Ingenting är perfekt
Fysiken har länge sett som sin uppgift att finna de naturlagar som döljer sig innerst inne bakom mångfalden av företeelser vi ser runt om oss. Naturlagarna förväntades vara perfekt symmetriska och absoluta, och gälla allt och överallt i hela universum. Den uppfattningen har visat sig hålla för det mesta, dock inte alltid. Så symmetribrotten blev i lika hög grad fysikens forskningsobjekt som symmetrierna själva – inte så märkligt i vår skeva värld, där perfekt symmetri är ett sällsynt ideal.
I själva verket är vi alla barn av ett symmetribrott. Det måste ha uppstått strax efter big bang för 14 miljarder år sedan, då lika mycket materia och antimateria skapades. Mötet mellan de två var lika ödesdigert för dem båda – de utplånar varandra och bara strålningen blir kvar. Uppenbarligen har dock materien vunnit över antimaterien, annars skulle vi inte finnas här. Men det gör vi, och det tycks ha räckt med bara ett minimalt avsteg från den perfekta symmetrin – en materiepartikel extra på tio miljarder partiklar av antimateria fick vår värld att överleva. Denna lilla överskottsmateria blev fröet till hela vårt universum, som fylldes med galaxer, stjärnor och planeter, och till slut även oss människor. Men vad som ligger bakom naturens sätt att åstadkomma symmetribrottet i världsalltet är fortfarande en stor gåta och ett aktivt forskningsområde.
Ändå hör olika symmetrier och symmetribrott till vår vardag: bokstaven A förändras inte när man ser den i en spegel, medan bokstaven Z bryter denna symmetri. Å andra sidan ser Z likadant ut om man vänder den upp och ner, men prövar man samma konst med A blir det symmetribrott.
I grunden råder perfekt symmetri
I fysikens grundmodell för elementarpartiklarna talas det om tre olika symmetriprinciper: spegel-, laddnings- och tidssymmetrier (på fysikerspråket kallas spegelsymmetrin P – från paritet, laddningssymmetrin C – från charge, och T står för tidssymmetrin).
Enligt spegelsymmetrin ska alla händelser fortlöpa exakt lika oberoende om man ser dem direkt eller i spegeln. Det ska inte vara någon skillnad på höger och vänster, och ingen människa ska kunna avgöra om hon är i den här världen eller i spegelvärlden. Laddningssymmetrin säger att partiklar ska uppföra sig precis som deras alter egon, antipartiklarna, som har exakt samma egenskaper men motsatt elektrisk laddning. Och enligt tidssymmetrin ska fysikaliska förlopp på mikronivån vara likadana oberoende av om de sker framåt eller bakåt i tiden.
Symmetrierna har inte bara ett estetiskt värde i fysiken. De förenklar många snärjiga beräkningar och spelar därför en avgörande roll för den matematiska beskrivningen av mikrovärlden. Än viktigare är att symmetrierna leder till en mängd bevarandelagar på partikelnivå, som att energin i kollisioner mellan elementarpartiklar måste vara lika stor före som efter krocken. Det framgår av symmetrin i ekvationer som beskriver partikelkollisionerna. En annan bevarandelag är den om bevarande av elektrisk laddning som hör ihop med symmetrin inom den elektromagnetiska teorin.
Blev annorlunda i spegeln
Det var kring mitten av 1900-talet som en bruten symmetri först uppenbarade sig vid studier av materiens grundvalar. Då var fysikerna i full gång med att förverkliga sin stora dröm ända sedan antiken – att förena alla naturens minsta byggstenar och alla krafter i en enda sammanhållen teori.
År 1956 utmanade ett par kinesisk-amerikanska teoretiker, Tsung Dao Lee och Chen Ning Yang (som fick Nobelpriset redan året därpå) spegelsymmetrin, alltså symmetrin med avseende på höger och vänster, som i likhet med andra symmetriprinciper sågs som ett väletablerat faktum. Men i kvantvärlden, där elementarpartiklarna vistas, behöver vi omvärdera gamla principer, uppmanade Lee och Yang, och föreslog en rad experiment för att testa spegelsymmetrin.
Mycket riktigt, bara några månader senare kunde kinesiskfödda Chieng Shiung Wu, fakultetskollega med Lee, observera att sönderfallet av atomkärnan hos det radioaktiva grundämnet kobolt-60 inte följde spegelsymmetrins principer. Elektronerna som lämnade koboltkärnan valde en av riktningarna framför en annan.
Snart bekräftade flera experiment symmetribrottet, men i sina Nobelföreläsningar hyllade Lee och Yang särskilt Wu, som aldrig fått priset, för sina avgörande insatser.
