Lokalt miljöengagemang utan motstycke

En negativ rubrik och en lika negativ artikel vittnar om att nytänkande inom svensk naturvård har en bit kvar när det gäller att sprida sitt budskap. Kosterhavets nationalpark är mest uppmärksammad som Sveriges första marina nationalpark, men här finns i själva verket två andra saker som är mer unika, och det är nationalparkens mål och sättet som den har tillkommit på. Nationalparker har tidigare inrättats efter myndighetsutredningar och utifrån ett nationellt upp­ifrånperspektiv. I några fall har långt gångna förslag fått dras tillbaka på grund av starkt lokalt motstånd. Människor som direkt berörts har helt enkelt blivit överkörda. Detsamma hände när Naturvårdsverket under sent 1980-tal föreslog att Koster-Väderöfjorden skulle bli naturreservat och senare nationalpark. Förslaget blev kritiserat och fick dras tillbaka. Men detta var bara början på en intressant process där lokala krafter, inte minst politiker, föreningar och yrkesfiskare, har utvecklat ett lokalt miljöengagemang för ett havsområde som saknar motstycke. Kosterhavets nationalpark har tillkommit som en följd av ett brett och demokratiskt arbete i norra Bohuslän, och där insiktsfulla tjänstemän från länsstyrelsen och Naturvårdsverket har förstått att denna process varit unik och ett sätt att nå framgång. Tyvärr framgår detta inte alls i F&F-artikeln, i stället ondgör den sig över att man ska kunna få fiska utrotningshotad ål i nationalparken, ett fiske som är bagatellartat och inte på något sätt kan påverka ålens framtid. Det viktiga fisket som kommer att fortsätta i nationalparken är trålning efter räka. Tack vare ett mycket gott arbete av norra Bohusläns yrkesfiskare, är detta i dag ett av Sveriges mest miljöriktiga fisken. Detta fiske sker på starka bestånd av räka, där man använder redskap som minimerar påverkan på bottnarna och sorterar ut bifångster. Dessutom har alla 73 yrkesfiskarna i området genomgått en fyra dagars utbildning i marinbiologi vid Tjärnölaboratoriet. Trålning efter räka har pågått i över hundra år, och de piprensarkoraller som påverkas negativt av trålfiske är sedan länge i stort sett borta från de trålade områdena. Det är i stället de hårdbottnar som omger mjukbottenslätterna samt de fickor av mjukbotten som inte trålats som har arter som annars är ovanliga, och här finns i dag skyddade områden enligt en överenskommelse mellan fiskare, forskare och myndigheter som går under namnet Koster-Väderöfjordsöverenskommelsen. Det ska också nämnas att många arter tål trålning, och de vetenskapliga studier som genomförts för att studera effekter av trålfiske visar inga effekter på andra arter än piprensare. Kosterhavets nationalpark inrättas med målet att förena bevarande och långsiktigt hållbart brukande. Och det är inte bara räkfiskarna som får lov att fortsätta att bruka området på ett långsiktigt hållbart sätt. Även de hundratusentals turister som varje sommar gästar området ska få fortsätta att bruka naturen. Visserligen med några enkla regler som ska följas, men utan större inskränkningar i rätten att vistas i Kosterhavet. Man räknar dessutom med att detta brukande kommer att öka, och därför sker ett omfattande arbete för att få de lokala näringsidkarna att utveckla sig till en ”hållbar destination”. Att kombinera brukande och bevarande kan låta som en paradox, men det är det inte av den enkla anledningen att ett välfungerande ekosystem behövs både för att kunna producera fisk, och för att producera attraktiv natur för besökare. KERSTIN JOHANNESSON Professor vid Institutionen för marin ekologi Göteborgs universitet ###Svar: Kerstin Johannesson har inga invändningar mot fakta i artikeln, men tycker att den borde ha handlat mer om förhandlingarna som ledde till att nationalparken kom till. Visst hade det varit möjligt. Men vi valde att utgå från resultatet: de regler som faktiskt kommer att gälla. Sverige har en hundraårig tradition av nationalparker. På många håll finns stränga regler till skydd för naturen. Mot den bakgrunden kan besökare bli förvånade över att Kosterhavets nationalpark inte har några särskilda bestämmelser för yrkesfisket – en verksamhet som onekligen påverkar den marina miljön i området. Av artikeltexten framgår mycket klart att ett förbud mot att fiska ål på den svenska västkusten i sig inte kan rädda den europeiska ålen. Men det faktum att en akut hotad art exploateras i en nationalpark är väsentligt för människors uppfattning om vad en nationalpark är. Detta är ett ämne som i högsta grad är värt att diskutera. PER SNAPRUD