Kampen om det arabiska språket

Vördnaden för den klassiska arabiskan är stor. Det krävs lång utbildning för att lära sig skriva den korrekt. Men it-revolutionen håller på att förändra skriftspråket. Bloggandet är lika vanligt i de arabiska länderna som här. Liksom chatt och sms.

– Här sker en uppluckring av den klassiska arabiskan, säger Gail Ramsay, docent i arabiska vid Uppsala universitet. På en religiös sajt hittade jag till exempel flera felstavningar. Det skulle vara otänkbart i tryckt material.

Den klassiska arabiskan bygger på språket i Koranen, en bok som kom till i ett herdesamhälle för 1 400 år sedan. Världen har förändrats mycket sedan dess, men språket har förblivit formaliserat. Det har lett till att man har fått många lager av ord – ord som har glömts bort och ord som kommer åter. Det stora ordförrådet är det svåraste med den klassiska arabiskan.

– Ta ett ord som telefon, säger Gail Ramsay. Man kan säga telifon, som ju är ett låneord, men det finns ett klassiskt arabiskt ord för att ropa till varandra som också används.

Skriver på dialekt

Nyligen avslutade Gail Ramsay ett forskningsprojekt om den nya arabiska litteraturen i några av länderna vid Persiska viken: Oman, Förenade arabemiraten, Bahrain och Qatar, fyra av de 25 länder där arabiskan är officiellt språk.

Allt som allt talas arabiska av nästan 300 miljoner människor.

Det är inte bara den nya tekniken som inbjuder till kamp mellan gammalt och nytt. De unga författarna tar sig också nya friheter, bland annat genom att skriva på dialekt.

– Språk och identitet hör ihop, säger Gail Ramsay. Många har genom åren försökt förenkla arabiskan, utan att lyckas. Men i den nya arabiska skönlitteraturen kan man ibland låta karaktärerna prata exempelvis egyptisk arabisk dialekt. Och just den egyptiska arabiskan är känd från filmer och tv – den finns överallt i Mellanöstern – men nu börjar den även skrivas.

De unga författarna tar sig också andra friheter än språkliga. Den så kallade chattromanen Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea finns nu översatt till svenska (Norstedts 2007). Det är en bok av en ung kvinna som beskriver unga flickors liv, hur de chattar på nätet, hur de diskuterar män och äktenskap.

Alkohol och sex

– Boken blev en skandal i arabvärlden – sådant ska man inte berätta, säger Gail Ramsay. Men här lyftes locket på privatlivet! Boken har gjort mer för många saudiarabiska kvinnor än vad något bistånd eller någon annan gjort, säger Gail Ramsay.

– Många av de nya böckerna är verkligen uppseendeväckande, utbrister hon. De skriver ur ett inifrånperspektiv, till exempel om familjelivet, och avslöjar sådant som man inte ska avslöja. Det kan handla om att dricka alkohol, att bryta mot traditionen, om att ha utomäktenskapligt sex. Sådant talar man liksom inte om i stora delar av arabvärlden. Men nu beskrivs det i romanform till och med i de traditionella länderna vid Persiska viken!

Gail Ramsay drar paralleller till Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839.

– Det är en liknande moraldiskussion.

Den här utvecklingen är till stor del en följd av att den generation som har gått fina utbildningar i Västeuropa och USA nu återvänder.

– De har tröttnat på att leva dubbelliv. De har länge hållits tillbaka av traditionen. Dessa unga män och kvinnor vill ha kvar sin kultur, men även leva i den moderna världen.

Ett modernt samhälle kräver en modern litteratur – en infrastruktur, författare, folk som kan läsa och skriva. Sådant är ännu under uppbyggnad i flera av de länder som Gail Ramsay forskar om. Nu håller man på att forma en egen nationell skönlitteratur. Hela förlags- och bokvärlden som vi känner den är under uppbyggnad där.

– Modern skönlitteratur handlar om att definiera den nationella identiteten, säger hon.

Mindre viktigt med svåra ord

Det skedde i många länder i Europa från och med slutet av 1700-talet, när romaner skrivna på folkspråken – inte latin – började läsas i stora upplagor. Det sker nu i arabvärlden. I västerländsk skönlitteratur brukar den goda underhållningen och berättelsen anses vara viktigare än det språkliga uttrycket.

– I arabvärlden har oftast den språkliga formen stått i fokus, säger Gail Ramsay. Det kan innebära att författaren väljer att uttrycka sig med svåra ord och en komplicerad stil. Men nu börjar själva berättelsen bli viktigare än det språkliga förhållandet till den klassiska arabiskan. Det märks exempelvis i den växande exillitteraturen som skrivs på arabiska i Europa.

Frågan om den klassiska arabiskans framtid har även en politisk aspekt: för många minoriteter, till exempel de olika grupperna av kristna araber i Mellanöstern, handlar det om nationell identitet. De vill kunna skriva sitt eget språk, den arabiska de talar – de har inget intresse av Koranens 1 400 år gamla arabiska.