Miljövården krävs på bevis

Redan 1975 fanns det vetenskapligt stöd för att blodproppslösande mediciner kan rädda livet på en människa efter en akut hjärtattack. Ändå dröjde det över ett decennium innan behandlingen blev allmänt rekommenderad inom vården.

Förseningen berodde på att ingen hade bemödat sig att sammanställa och granska alla forskarrapporter. Följden blev att tusentals patienter gick miste om en behandling som kunde ha räddat deras liv.

Misstag av den typen har lett till att den så kallade evidensbaserade medicinen har spritt sig inom hälso- och sjukvården runt om i världen sedan början av 1990-talet. Syftet är att se till att alla metoder bygger på bästa tillgängliga vetenskap.

– Precis så borde vi arbeta även inom naturvården. Men vi befinner oss där medicinarna var för 35 år sedan, säger William Sutherland, professor i naturvård vid University of Cambridge i Storbritannien.

Naturvård bygger på myter

Han beskriver naturvårdare som hängivna och engagerade i sitt arbete för att rädda miljön. De brinner för den goda saken men har alldeles för dåligt vetenskapligt stöd för vad de gör. Precis som i fallet med den blodproppslösande medicinen kan det leda till att allvarliga miljöproblem förblir olösta trots att det finns effektiva metoder. Samtidigt kan stora summor gå till åtgärder som är verkningslösa eller rent av skadliga.

– Allt för mycket naturvård bygger på myter och anekdoter, säger William Sutherland.

Ett exempel kommer från hans egen forskning om vassfält. Det är vanligt att tukta vassen som växer intill sjöar på olika vis för att bevara arter och hindra sjöarna från att växa igen. En enkel metod är bränning. Men det är en utbredd uppfattning att elden skadar ryggradslösa djur i jorden, vilket lett till förbud mot att bränna vass på de flesta håll i Storbritannien.

William Sutherland och hans medarbetare bestämde sig för att ta reda på hur lång tid det tar för djuren att återhämta sig efter en vassbrand. De utformade en så kallad randomiserad kontrollerad studie, där slumpen fick avgöra vilka ytor som skulle brännas och vilka som skulle vara obehandlade kontroll­ytor – allt för att undvika felaktiga resultat. Till sin förvåning upptäckte de att elden inte hade någon som helst effekt. Däremot var översvämning av fälten – en ofta rekommenderad metod – förödande för de ryggradslösa djuren.

Forskarna försökte sedan ta reda på vilka resultat som låg till grund för motståndet mot bränning. Efter att ha pratat med naturvårdare och sökt i databaser insåg de att förbudet mot vassbränning inte hade något vetenskapligt stöd alls.

– Det kan förstås vara vettigt att gissa, men det är bra att veta om en åtgärd bygger på vetenskapliga undersökningar, en observation eller bara på spekulationer, säger William Sutherland.

Nyfikna på misslyckanden

För några år sedan intervjuade William Sutherland naturvårdare i naturskyddsområdet Broadland i östra England om vad de grundade sina åtgärder på. I 77 procent av fallen blev svaret sunt förnuft, personlig erfarenhet eller samtal med kolleger. Bara 2 procent av åtgärderna byggde på vetenskaplig litteratur.

– Jag tror att läget är ganska likartat i Sverige, dessvärre, säger Ola Olsson, zooekolog vid Lunds universitet.

Han känner till William Sutherlands arbete och håller med om att naturvården har mycket att lära av den medicinska forskningen.

I Sverige är evidensbaserad medicin uppbackad av en speciell myndighet, Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), med en årlig budget på 50 miljoner kronor. Myndighetens uppgift är att kritiskt granska de metoder som används inom vården för att upptäcka och behandla sjukdomar.

Arbetssättet har fått stort genomslag. Ordet ”evidens” ger hundratals sökträffar på både Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets webbplats. Hos Naturvårdsverket, däremot, blir svaret: ”Sökfrågan kan vara felstavad.”

– Det är ganska talande. Vi ekologer arbetar inte på det viset, helt enkelt, säger Ola Olsson.

Han beskriver ett gap mellan teo­ri och praktik. Den snabbaste karriärvägen för forskare inom ekologi och naturvård går via banbrytande upptäckter om hur naturen fungerar. Sådan forskning kan vara svår att överblicka och tillämpa för naturvårdarna på länsstyrelser och i andra organisationer som kämpar för att skydda naturen med knappa resurser.

Ett annat problem är att den praktiska naturvården sällan gör kontrollerade experiment med uppföljningar av resultatet.