Asymmetri avgör vårt öde
Måhända bryts laddnings- och spegelsymmetrierna var för sig, men den kombinerade symmetrin, den så kallade CP-symmetrin, består, tröstade sig fysikersamhället med. Naturlagarna, trodde man, kommer inte att ändra sig om man kliver över till spegelvärlden, där också all materia bytts ut mot antimateria.
Det skulle i sin tur medföra att om man träffar på en utomjording ska det inte finnas något sätt att avgöra om hon kommer från vår värld eller från antivärlden. En välkomstkram kan då få ödesdigra konsekvenser – bara en liten energipuff blir kvar när materia och antimateria förintas i mötet.
Så det kanske bara är tur att den svaga kraften återigen hamnade i strålkastarljuset år 1964. Ett nytt brott mot symmetrilagarna dök upp i det radioaktiva sönderfallet av en säregen partikel, en K-meson (Nobelpris till James Cronin och Val Fitch 1980). En liten bråkdel av K-mesonerna följde inte de samtidiga spegel- och laddningssymmetrierna; de bröt i stället mot den dubbla CP-symmetrin och utmanade därmed fysikens teoribygge.
Inför mötet med utomjordingarna är denna upptäckt en räddning. Det borde räcka att före välkomstkramen be utomjordingen att titta noga på K-mesonens sönderfall hemma hos sig för att kolla om hon är gjord av samma stoff som vi eller av antistoffet.
Frågan om varför symmetrierna bryts förblev en gåta fram till 1972 då två unga forskare vid universitetet i Kyoto, Makoto Kobayashi och Toshihide Maskawa, välbekanta med kvantfysikens räkneapparat, kom på lösningen i form av en 3 5 3-matris.
Hur går det här dubbla symmetribrottet till? Varje K-meson är en förening av två elementarpartiklar: en kvark och en antikvark. Men i kvantvärlden kan de gång på gång byta identitet – kvarken blir en antikvark medan antikvarken blir en kvark, och på så sätt omvandlas K-mesonen till sin anti-K-meson. Så pendlar K-mesonen mellan sitt själv och sitt antisjälv.
Nya kvarkar dök upp
Om rätt villkor uppfylls blir det en liten obalans när materia väljs före antimateria, vilket är ett brott mot symmetrin. Kobayashis och Maskawas beräkningsmatris innehåller sannolikheter för att kvarkarnas förvandlingskonst ska äga rum.
Det visade sig att kvarkarna och antikvarkarna byter identitet med varandra helst inom sin egen familj. För att kunna fullfölja identitetsbytet krävdes dock ytterligare en familj kvarkar utöver de två redan kända. Det var ett djärvt grepp, men de spekulativa nya kvarkarna dök mycket riktigt upp i experimenten: charmkvarken upptäcktes redan 1974, bottenkvarken 1977 och den sista, toppkvarken, så sent som 1995.
Kvarkarna ingår i fysikens standardmodell för materiens uppbyggnad. Modellen omfattar alla de kända elementarpartiklarna och tre av de fyra kända naturkrafterna. Den står stadigt på den moderna fysikens grundvalar och styrs av kvantfysikens och den speciella relativitetsteorins ekvationer. Dessa leder fysiken tillbaka till universums allra första stunder i big bang, då symmetrin i partikelvärlden ännu fanns kvar.
Nambu stakade ut vägen
Men varför är krafterna så olika i dag? Och varför har elementarpartiklarna så olika massor? Den tyngsta, toppkvarken, är över tre hundra tusen gånger tyngre än elektronen. Varför har de någon massa alls?
I dag tror de flesta fysiker att ett annat spontant symmetribrott, av det så kallade Higgsfältet, raserade den ursprungliga symmetrin mellan krafterna och tilldelade partiklarna deras massa i universums allra tidigaste stunder.
Vägen dit stakade Yoichiro Nambu ut. År 1960 var han först med att föra in spontana symmetribrott i elementarpartikelfysiken, vilket han nu får Nobelpris för.
Till att börja med arbetade Nambu med teoretiska beräkningar av ett annat märkligt fenomen inom fysiken – supraledning, då elektrisk ström plötsligt förmår flyta helt utan motstånd. Spontant symmetribrott som förklarade supraledningen översatte Nambu sedan till elementarpartiklarnas värld, och hans matematiska verktyg genomsyrar numera all teori kring standardmodellen. Under de senaste decennierna har Nambus metoder att teoretiskt bearbeta spontana symmetribrott inom standardmodellen förfinats, och de används i dag flitigt inom fysiken.
