De visste allt bäst

”Marxismen är ett opium för folket.” Med den kvicka aforismen avslutar Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia sedan 35 år, sina politiska memoarer. I femton år på 1960- och 70-talen hade han ledande positioner i Clarté och KFML, den tidens yttersta vänster. Därefter blev han desillusionerad på både sovjetkommunismen och maoismen.

För en jämnårig läsare och samtida student är det fängslande läsning – även om det trots Arvidssons försök till förklaringar kan vara svårt att riktigt förstå hur han, en djupt moralisk person, kunde slukas så med hull och hår. Insprängt i boken, och särskilt i epilogen, ger han sin samhällsanalys och beklagar samtidigt att dagens svenska vänster inte har brytt sig om att försöka utforska vad som egentligen hände mellan ungefär 1965 och 1979.

Författarens egen förklaring till att 68-rörelsen uppstod just när den gjorde är att studenter från den nybakade medelklassen ville göra sig av med sin tacksamhetsskuld till uppoffrande, lågutbildade föräldrar. De ville inte uppfylla förväntningarna om småborgerlig framgång som förkrigsgenerationen ställde på dem. Fan tro’t, men vem har ett bättre facit?

Många kommer säkert att ogilla denna bok, inte bara de som nämns vid namn i den. Men man kan läsa den med synnerligt intresse ändå.