Radioaktivt material är dåligt stöldskyddat

”Smutsiga bomber” är sprängladdningar som kombineras med radioaktiva ämnen för att orsaka skada, oro och ekonomiska förluster. Ännu har ingen sådan bomb använts i något attentat, men efter det senaste decenniets terroristdåd har säkerhetsorganisationer särskilt uppmärksammat riskerna med radioaktivitet.

– Att tillverka smutsiga bomber som sprider ämnen effektivt kräver expertkunskaper. Men någon kommer säkert att försöka i framtiden. Det är jag övertygad om, säger Robert Finck, utredare vid Strålsäkerhetsmyndigheten som bland annat utbildar Räddningstjänsten i att hantera strålning.

Trots farhågorna visar stöldskyddet av strålkällor i Sverige stora svagheter.

Stöld av radioaktivt material

Det var inget som uppmärksammades i medierna, men i augusti 2007 stals två radioaktiva metallcylindrar från ett svenskt universitet.

Stölden upptäcktes tre eller fyra dagar efter att den genomförts, strax före en helg. Universitetet kunde dock efter visst detektivarbete spåra upp och återföra cylindertankarna. Förövarna visade sig vara två entreprenörer vid ett återvinningsföretag, som sålt cylindrarna som skrot för 14 000 kronor.

Före stölden hade cylindrarna stått i ett återvinningsrum utan särskild övervakning i flera år. Strålningen var omkring tio gånger hög­re än vad som krävs för att de inte längre ska klassas som radioaktiva. Det kan låta mycket, men det betyder i själva verket att de var så gott som harmlösa. Under alla omständigheter var de värdelösa för att tillverka smutsiga bomber.

– Tjuvarna hade ingen koll på strålningen i förhållande till gränsvärdena. Men framför allt hade de ingen respekt för varningssymbolerna som de slet bort för att skrotfirman inte skulle ana oråd, säger universitetets kontaktperson i strålskyddsfrågor.

Starka källor bakom dörrar

Förövarna hade uppenbarligen inte tänkt tillverka några smutsiga bomber. Men skulle de velat det, så skulle starka strålkällor inte varit svåra att hitta. I en av de korridorer på universitetet dit vem som helst kan ta sig finns nämligen en dörr med en skylt som berättar att i rummet bakom finns risk för joniserande strålning (ofta felaktigt kallad radioaktiv strålning).

– Att rummet är skyltat beror på att regelverket så kräver. Det är dock inte helt lätt att räkna ut bakom vilken dörr de starkaste strålkällorna finns. Skyltarna är gans­ka vanliga på universitetet, men oftast handlar det om betydligt svagare strålkällor, säger universitetets kontaktperson i strålskyddsfrågor.

– Bara personer med speciell utbildning får komma in i rummet, men det finns ingen särskild övervakning.

Tillträdet till rummet styrs av en kortläsare, och även om dörren är en så kallad säkerhetsdörr kan man med rätt verktyg bryta upp den på 30 sekunder. För att bära iväg strålkällorna krävs däremot en del ansträngning – tillsammans med det bly och stål som skärmar av strålningen väger de åtminstone ett ton (bild 5). Men det är å andra sidan inte så mycket mer än de 700 kilo som var och en av de stulna tankarna vägde.

Man skulle kunna tro att det svaga stöldskyddet vid universitetet är ett undantag, men så verkar det inte vara. Två andra exempel finns på ett större svenskt sjukhus som Forskning & Framsteg besökt.

– Vi har två starka strålkällor, en för invärtes strålterapi och en för att bestråla blodprodukter, berättar en sjukhusfysiker vid sjukhuset.

Maskinen för blodbestrålning står i ett litet rum strax innanför avdelningens ingång – som är låst och bemannad. Apparaten väger i sin helhet otympliga 1,5 ton.

Utrustningen för strålbehandling är däremot betydligt smidigare att flytta. Den är byggd som en vagn och kan enkelt rullas omkring (bild 4). För att komma fram till maskinen behöver man passera en låst, men obevakad, dörr.

I Sverige finns – förutom vid våra kärnkraftverk – omkring sjuttio strålkällor av sådan styrka att de är intressanta för den som vill tillverka smutsiga bomber. Universitetet och sjukhuset ovan har bara några av dem, men det finns ingen anledning att tro att de andra strålkällorna är bättre skyddade. Skyddet är nämligen helt enligt reglerna.

