift att granska och godkänna nya mediciner.) Läkarna gav amfetamin till patienter med allt från inflammerad tjocktarm till multipel skleros utan att se några imponerande effekter.

Ett undantag var psykiatrikern Charles Bradley, som gav amfetamin till 30 ”bråkiga” barn på ett mentalsjukhus i den amerikanska delstaten Rhode Island. En vecka senare skrev han att många blev bättre på att utföra skoluppgifter, och mer återhållsamma i sina känslomässiga reaktioner. ”Kliniskt sett var detta i samtliga fall en förbättring ur ett socialt perspektiv.”

Hans iakttagelser blev långt senare grunden för behandling av adhd med amfetamin och liknande substanser. Medicinhistoriker har frågat sig varför det dröjde mer än ett kvarts sekel innan den typen av behandling kom i bruk. En teori handlar om rädsla för dålig publicitet.

Vissa studenter som varit försökspersoner i psykologiska tester med amfetamin upptäckte att de kunde använda drogen till att hålla sig vakna i flera dygn under slutspurten inför en tenta. Feno­menet spred sig. Artiklar i både vetenskapliga tidskrifter och populärpress började redan år 1937 varna för mental dopning bland studenter. I maj skrev Time Magazine om en ”kraftfull men giftig substans som stimulerar hjärnan”.

Kritikstormen kan ha avskräckt läkemedels­företaget Smith, Kline & French från vidare försök att medicinera barn med inlärningssvårigheter. Frågan om att förbättra skolresultat med läke­medel var minerad mark i den offentliga debatten.

Så företaget tog sikte på ett mindre kontroversiellt ämne: mensvärk. Under en systematisk studie fick 186 fabriksarbeterskor prova tabletter med 10 milligram amfetamin mot sin värk under ett halvår. En klar majoritet sa att behandlingen fungerade. De sa också att jobbet kändes lättare och att tabletterna gjorde dem fulla av energi. Trots det avbröts försöken. Möjligen berodde det på att andra studier gav motsägelsefulla resultat. Det är också tänkbart att forskarna drog slutsatsen att försökspersonernas positiva inställning snarare berodde på att drogen piggar upp humöret än på att den specifikt påverkar smärtans orsaker. Hur som helst gav de upp tanken på att behandla mensvärk med amfetamin.

Det kommersiella genombrottet blev i stället mild depression. Eftersom en pigg känsla av tillförsikt dök upp som en biverkan vid alla försök att bota olika krämpor med amfetamin bestämde man sig för att helt enkelt definiera detta som läkemedlets effekt.

En annons i tidskriften New England Journal of Medicine från 1940 förklarar att en patient med mild depression bland annat har en subjektiv känsla av svaghet och utmattning, och lider av apati, modfälldhet och obefogad pessimism.

Vem har inte haft den känslan? Reklamtexten föreslår behandling med benzedrinsulfat – amfetamin i form av ett salt. Det blev en stor succé. Försäljningen sköt i höjden.

Under andra världskriget började SKF även publicera annonser riktade mot militärens läkare i medicinska tidskrifter. Budskapet var att benzedrinsulfat kunde ”rädda livet på män i strid genom att upprätthålla deras mentala skärpa och motverka symtom på trötthet”.

Den tyska krigsmakten försåg redan i början av kriget sina soldater med metamfetamin, en nära kemisk släkting till amfetamin som är mer fettlöslig och anses ha större förmåga att skapa beroende. Under några månader av blitzkrieg sommaren 1940 satte soldaterna i sig hela 35 miljoner tabletter. Därefter minskade konsumtionen snabbt, främst av oro för missbruk, och för att flygvapnets studier tydde på att drogen kunde få piloter att överskatta sin förmåga och göra misstag.

Ungefär samtidigt som tyskarna drog ner på den centralstimulerande medicinen ökade bruket bland brittiska soldater, i synnerhet piloter med uppgift att skydda amerikanska fartyg mot tyska ubåtar efter att USA gav sig in i kriget mot slutet av 1941. Under flygningar i upp till 36 timmar tog de amfetamin för att hålla sig vakna. Även amerikanska soldater vässade sin stridsvilja med amfetamin under andra världskriget, och i ännu högre grad under Vietnamkriget.