– Man vidtar en åtgärd och så är man nöjd med det. Ofta är det så, säger Ola Olsson.

Han tror att förklaringen handlar om både pengabrist och invanda traditioner. De uppföljningar som faktiskt görs får sällan den spridning de förtjänar. William Sutherland har startat en databas för att lösa det problemet. På webbplatsen conservationevidence.com kan naturvårdare lägga in korta rapporter om effekten av olika åtgärder så att andra kan lära sig av deras framgångar och bakslag. Rapporter om misslyckade insatser är särskilt välkomna. På webbplatsen finns även sammandrag av rapporter från vetenskapliga tidskrifter som naturvårdare kan ha praktisk nytta av.

Skotsk läkare röjde vägen

Inom medicinen var den stridbare skotske läkaren Archie Cochrane en pionjär i arbetet med att granska det vetenskapliga stödet för olika behandlingar. Redan för trettio år sedan skrev han: ”Det är i sanning en vägande anmärkning mot vår profession att vi hittills inte har organiserat en kritisk samordning av vår verksamhet, specialitet för specialitet, i form av en fortlöpande utvärdering av alla randomiserade kontrollerade studier.”

Archie Cochrane har beskrivits som den evidensbaserade medicinens fader. År 1992, fyra år efter hans död, invigdes Cochrane Centre i Oxford. Centret har sedan dess vuxit till ett internationellt nätverk av cirka 17?500 personer från 103 länder. Tillsammans har de utfört mer än 3?600 systematiska översikter av den tillgängliga forskningen om olika former av hälsovård. Varenda praktiserande läkare känner till Cochrane-samarbetet, och dess rapporter får globalt genomslag inom hälsovården.

Nu har ett liknande samarbete börjat komma i gång inom naturvården: Collaboration for Environmental Evidence (CEE). Att initiativet kommer från Storbritannien beror på att förebilden, Cochrane-samarbetet, också är brittisk. Det säger ledaren för CEE, Andrew Pullin vid Bangor University i Wales. Sedan drygt ett år tillbaka är han världens första professor i evidensbaserad naturvård.

– I hela världen används tusentals olika metoder för att vårda miljön. Nästan ingen har blivit utvärderad på ett systematiskt sätt. Inom medicinen skulle det inte längre anses etiskt acceptabelt att arbeta så, säger han.

Hans mål är att hitta de mest tillförlitliga svaren på frågor som är viktiga för den praktiska naturvården. Organisationens systematiska översikter handlar om allt från hur vindkraftverk påverkar fågellivet till vilka metoder som fungerar bäst när det gäller att placera ut djur i naturen för att återskapa utrotningshotade populationer. En kommande rapport tar upp den omstridda frågan om vad ekologisk odling betyder för den biologiska mångfalden.

Värdelösa vattenvirvlar

Arbetet på en ny översikt börjar med att en grupp experter letar upp så mycket som möjligt av den tillgängliga forskningen om den aktuella frågan. Nästa steg är att sålla bort studier som inte uppfyller förutbestämda krav på bland annat uppföljningstid och jämförelser.

De återstående studierna blir betygsatta efter kvalitet. De högs­ta betygen går till randomiserade kontrollerade studier, den typ som William Sutherland använde för att reda ut frågan om vassbränning. Till slut väger experterna samman de mest tillförlitliga resultaten, om möjligt med statistiska beräkningar.

Hittills är ett tjugotal översikter klara. Ytterligare drygt fyrtio är på gång. I många fall räcker den tillgängliga forskningen bara till vaga slutsatser, eller inga alls. Ett av undantagen gäller anordningar för att skapa virvlar i strömmande vatten i syfte att gynna fisket.

– Det finns evidens för att den metoden inte fungerar, säger Andrew Pullin.

I Storbritannien, USA och Kanada har så kallade in stream devices använts flitigt i minst åttio år. Olika varianter av cementblock placerade i vattendrag anses ge bättre förutsättningar för lax och annan fisk. Enligt Andrew Pullin satsas varje år 750 miljoner kronor på metoden, vilket alltså är pengar kastade i sjön.

Däremot visade forskningsöversikten att laxfiskar gynnas av träd fällda så att de blir liggande i strandkanten, vilket är en betydligt billigare åtgärd.

I Sverige gick det att få bidrag för att lägga ut cementblock och andra hinder i vattenflödet för att gynna fisket ända fram till slutet av 1980-talet. Därefter blev metoden utmönstrad.

