Fäboden fick snurr på ekonomin

Det var genom att exploatera utmarkerna som jordbruket i Dalarna och södra Norrland blev så framgångsrikt 1500–1850.

– Fäboden är styvmoderligt behandlad i historien. Det beror på att man inte har förstått dess betydelse för jordbruksutvecklingen, säger Jesper Larsson vid Sveriges lantbruksuniversitet som skrivit en avhandling om fäbodväsendet.

Det var för djurhållning, främst kor, får och getter, som man började utnyttja de stora utmarkerna i Dalarna och södra Norrland. Ost, smör och mesost från fäbodarna blev en del av den ökade handeln som bergsnäringen hade satt fart på. Samtidigt stagnerade boskapsskötseln i södra Sverige när ängarna odlades upp till åkrar.

I början var fäbodarna enskilda projekt, men efter 1650-talet bildades fäbodlag. Bönderna gick ihop om dem som skulle arbeta uppe på fäbodarna – mest unga kvinnor i åldrarna 14–25 år. Uttaget ur allmänningen skulle stå i proportion till användningen.

Detta är helt i enlighet med de ekonomiska teorier om allmänningar som 2009 års pristagare i ekonomi till Nobels minne, Elinor Ostrom, lagt fram. Fäbodväsendet liknar alpängar, fiskevatten och andra allmänningar runt om i världen.

Unikt för Sverige och Norge är dock messmöret och mesosten. Eftersom fäbodarna låg långt hemifrån gällde det att ta till vara allt, även vasslan som blev över vid smör- och osttillverkningen. I dessa skogrika trakter fanns gott om ved för att kunna koka vasslan till messmör.

Efter år 1850 sjönk efterfrågan på fårull och andra produkter. Jordbruket gick över till växelbruk, som innebar att samma mark användes för såväl odling som bete. Detta gynnade de stora gårdarna i södra Sverige med mycket åkermark. Att låta gödseln gå förlorad i utmarkerna ogillades av hushållningssällskapen, som också förordade stora moderna ladugårdar. Dessutom gjorde inflyttningen till städerna det svårt att hitta fäbodstintor. Fäbodarnas tid var förbi.