Prinsessa för en dag

Prinsesskalas, det är vad Nina önskar sig allra mest för sin födelsedag. Hon är i prinsessåldern – så säger alla – där väl de flesta flickor mellan två och sex hamnar. Det verkar helt lagbundet och är egentligen inte särskilt överraskande. Nina och hennes kompisar har nu fått ännu en pusselbit till den bild av världen som de med stor möda lägger ihop. Och i samhället handlar det väldigt mycket om att dela upp folk i två olika kön, där hon självklart är flicka.

– De bilder som ständigt strömmar emot oss, från tv-skärmar, via film och reklam, handlar till stor del om att flickor förväntas vara gulliga och söta. Flickigheten i sin tur knyts till blommor och sådant som är fint och vackert, som drömprinsessorna, säger socialantropologen Fanny Ambjörnsson, fil.dr och genusforskare vid Stockholms universitet.

– Titta bara på kronprinsessbröllopet – vad är det om inte en massiv instruktion i vad som förväntas av tjejer? Att gifta sig, tänka på vad man ska ha på sig, hur klänningen ska se ut, vilka blommor det ska vara. Fokus ligger helt på henne, ingen bryr sig om vad han ska ha på sig eller hur vacker han ser ut eller hur hans hår är upplagt.

Prinsesslekarna blir alltså en konsekvens av att tjejerna försöker få logisk ordning och reda i världen, och själva försöker inordna sig i den, tillämpa sådant som de uppenbart förväntas vara.

– En stor del av barnets uppväxt går ut på att förstå och hantera omvärlden. Detsamma gäller naturligtvis kön, säger Fanny Ambjörnsson. Att bete sig i enlighet med förväntningarna ger inte bara trygghet utan många gånger också bekräftelse. En tjej får höra positiva omdömen när hon klär sig fint och killen när han har en tuff mössa.

Även om rollerna luckrats upp, så ställer de barn som gör fel ofta till problem, menar Fanny Ambjörnsson. Här kan man fråga sig om inte tjejer har lite större svängrum än killarna. Det är mer accepterat för en tjej att ha killkläder och kanske vara en pojkflicka (det finns ju till och med ett ord för det!) än för pojkar att klä sig i rosa tyllkjolar.

– Föräldrar och dagispersonal blir oroliga för att en sådan kille ska bli retad. Ofta finns en underliggande oro för att han helt enkelt förstått kön på fel sätt och, hemska tanke, kanske kommer att bli bög. Den avvikande genuspresentationen kopplas nämligen oftast direkt till avvikande sexualitet, kommenterar Fanny Ambjörnsson.

Våra jämställdhetsideal handlar till stor del om att uppmuntra kvinnor att våga ta för sig, ta plats, att ta sig in på de manliga arenorna. Det manliga är normen, det är vad som värderas högst. Så även om pojkarna har snävare ramar för vad som tillåts i rollekarna, har de tillgång till sådant som i förlängningen har högre status.

– Det här med prinsesseriet betraktar vi som gulligt och sött, men samtidigt förväntar vi oss att flickorna ska växa ur det, det är något som blir skämmigt och pinsamt i längden.

Flickorna ska alltså gärna öva sig i och så småningom gärna vilja bli bröllopsprinsessa för en dag. Men det är ingenting man önskar att de stannar kvar i. Medan pojkarnas sätt att ta sig fram, vara coola och tuffa anses som mer allmängiltigt.

– Jag tror att vi måste fundera ordentligt över vad det är som vi förhåller oss kritiska till i den här diskussionen. Prinsessleken tenderar att få bära hundhuvudet för hela den ojämlika genusordnig vi lever i. Visst är den problematisk, eftersom prinsessrollen bär på en så tydlig historia av kvinnlig underordning – det är svårt att koppla bort prinsessan från den traditionella kvinnorollen där kvinnan först och främst är till för att betraktas. Men samtidigt erbjuder prinsessleken ett rum där man får vara suverän, vacker, storslagen, i centrum, där man kan bre på med allt – blommor och färger, tyll och paljetter. Därför kan den också betraktas som en potentiellt frigörande lek.

Sagoprinsessan är sällan en smart hjältinna, snarare en bortskämd och elak flicka som Askungens styvsystrar, eller nyckfull som prinsessan på ärten som har makten att styra och ställa med sin omgivning. Men mest är hon en Törnrosa som väntar på sin prins.

Det är också sådana prinsessor, söta och fina, som de små flickorna mellan två och sex år oftast ritar. Det berättar Karin Aronsson, professor vid Stockholms universitet. Hon har studerat och jämfört bildskapande hos tre generationer pojkar och flickor.

– I tjejkollektionerna finns mycket av skönheten – prinsessorna går igen hos alla, men tjejer ritar också blommor, hjärtan, hästar, solar. Samtidigt är flickornas bildvärldar också dynamiska, det saknas inte dramatik. Det kan finnas gråt och svek, som att en flicka tar den andras prins, berättar Karin Aronsson.

