Alltför förenklat om Homo sapiens

Men i sin argumentation för en biologisk-politiskt korrekt bild av människan trivialiserar Fagerström de biologiska skillnader som ändå finns mellan Homo sapiens och de stora människoaporna. Fagerström ignorerar dessutom mycket av den senaste forskningen om männi­skans sociala evolution, vilket är olyckligt.

Allra tydligast är detta när Fagerström skriver att människan för 50 000 år sedan levde i en samlar- och jägarkultur som var till förväxling lik den kultur som karakteriserar schimpanserna i dag. Detta är en missvisande beskrivning av människans förhistoria som förminskar de avgörande biologiska skillnaderna mellan oss och vår närmaste släkting schimpansen. Fagerström verkar ansluta sig till den så kallade fernisse­teorin, som innebär att det främst är den kulturella polityren från de senaste 10 000 åren som skiljer oss från våra närmaste släktingar. Eller som författaren Svante Folin uttryckt det: ”Vi är bara påklädda apor.” Mot denna naiva evolutionspsykologiska syn står modern evolutionsbiologi inom fält som beteendeekonomi, populationsgenetik, evolutionär antropologi och primatologi.

En imponerande serie experimentella studier publicerade i Nature och Science av den österrikiske beteendeekonomen och evolutionsbiologen Ernst Fehr har visat att det finns djupt rotade – och med största sannolikt biologiskt grundade – skillnader mellan människobarn och schimpansungar. Medan schimpansungar roffar åt sig så mycket som möjligt och ogärna delar med sig till obesläktade artfränder, så är människobarn betydligt mer benägna att reagera på orättvisor och att dela med sig till andra. Andra studier av Fehr har visat att människor är villiga att ta på sig en kostnad för att bestraffa personer som de upplever har handlat orättvist.

Fehrs forskning indikerar att människans stora kognitiva förmåga gör oss unika i åtminstone ett avseende: som djurart har vi en avsevärt högre evolutionär potential för biologisk och/eller kulturell gruppselektion och för genetisk-kulturell samevolution än vad schimpanser har.

Med största sannolikhet rådde därför avsevärda skillnader mellan oss och schimpanserna redan i samlar-jägarsamhällena för 50 000 år sedan. Bland evolutionära antropologer talar man ibland om den ”egalitära revolutionen”, och avser då övergången från människoapornas hierarkiska sociala organisation till de mer jämlika jägar- och samlarsamhällena hos tidiga människor.

Klassiska evolutionära modeller som ömsesidighet och släktskapsselektion räcker troligtvis inte för att helt förklara människans sociala evolution. Enligt en ny modell av den briljante evolutionsteoretikern Sergey Gavrilets kan den egalitära revolutionen och stora koalitionsbildningar mellan obesläktade individer ha underlättats av människans höga förmåga att processa social information från inomgruppskonflikter och välja sida i dessa konflikter. Processen blir explosivt självförstärkande, i synnerhet om individer har möjlighet att överta sociala nätverk från sina föräldrar via kulturell nedärvning.

Den senaste forskningen må oroa en del traditionella ortodoxa bekännare av Richard Dawkins sterila doktrin om de ”själviska genernas” överordnade betydelse, liksom dogmatiska nyliberaler som predikar människans medfödda egoism och förnekar möjligheten av kulturell och biologisk gruppselektion. Men till syvende och sist lär nog även Torbjörn Fagerström medge att människan är en unik biologisk varelse. I likhet med våra kära släktingar schimpanserna.

ERIK SVENSSON, Professor i zoologisk ekologi, Lunds universitet

Svar:

Det är inte bara till syvende och sist som jag håller med Erik Svensson om att människan är en unik biologisk varelse. Jag håller med honom från första början. Visst är vi unika i en mängd avseenden, till exempel i vår förmåga att bygga månraketer, skriva symfonier, lösa differentialekvationer och be till gudarna. Den som vill kan alltså dra en demarkationslinje mellan ”vi” och ”dom” och konstatera att vi är de som kan lösa differentialekvationer, vilket resten av arterna inte kan (jag bortser här från att inte alla människor har skolats i denna matematiska konst).

Men vi är ingalunda unika i att besitta unicitet. Alla arter är unika, ja faktiskt bokstavligen alla, ty annars skulle de inte vara arter. Att besitta unicitet är alltså någonting som är universellt, biologiskt sett.

Den som vill kan utvidga övningen i förra stycket till att leta demarkationslinjer mellan varje art och resten. Då kommer han eller hon att finna att det är precis det man har en flora eller en fågelbok till – att se vad som skiljer en viss art från resten.

Men min poäng är att det samtida sökandet efter demarkationslinjer när det gäller just vår egen art sannerligen inte främst drivs av en önskan att medge en korrekt zoologisk klassifikation. Nej, demarkationen är fundamental för de tongivande ideologiska och vetenskapliga skolbildningar i samtiden som vill marginalisera, eller rentav förneka, betydelsen av biologiska insikter för att förstå oss själva. Erik Svensson tycks vara inne på samma linje när han menar att det är sympatiskt att jag ”avvisar kreationistiska och socialkonstruktivistiska försök att definiera människan som unik och skild från övriga naturen”. Vidare tycks han och jag vara överens om att ”betona att vi, precis som alla andra organismer, har en lång evolutionär historia”.

Om man gör det, så kommer de intressanta frågorna att innehålla ledord som kontinuitet, släktskap, adaptation och selektion, medan frågor som kretsar kring demarkation, skillnad och unicitet blir akterseglade. Då blir det naturligt att låta sig röras och beröras av insikten att Lucy, Homo erectus och alla de andra förfäderna under sina liv lade grunden för våra liv, liksom att ställa frågan hur just vi fick just våra egenskaper (unika eller ej). Vilka (grupp-)selektionskrafter har verkat, vilken samevolution mellan natur och kultur har ägt rum, vilka evolutionära innovationer har inträffat i just vår gren på det evolutionära trädet? Hur gick det till när vi fick en hjärna som klarar av att lösa differentialekvationer?

Den forskning som Erik Svensson refererar bidrar till att ge svaren på dessa och andra, liknande frågor. Att han sedan är bättre inläst på en del av den senaste forskningen tar jag med knusende ro. Ty så ska det vara: de yngre forskarna ska slå oss äldre på fingrarna.

Det viktiga är att Erik Svensson och jag är överens om att människan är en biologisk varelse. Märkligt nog är det ju inte alla som håller med om det – som om det funnes några slags varelser som inte är biologiska.

TORBJÖRN FAGERSTRÖM, Professor emeritus i teoretisk ekologi