Bygemenskapen var bara en dröm
Astrid Lindgrens Bullerbyn är sinnebilden för en gemenskap som har gått förlorad i det moderna samhället.
Historikern Jonas Lindström utmanar drömmen om bygemenskapen i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet. Han har ingående studerat befolkningen i en socken i Västmanland under 200 år och funnit stor ojämlikhet mellan bönderna.
– Det var en tydlig skiktning, säger Jonas Lindström. De behöver inte ens ha känt varandra. Vi tycker att vi lever ett anonymt liv i städerna i dag, men i byarna fanns det bönder som ingen kände tillräckligt för att skriva i begravningsboken om.
Vi förknippar bondesamhället med kontinuiteten i släktgårdar som går i arv från far till son. Men de gårdarna var inte i majoritet. De rika bönderna var bofasta och betalade relativt lite skatt. Sedan fanns det inte fullt lika förmögna bönder som inte var lika rotade och fattiga bönder som arrenderade jord och flyttade från socken till socken. De välbärgade bönderna hade nära släktingar i trakten och innehade förtroendeposter som nämndeman, kyrkvärd och fjärdingsman. Den stora gruppen fattiga bönder blev ofta inte kvar i byn mer än 2-3 år. Det förhållandet bäddade inte för solidaritet i byn.
– Ett vanligt klagomål till häradsdomstolen var att någon hade släppt sina djur på bete på åkern innan de andra var klara med skörden. Då kan man ju inte ha varit särskilt hjälpsam!