Det japanska undret
Det är inte säkert att frågan har något bra svar. För årets Nobelpristagare i fysik räckte det med penna och papper. Det är originella idéer de belönas för, och sådana kan tänkas ut utan dyr utrustning, jätteexperimentbyggen eller stort industriellt komplex.
Samtidigt, och särskilt under perioden mellan 1935 och 1955, inträffade det verkliga japanska vetenskapliga undret. En grupp unga män, de flesta arvtagare till rika samuraisläkter med intellektuella traditioner, bestämde sig för att tränga in i fysikens olösta gåtor. Under en tid då Japan skakades av depression, arbetslöshet, hungersnöd, krig och förödelse, lärde de sig själva grunderna i kvantmekaniken och relativitetsteorierna. Den värsta tiden för vetenskapsmännen var den bästa tiden för vetenskapen, minns den äldste av årets Nobelpristagare, Yoichiro Nambu. De lärde av varandra; några hade tidigare rest i väst, lyssnat till Einstein, Heisenberg och Bohr och andra fysikens stora män i Europa och USA.
Fysikkurser på söndagar
När Japan 1941 anslöt till andra världskriget, blev de flesta involverade i krigsmaskineriet. Men på söndagar kunde de som fanns i närheten följa fysikkurser vid Tokyos universitet. Några drogs in i det japanska atombombsprojektet. Jämfört med 150 000 anställda kring bomben i USA, med de duktigaste hjärnorna i spetsen för tvåmiljarderdollarsatsningen, var Japans ansträngningar mikroskopiska. När de japanska forskarna behövde socker för att extrahera uran, fick de samla in det från sina matransoner. Efter kriget kunde de stoltsera med en bit uran inte större än ett frimärke.
Så föll atombomberna i augusti 1945, och därefter kom den amerikanska ockupationen i åtta år. Japan var slaget, låg i ruiner, allt saknades – bostäder, kläder, mat. Nambu omvandlade sin arbetsplats på Tokyos universitet till sovplats på natten, då han bredde ut sin stråmatta över skrivbordet. Hungrig var han jämt, minns han. Och isoleringen från omvärlden var ännu värre än förr, chocken över ödeläggelsen gav även motståndarna till kriget blandade känslor för ockupationsmakten.
När så de vetenskapliga kontakterna med USA långsamt återupptogs mot början av 1950-talet, kom det fram att banbrytande fysikteorier föddes parallellt på båda sidor av Atlanten. Japanska forskare började resa västerut. Några, som Osamu Shimomura och Yoichiro Nambu, stannade kvar i det amerikanska universitetssystemet. Just Nambu gjorde sig känd för att vara oerhört framsynt, om än svår att förstå. En av hans amerikanska kolleger tänkte ut att om han kunde få reda på vad Nambu grunnade på, skulle han veta tio år före alla andra vart fysiken var på väg. ”Men när jag äntligen förstod vad Nambu menade, hade tio år gått.”
Trettio pris före 2050
Ur askan föddes det japanska undret. Det är alltså ett möjligt svar på frågan om hur Nobelprisen kom till. Ett annat skulle vara de satsningar på stora experiment som landet började med 1960 och fullföljde 1998 med bygget av neutrinodetektorn Super Kamiokande. Nobelpriset till Masatoshi Koshiba kom redan 2002. Det var två år efter den japanska utbildningsministerns omstridda uttalande om att landets mål är att få trettio Nobelpris fram till år 2050. Det följdes av den uppmärksammade resa som representanter för Nobelstiftelsen och priskommittéerna gjorde till Japan. År 2001 öppnade även JSPS (Japan Society for the Promotion of Science) sitt kontor på Karolinska Institutets campus i Solna.
Kan då japanerna ha lobbat fram sina Nobelpris? Det kan ingen svara på, nomineringarna strömmar in till Nobelkommittéerna från alla håll och kanter. Har dessa styrts på något sätt lär vi inte få veta det i alla fall. Men tanken kittlar att om det skulle kunna gå att hitta duktiga japaner som har gjort sig förtjänta av Nobelmedaljen, så kanske man även kan leta fram kvinnor i de främsta forskarleden. Det vore ett ännu större under än årets japanska.
Kritiker av den japanska Nobelambitionen påpekar att den ändå rätt så magra Nobelskörden för Japans del inte är ett simpelt missförstånd från omvärlden. Boven är snarare det paternalistiskt toppstyrda universitetssystemet. Om inte det förändras kommer duktiga japaner att flytta utomlands där unga forskare har större chans att slå igenom. Det gäller säkert många. Dock inte Toshihide Maskawa som för att komma i väg på sin första utlandsresa någonsin till Nobelceremonin i december i Stockholm nu ska ansöka om sitt första pass.