– Jag vet att det fanns provverksamhet inom militären här i Sverige med amfetamin på 1950- och 60-talet, men det var aldrig i någon stor skala, säger Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm.

Under åren efter andra världskriget hamnade fokus på en annan av amfetaminets verkningar. Det hade sedan länge varit känt att drogen minskar aptiten. Läke­medelsföretaget SKF anade en lukrativ marknad och började sprida annonser som förklarade att övervikt förkortar livet, och att amfetamin är en effektiv behandling. Stigande försäljning ledde till att fler företag bestämde sig för att slåss om vinsterna. Ett av dem erbjöd extra hälsosamma amfetamintabletter berikande med 11 mineraler och 8 vitaminer.

Amfetamin och liknande preparat blev populära som bantningsmedel även i Sverige. Samtidigt ökade missbruket, främst i Stockholm, och många injicerade drogen. Under 1950-talet ledde miss­bruket till en våg av receptförfalskning, apoteksinbrott, smuggling och illegal tillverkning. Amfetamin blev Sveriges största narkotikaproblem.

Under hela sin historia har amfetaminet lockat till missbruk. En lång rad kända personer har dragits in. Redan före andra världskriget var den receptfria amfetamininhalatorn populär bland jazzmusiker. De bröt sönder inhalatorn och tuggade på en pappersremsa indränkt i en jättedos amfetamin. Den amerikanska saxofonstjärnan Charlie Parker slukade massor av inhalatorpapper när han tillsammans med trumpetaren Dizzy Gillespie och andra jazzikoner utvecklade bebop.

En annan storkonsument var författaren Jack Kerouac. Hög på amfetamin lär han ha trätt änden på en stor pappersrulle mellan valsarna på sin skrivmaskin och knackat ner en roman i form av en 36 meter lång tättskriven spalt på mindre än tre veckor. Resultatet blev beatgenerationens klassiker On the road som kom ut 1957.

Den svenska författaren Birgitta Stenberg har beskrivit hur hon upptäckte amfetamin som ung i Paris, och att hon och poeten Paul Andersson tillsammans myntade ordet ”knark” år 1950. Ordet skulle vara en beskrivning av hur en påtänd person ofta gnisslar tänder. Tänderna knarrar.

Bland idrottare blev amfetamin ett populärt dopingmedel för ökad uthållighet. Redan i slutet av 1800-talet använde tävlingscyklister kokain, stryknin och många andra preparat. När amfetamin kom ut på marknaden blev det ytterligare ett i raden. En flitig användare var italienaren Fausto Coppi. Under åren efter andra världskriget dominerade han hela cykelsporten, bland annat genom fem segrar i Giro d’Italia och två i Tour de France. Han gjorde ingen hemlighet av sitt amfetaminbruk. I en intervju sa ha sig ta drogen när den behövs – och tillade att den behövs nästan jämt.

Stämningen förändrades när allt fler cyklister kollapsade under tävlingar. Under 1967 års upplaga av Tour de France föll den amfetamindopade britten Tom Simpson ur sadeln i en brant stigning. Han fick hjälp att resa sig. Efter en halv kilometer kollapsade han igen – denna gång med fradga i munnen och hjärtstillestånd. Dödsfallet ledde till att Frankrike senare samma år förbjöd dopning inom idrott.

Den här sortens berättelser fick genomslag i medier och spred en förfärande bild av amfetamin. I USA startade en kampanj mot drogen, känd som speed. En av aktivisterna var musikern Frank Zappa, som levererade följande budskap via rockradiostationer: ”Det här är Frank Zappa från Mothers of Invention. Hej, vill du dö? Börja i dag! Ta lite speed. Din hjärna, ditt hjärta, dina njurar ruttnar inom fem år.”

I Sverige infördes strängare regler kring amfetamin under 1960-talet. Då var uppskattningsvis 10 000 människor beroende eller använde amfetamin på ett skadligt sätt. Drogen blev formellt klassad som narkotika i en lag från 1968.

Många andra länder gjorde liknande lagändringar. Även om det inte stoppade missbruket innebar det slutet för amfetaminets storhetstid som legitimt läkemedel mot övervikt, depressioner och andra diagnoser – med ett par undantag.

