Fåfäng jakt på det unikt mänskliga

Det finns bara gradskillnader mellan människor och djur, skriver biologen Torbjörn Fagerström.

Vad är det egentligen som gör oss människor till skapelsens krona och höjer oss över de oskäliga djuren? Frågan har sysselsatt filosofer, teologer och andra tänkare åtminstone sedan antiken. Inget konstigt med det – under huvuddelen av denna tid har det saknats ett naturvetenskapligt alternativ till de religiösa skapelseberättelserna, och föreställningen att människan besitter en särart är ju ofta central i dessa berättelser.

Mer förvånande är att så många än i dag ägnar tankemöda åt detta. Ty frågan är ju i princip besvarad alltsedan Darwin: vi ska inte förvänta oss att finna någon skarp gräns mellan oss och andra djur, eftersom vi är ett djur. Närmare bestämt tillhör vi familjen Anthropoidea inom ordningen primater, en familj dit även schimpanser, gorillor och alla våra föregångare bland människoarterna hör.

Jakten på vår unicitet är därför fåfänglig – sett ur zoologiskt projekt. Men dessutom menar jag att jakten är kontraproduktiv även som filosofiskt projekt. Fokuseringen på att finna en skiljelinje bidrar nämligen till att upprätthålla den föråldrade tanken att vi skulle kunna förstå oss själva utan hänsyn till vår evolutionära historia. Ty denna historia handlar sannerligen inte om skiljelinjer, utan om gradvisa förändringar: om hur våra föregångare skildes ut från schimpanserna och lämnade regnskogen för savannen, hur de tämjde elden och började tillverka redskap, hur de gradvis fick allt högre intelligens, ett alltmer avancerat språk och ett alltmer avancerat socialt liv. Ja, denna historia handlar om alla de variationer, förstadier och övergångsformer på temat vad det innebär att vara människa som våra föregångare bland människoarterna representerade. Det finns inte – och kan inte finnas – någon distinkt gräns som definierar uppkomsten av något unikt mänskligt, ty så fungerar inte evolutionen. Jakten på skiljelinjen fördunklar därför, ironiskt nog, en av det mänskliga tänkandets huvuduppgifter, nämligen att förstå vad det innebär att vara människa.

Visst ser vi människor och schimpanser rätt olika ut, men hur är det med dessa apors mentala förmågor? Finns det saker avseende språk, moral, känsloliv och problemlösning som vi människor klarar av men som schimpanser inte kan alls, ens i någon liten utsträckning?

Moraliskt agerande, exempelvis, brukar ju framhävas som en unikt mänsklig egenskap. Men i dag är det välkänt att moraliskt agerande uppstår hos varje grupplevande, intelligent art – schimpanser lika väl som människor. Gruppen är en arena för förhandlingar och ömsesidighet, och varje individ försöker påverka sin omgivning och få återkopplingar på hur hans eller hennes uppförande påverkar andra. Ur denna dynamik uppstår så småningom ett ”socialt kontrakt”, en moralkodex som gör att gruppen fungerar rimligt väl just som grupp.

Men är då inte vi människor unika i vår förmåga att visa glädje och sorg, empati och omtanke? Tja, var och en som umgåtts med en hund vet att även djur har känsloliv. Schimpanser uppvisar en fascinerande provkarta på själsförmögenheter. Det finns gripande skildringar av hur en grupp schimpanshonor samlas kring en förstföderska, hjälper och stöder henne, för att sedan efter den lyckliga nedkomsten omfamna varandra och utstöta veritabla glädjetjut. Det är inget tvivel om att det handlar om medkänsla med föderskan och insikt om vad som sker.

Faktum är att om man studerar den moderna litteraturen om schimpanser finner man att de har primitiva versioner av i stort sett alla de egenskaper som vi gärna vill betrakta som unikt mänskliga. Skillnaderna mellan oss och schimpanserna är mest kvantitativa, inte kvalitativa. Naturligtvis är vi kvantitativt överlägsna schimpanserna i många avseenden, som intelligens och språkförmåga – precis som geparder springer snabbare än vi och vissa fjärilar har bättre luktsinne. Det är så evolutionen fungerar. Den frambringar specialiseringar, och någon art måste då alltid vara den allra bästa med avseende på varje förmåga.

Det är också vanligt att kvantitativ överlägsenhet medger kvalitativa språng. Eftersom hundar har så mycket bättre luktsinne än vi människor (en kvantitativ skillnad), så kan de ägna sig åt saker som vi över huvud taget inte kan (en kvalitativ skillnad), som att spåra andra djur i terrängen med hjälp av luktsinnet. Så det är inte alls märkligt att den djurart, Homo sapiens, som har utvecklat den högsta mentala förmågan också besitter ett antal förmågor som denna höga intelligens medger. Ett sådant kvalitativt språng som är unikt för oss är vår civilisation. Den är naturligtvis inte någon marginell företeelse, utan min poäng är att de färdigheter – språk, abstrakt tänkande, moral, och så vidare – som ligger bakom vår civilisation finns i primitiv form även hos dagens schimpanser och andra apor och de fanns med säkerhet i olika grad av förfining hos våra föregångare bland människoarterna.

Den läsare som inte håller med mig om att skillnaden mellan dagens människor och schimpanserna är snarare kvantitativ än kvalitativ måste därför ta ställning till frågan om när väsensskillnaden uppstod. För inte så många miljoner år sedan levde den regnskogsapa som är förfader till både oss och schimpanserna. När, efter detta, fick vi i så fall mänskligt väsen? Var Lucy väsensskild? Homo erectus? Neandertalarna? Någon har formulerat dilemmat på följande sätt: Om vi skulle finna en överlevande population av Homo erectus i någon avlägsen dalgång, skulle vi då sätta dem i skola eller på zoo? Tänkvärt – och verkligen inte lätt att svara på.

Och skulle vi anse att alla tidigare människoarter saknade mänskligt väsen, får vi ändå problem med att bestämma när i vår egen arts utveckling som detta nya väsen infann sig. Redan för 50 000 år sedan fanns de naturgivna förutsättningarna för att skapa vår civilisation, det vill säga den tidens Homo sapiens var lika intelligenta som vi och hade förmodligen ett rikt talspråk. Men de levde i en samlar- och jägarkultur som var till förväxling lik den kultur som karakteriserar schimpanserna i dag. Om några ur Forskning & Framstegs läsekrets och jag hade suttit på den tiden i en grotta och filosoferat över tillvaron – hade vi då verkligen kommit fram till att vi var väsensskilda från schimpanserna?

Svaret på frågan om vad som gör oss unika bland djur är ganska trivialt. Det är bara vi som kan bygga rymdskepp och skriva symfonier. Men bokstavligen alla arter är unika, annars skulle de inte vara arter. Därför är det inte särskilt produktivt att göra stor sak av just människans unika egenskaper. Låt oss i stället försöka förstå hur våra egenskaper har utvecklats. Hur fick vi vår höga intelligens? Vad fyller religiösa föreställningar för funktion? Varifrån kommer musiken?

Se där några vetenskapliga utmaningar av rang. Är månne tiden mogen för att ersätta skyttegravskriget mellan ”de två kulturerna” med studier över fakultetsgränserna av fenomenet människa? Eller har besattheten att upprätthålla en skiljelinje mellan oss själva och de förnuftslösa djuren sin ideologiska frände i en motsvarande besatthet att upprätthålla en skiljelinje mellan naturvetenskap/medicin och humaniora/samhällsvetenskap/teologi?

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor