Kina lärde av murens fall

De östeuropeiska socialistregimernas snabba och totala sönderfall utlöste en ytterst systematisk och grundlig forskningsinsats i Kina. Den läxa kineserna framför allt lärde var att ett säkert recept för kollaps var en förstenad partistat med dogmatisk ideologi, befästa eliter, halvt insomnade partiorganisationer, stagnerad ekonomi och isolering från omvärlden. Anpassning och flexibilitet har blivit ledstjärnor – utom när det gäller den yttersta frågan om partiets maktinnehav.

I stället för att bromsa förändringarna, som kommunistpartierna i Östeuropa gjorde, försöker det kinesiska partiet till och med gå i spetsen för dem.

###Missförstod protesterna

De kinesiska ledarna var naturligtvis särskilt angelägna att förstå de nedbrytande processerna i enpartistaterna, eftersom de blivit chockade på hemmaplan av studenternas protester mot korruptionen och inflationen på våren 1989. Studenterna krävde också demokratiska reformer.

Chocken var framför allt att studenterna fick så starkt stöd av allmänheten. Den ålderstigne ledaren Deng Xiaoping, påeldad av premiärminister Li Peng, uppfattade felaktigt att de stod inför ett hot mot partiets maktinnehav. Närmast i panik beordrade Deng Xiaoping fram trupperna som anställde massakern på hundratals oskyldiga civila.

Bara några dagar efter massakern den 4 juni 1989 gjorde regimen kopplingen till Östeuropa, där väljarna i Polen samma dag röstat bort kommunistpartiet från makten. ”Om vi hade gett efter [för studenternas krav] hade vi gått samma väg som Polen”, sade politbyråmedlemmen Yao Yilin.

Förskansade bakom höga murar i sitt högkvarter i Peking, en del av det forna kejsarpalatset, följde de kinesiska ledarna på CNN den snabba utvecklingen i Östeuropa. Mest skrämmande för dem var att se vad som hände deras bundsförvant, den rumänske presidenten Nicolae Ceau¸sescu, att se hans blodiga kropp i snön efter att han blivit avrättad av sina egna trupper.

###Lärde av andras fall

När den första chocken lagt sig beordrade partiledningen Institutet för studier av Sovjetunionen och Östeuropa vid Samhällsvetenskapliga akademin att sammanfatta händelserna. Institutet tog god tid på sig, och en första rapport sommaren 1990 listade orsakerna till de östeuropeiska kommunistpartiernas fall:

1. Ekonomier körda i botten, låg levnadsstandard.

2. Diktatoriska partier utan kontakt med befolkningen och med dåliga basorganisationer.

3. Fackföreningar som inte fungerade som en brygga mellan partiet och arbetarklassen.

4. Västerländskt stöd till oblodiga revolutioner.

Bilden var schematisk med tanke på skillnaderna mellan de olika länderna i Östeuropa. Men de fyra elementen från den första studien finns kvar än i dag i analysen.

När slutligen även det sovjetiska kommunistpartiet, leninismens själva ursprung, tappade greppet 1991 efter 74 års maktinnehav blev de kinesiska ledarna ännu mer angelägna att ta reda på orsakerna. De lade ut forskningsuppdrag på en rad akademiska institutioner och tankesmedjor.

###Moderna härskare

Det viktigaste tillägget är utvärderingen av den sovjetiske reformledaren Michail Gorbatjovs insats. Till en början sympatiserade några av de högsta ledarna i Peking med hans försök att angripa stagnationen och dogmatismen från Leonid Brezjnevs era. Men den slutgiltiga domen i Peking blev att Gorbatjov gjorde fel i att steg för steg ge efter för reformtrycket i Östeuropa.

Sedan gick kineserna ännu längre och genomförde en analys av systemfelen i Sovjetunionen i stället för att bara hänga upp sig på Gorbatjovs roll. Denna låg till grund för centralkommitténs resolution 2004 om att ”stärka partiets förmåga att styra”. Slutsatserna gick bland annat ut på att fortsätta att prioritera ekonomin och öppna den för kontakter med omvärlden.

Kinas ledare försöker nu också vitalisera kommunistpartiet genom att regelbundet föryngra partitoppen, lita till krafter med hög utbildning och rekrytera bredare, till exempel även bland de nya privatföretagarna och bland intellektuella. Det är inte längre ett ”avantgardeparti för arbetarklassen”. Ledarna vidgar också dialogen inom partiet, prövar att göra de interna partivalen öppnare och förstärker basorganisationen.

Ideologin spelar allt mindre roll, och vi ser ett mönster av pragmatiska reformer och improvisationer efter dagsläget. Samtidigt sätter partiet upp långsiktiga konkreta mål som att fyrfaldiga BNP mellan 2000 och 2020. Men när det gäller att bevara enpartisystemet finns ingen flexibilitet.

En annan viktig slutsats är att göra partiets propaganda mer sofistikerad och anpassad till ett modernt medieklimat, med webben och flitigt bloggande som verktyg. På detta sätt har Kina använt den sovjetiska och östeuropeiska närhistorien som en öppen lärobok.