Amfetamin testades tidigt mot narko­lepsi, som bland annat orsakar ofrivilliga sömn­attacker. Sjukdomen är sällsynt – i Sverige har mindre än två hundradels procent av befolkningen narkolepsi. Läkare kan skriva ut amfetamin till patienter som inte får hjälp av andra mediciner.

Men i dag går den allra största delen av allt amfetamin och liknande läkemedel inom vården till personer med adhd. Det kan verka paradoxalt att centralstimulerande mediciner hjälper människor att bli lugnare och mindre hyperaktiva.

– Den exakta verkningsmekanismen är inte känd, säger Lotta Borg Skoglund, överläkare och docent i psykiatri vid Uppsala universitet.

Men hon förklarar att medicinerna ökar frisättningen och hindrar återupptaget av dopamin och noradrenalin – signalämnen som är viktiga för uppmärksamhet, motivation och självreglering. Hos människor med adhd stärker de förmågan att bromsa impulser. Därmed blir det lättare att behålla fokus.

I USA startade medicinska behandlingar så smått på 1950-talet för det som senare kom att kallas adhd. År 1961 lanserade det schweiziska läkemedelsbolaget Ciba den amfetaminliknande substansen metylfenidat under namnet Ritalin, för att ”normalisera” bråkiga barn. Trots motstånd från psykodynamiskt lagda läkare blev det en kommersiell framgång – dock inte i Sverige. Här ledde missbruk av illegalt insmugglat metyl­fenidat till att Socialstyrelsen stoppade läke­medlet helt ända fram till år 2002.

Numera är metylfenidat läkarnas förstahandsval som läkemedel vid adhd. Om effekten är otillräcklig är amfetamin ett vanligt alternativ.

Antalet svenskar som fått en adhd-diagnos har ökat på senare år. Det finns många tänkbara orsaker. Kunskapen om adhd har ökat, och stigmat minskat. Inom psykiatrin har det blivit vanligare att ställa flera diagnoser på en och samma person, vilket såklart ökar det totala antalet diagnoser. Och i skolan blir det svårt för elever med personlighetsdrag på gränsen mot adhd när pedagogiken förändras mot grupparbeten och självstyrd inlärning. Tillgång till extra stöd kräver ofta en diagnos.

– När en enskild diagnos ökar så mycket som adhd har gjort de senaste åren är det viktigt att försöka förstå vad som ligger bakom. Och det gäller att orka vara nyanserad, säger Lotta Borg Skoglund.

Å ena sidan ser hon en risk för att bristfälliga utredningar ger människor en adhd-diagnos när problemet egentligen är något annat, till exempel bipolär sjukdom, en ohållbar hemsituation eller hormonella förändringar under klimakteriet. Å andra sidan menar hon att det finns många som borde ha bättre tillgång till utredning och behandling av adhd, i synnerhet bland äldre och personer som har två eller flera diagnoser samtidigt.

Forskning visar att människor med adhd löper mindre risk att hamna i olika typer av missbruk om de får behandling med centralstimulerande läkemedel. Bland dem som ändå blir beroende av amfetamin eller metamfetamin har det visat sig att risken att dö minskar när de får centralstimulerande medicin mot adhd. Det kan se ut som ännu en paradox; läkemedel som går att missbruka skyddar mot missbruk. Förklaringen verkar vara att medicinen i rätt dos dämpar en tendens att vara impulsiv. Med större förmåga till eftertänksamhet blir det lättare att säga nej till droger.

Men många säger ja. Missbrukare tar ofta stora doser, uppåt hundra gånger större än de som läkare skriver ut. Och medan den lagliga försäljningen av centralstimulerande substanser – med eller utan recept – har växlat kraftigt genom tiderna, är den illegala handeln stabil. Det framgår av en rapport från Europeiska unionens narkotikamyndighet Euda. Myndigheten uppskattar att vi européer årligen sätter i oss ungefär 90 ton illegalt framställt amfetamin och metamfetamin.

Mot den bakgrunden är det svenska rekord­beslaget i Malmö kanske inte så imponerande. Men det får konsekvenser. Knarkligorna gick miste om en rejäl slant. Och den 46-årige chauf­fören har fått sin dom: åtta års fängelse för synner­ligen grov narkotikasmuggling. Han kommer även att utvisas ur Sverige.