Skydd i särklass

I jämförelse med säkerheten och bevakningen på ett kärnkraftverk tycks skyddet av strålkällor vid sjukhus och universitet betydligt sämre (bild 4 och 5). Det är nämligen separata föreskrifter som styr hantering av kärnbränsle och strålkällor vid sjukhus, industri och universitet. När det gäller kärnkraft finns drygt fyrtio sidor föreskrifter om bland annat tillträde för fordon, övervakning och åtgärder vid obehörigt intrång. För andra strålkällor ryms reglerna för förvaring i några få paragrafer. Stöldskyddet är begränsat till att man ska ”vidta åtgärder för att hindra obehörig tillgång till strålkällan”, samt att man varje månad ska kontrollera att strålkällan finns kvar.

Delvis förklaras skillnaden av att allmänheten måste ha tillgång till sjukhus och universitet, medan kärnkraftverk kan byggas med fokus på säkerhet. En annan del av förklaringen är förmodligen att de olika verksamheterna fram tills nyligen reglerades av två olika myndigheter: Statens kärnkraftsinspektion (SKI) respektive Statens strålskyddsinstitut (SSI). I somras slogs de ihop till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).

Sedan 1970-talet har skyddet av kärnkraft även omfattat skydd mot terrorister. Reglerna för strålkällor på andra platser har dock släpat efter.

– De är mindre utvecklade än för kärnbränsle och kärnavfall. Det är något vi ska ta tag i som ny myndighet. Tidigare har fokus legat på att man inte ska skadas av misstag, inte att någon avsiktligt skulle vilja orsaka skada, säger Stig Isaksson, inspektör med särskilt ansvar för ­fysiskt skydd vid SSM.

Den gamla inställningen till säkerhet går också igen i de regler för hantering av starka strålkällor som EU utfärdade för två år sedan. De innebar en ordentlig skärpning av rapportering och resurser för att ta hand om källorna – men inte för hur de ska skyddas.

Stig Isaksson är en av dem som nu arbetar med att se över hur strålkällor i Sverige ska förvaras och skyddas.

– Jag kan inte säga i dag när de nya föreskrifterna är färdiga, men de blir inte klara i år i alla fall.

Vikten oviktig

Vad är det då som gör att strålkällor vid sjukhus, industri och universitet behandlas så annorlunda jämfört med de vid kärnkraftverk?

En tänkbar förklaring är förstås att kärnkraft inte bara handlar om radioaktivt material, utan även strömförsörjning, något som har betydelse för Sveriges sårbarhet. Men varför bevakas då inte annan strömförsörjning på samma sätt?

– Våra största vattenkraftverk producerar mellan en tredjedel och hälften så mycket som en kärnkraftsreaktor. Där finns stängsel och grindar och ibland också kameror, men det handlar mest om att förebygga inbrott, säger Christer Ljunggren, anläggningschef vid Vattenfall vattenkraft.

För någon som vill slå ut elproduktionen finns det goda möjligheter att angripa vattenkraft i stället för kärnkraft. Tillträde till dammarna är nästan garanterad, eftersom många dammbyggen dessutom utgör allmänna vägar.

Det uppenbara svaret är i stället att kärnkraftverk hanterar så stora mängder radioaktivt material. I varje svensk kärnkraftsreaktor finns omkring 120 ton uran, medan exempelvis strålkällorna vid universitetet ovan består av 20 gram cesium.

Men när det gäller strålning är det inte antalet kilo som räknas, utan hur fort materialet sönderfaller. Och då kan medicinska och industriella strålkällor mäta sig mer än väl med kärnkraft: 20 gram cesium strålar ut lika mycket energi som 1 600 ton utarmat uran, 220 ton klyvbart uran eller 7 kilo klyvbart plutonium (se rutan ovan).

Det kan låta märkligt att välkända ämnen som uran och plutonium står sig slätt mot det relativt okända cesium, men faktum är att uran och plutonium är förhållandevis ofarliga vad gäller strålning. Det som gör dem farliga – förutom att de som tungmetaller är giftiga – är att deras atomkärnor går att klyva. Därmed är de intressanta för kärnkraft och även kärnvapen. Och däri ligger det enda substantiella argumentet för att radioaktivt material på industrier och sjukhus inte behöver skyddas i samma grad som kärnkraften: terrorister eller andra ska inte få möjlighet att tillverka kärnvapen.

När det gäller smutsiga bomber är uran däremot ointressant: Inte nog med att man skulle bli tvungen att stjäla många ton för att komma upp i kännbara stråldoser – det massiva uranet skulle snarare skärma av en explosion än orsaka ytterligare skada.

Det är givetvis viktigt att hindra obehöriga från att komma åt kärnkraftverk. Inte nog med att där finns material som skulle kunna användas till kärnladdningar; i reaktorn bildas också en del kortlivade och extremt starka strålkällor.

Men medan tillverkning av atombomber är en svår konst, är smutsiga bomber en lätt match för den som kan hantera sprängmedel, har strålkällor inom räckhåll och är villig att utsätta sig själv för strålskador.