– Det berodde på att Naturvårdsverket kom in i bilden och ville återställa vattendragen i sitt ursprungliga skick, säger Erik Degerman på Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium i Örebro.

Ideal viktigare än resultat

Under årtiondenas lopp hade många vattendrag blivit rensade från stenbumlingar som legat i vägen för flottning och andra transporter. Att sedan lägga tillbaka stora stenar i vattnet blev en del i så kallad ekologisk restaurering. Idealet om en orörd natur innebar slutet för fiskevårdarnas försök att maximera fångsterna av stora öringar med hjälp av cementblock.

Att metoden försvann från Sverige berodde alltså mer på ändrade värderingar än på vetenskapliga experiment. I den anglosaxiska världen används den fortfarande.

– Nu när vi publicerar vår översikt ska det bli intressant att se om metoderna ändras. Det blir ett sätt att mäta vårt genomslag, säger Andrew Pullin.

Inom medicinen blir det ofta bråk när det visar sig att seder och bruk skiljer sig från plats till plats. I början av 1970-talet upptäckte amerikanska epidemiologer att andelen patienter som fick sina halsmandlar bortopererade var nästan tio gånger högre i en viss region än i en annan i närheten. Sådana skillnader är begripliga i ett system där yngre medarbetare lär sig genom att härma mer erfarna kolleger. Men de går på tvärs mot läkarnas uppfattning om att de fattar kliniska beslut baserade på universellt giltig kunskap.

Även inom naturvården finns många lokala traditioner. Men här är bilden mer komplicerad. Medan läkarna i huvudsak har att göra med en enda art måste naturvårdare hantera hela ekosystem. Uppsättningen av arter och deras inbördes relationer kan skilja sig från plats till plats beroende på klimat och andra faktorer i miljön. Det betyder att det i vissa fall kan vara befogat att använda olika metoder för att skydda en och samma art på olika platser.

– Poängen är att vi måste ta reda på hur det ligger till, och inte bara följa traditionen, säger Andrew Pullin.

Han ser många skäl till att medicinen har hunnit längre än naturvården i arbetet med att granska vetenskapen bakom sina metoder. Medicinarna är många fler och har en längre historia. Allmänhet och politiker reagerar starkt om de får veta att chanserna att överleva en viss sjukdom på ett sjukhus är lägre än på ett annat i närheten. Naturvårdare är inte utsatta för samma hårda granskning.

– Människor bryr sig helt enkelt mer om andra människor än om naturen, säger han.

”Träd är inte människor”

Dessutom lanserar läkemedelsföretagen ständigt nya och dyra behandlingar. Den evidensbaserade medicinen har fått en viktig roll i vårdapparatens försök att välja de metoder som ger mest för pengarna.

Inom naturvården finns ett liknande mönster. Andrew Pullin har lagt märke till att många av dem som snabbt förstår poängen med evidensbaserad miljövård arbetar med att fördela pengar till olika åtgärder.

Han är ofta ute och föreläser om sitt arbete. För ett par år sedan besökte han det svenska Naturvårdsverket.

– Många var väldigt intresserade. Problemet är att få folk att omsätta idéerna i praktiskt arbete, säger Andrew Pullin.

Han har även mött skeptiker. Somliga anser att hela saken är onödig eftersom de redan vet vad de gör. Andra menar att det inte går att överföra metoder utvecklade inom medicinen till något så komplicerat som ekologi. Eller som en naturvårdare uttryckte saken: ”Träd är inte människor.”

– Det finns ingen principiell skillnad mellan människor och resten av livet på planeten. Däremot finns det en gradskillnad. Vårt problem är större och mer invecklat än medicinarnas, men det kan inte betyda att vi ska ge upp, säger Andrew Pullin.

Han påpekar att även läkare har beklagat sig över nya krav på att de ska använda evidensbaserade metoder inom medicinen. Somliga menar att det leder till en ”kokboksmedicin” som nedvärderar deras kliniska erfarenhet. En annan invändning är att det kan vara svårt och dyrt att utvärdera vissa behandlingar – som därmed riskerar att bli utkonkurrerade av lättgranskade ingrepp. Trots det finns en bred enighet om att Cochrane-samarbetet och liknande initiativ bidrar till att människor får bättre vård.

Torbjörn Ebenhard, ekolog vid Centrum för biologisk mångfald vid Uppsala universitet, hör till dem som hoppas på en liknande utveckling inom naturvården.

– Vi har tittat på vad engelsmännen gör och diskuterat om vi kan göra något liknande. Arbetssättet har definitivt framtiden för sig, säger han.