Pojkbilderna handlar mer om krig och strid. Det är Star Wars, Fantomen, pirater, indianer och cowboys eller dinosaurier. Även de pojkar som aldrig slåss ritar aggressiva krigsskildringar.

Medan pojkarnas bildvärld präglas av kamp och makt handlar alltså flickornas bilder om skönhet och behag. Med de skilda bilderna skriver barnen in sig i pojkklubben respektive flickklubben, menar Karin Aronsson. Barnen blir tidigt medvetna om omgivningens förväntningar.

– Det mest påfallande är att skillnaderna mellan pojkars och flickors bildvärldar är mycket tydligare än skillnader mellan generationerna. Karl XII ritade också slagfält som barn, han hade en egen ritmästare som hjälpte honom att teckna. Annars ritade han rätt likartade bilder som Rune i min studie gjorde 300 år senare i början av 1900-talet. Båda pojkarna hade lekt med tennsoldater som fick stå modell för krigsbilderna.

Förr hade man inte heller papper att slösa med, och mycket av barnens tidiga tecknande i dag beror på att vi har tillgång till ritmaterial. Det ser helt annorlunda ut i till exempel de etiopiska barnens bilder, berättar Karin Aronsson.

– På landsbygden i Etiopien ritar barnen folk som arbetar. Det är slående att de inte ritar barns lek eller sina drömmar utan sin verklighet som de uppfattar den.

I en bild av ett klassrum är läraren i fattiga områden överdrivet stor i förhållande till eleverna, som alla – pyttesmå – sitter i sina bänkar. Makthierarkin är tydlig.

– Ska de svenska barnen rita sitt klassrum så blir det inte sällan en fröken och ett enda barn, och så glömmer man alla sina kompisar. Det gör man aldrig i de afrikanska byarna, berättar Karin Aronsson.

I västerlandet är alltså barnens bilder ofta könsstereotypa. De avspeglar också våra moderna individualiserade barn. Prinsessorna är ofta söta tjejer med vackert hår och fina kläder. Med sitt prinsessdiadem tronar de i ensamt majestät på bild efter bild.

– Det kan bero på att det krävs stor möda för att rita alla de fina detaljerna, och då kanske orken tryter att tillföra annat. Fast förmodligen också på att ett svenskt barn i dag är ett individualiserat barn som är vant att stå i centrum.

Barnets sekel har 1900-talet kallats. Det var då välfärdsbarnet kom till, det moderna barnet som hamnade i fokus för samhällets omsorger. Uppstudsigt som Pippi Långstrump som gör vad som faller henne in. Eller Solstickans lilla pojke omritad från en flickbild av Tummelisa, som Einar Nerman tecknade 1936, påpekar Karin Aronsson. Det fria naturbarnet. Mot tändsticksaskens blåa bakgrund avtecknar sig bara en gul sol och så barnet, en liten individ på marsch, inga hinder står i vägen. De ser vuxenvärlden till att undanröja.

Det är också det omnipotenta barnet – vill allt, kan allt, har allt. En prinsessa. Maria Yassa är barn- och ungdomspsykoanalytiker i Stockholm och träffar många flickor. Hon påpekar att vi inte ska glömma att de kan vara olika. Vissa kan faktiskt inte ta den plats som krävs för att vara prinsessa, eller så har de inte behovet att hävda sig på det sättet eller saknar självkänsla.

– Men så finns det de flickor som har orgier i rosa, som kommer till analysen i prinsessklänningar med lätta små vingar och antenner på huvudet med vitrosa ludd. Och som kan ge sig hän i det rosa, det transparanta, det mjuka och på ett sätt väldigt sensuella, kan jag tycka, berättar Maria Yassa.

Samtidigt som allt som en prinsessa är och har tillkommer henne rättmätigt, ska hon inte behöva lyfta ett finger, inte anstränga sig. Hon är prinsessa av börd.

– Det är egentligen drömmen om kvinnlighet som väldigt passiv. Och passivitet kan vara mycket lockande speciellt för de högpresterande tjejerna, det kan finnas en vila i det.

Frågor kring det kvinnliga har psykoanalytisk teori alltid brottats med, berättar Maria Yassa. Kvinnan är till sin natur passiv, medan mannen är aktiv, titta bara på det sexuella mötet, menade Freud. Det har diskuterats och debatterats, och framför allt har man ifrågasatt om det som verkar passivt verkligen är det.

– Jag undrar om det i de här prinsessfantasierna också finns ett laborerande med aktivt och passivt. För vem vill vara helt och hållet passiv? Dessutom har även sådant som inte är så påstridigt, som sker i tysthet, länge nedvärderats som passivt. Medan jag som analytiker vet ju att även sådant som försiggår utan några större åtbörder kan innebära ett intensivt inre arbete. Som verkligen inte kan kallas passivt.

Balansen mellan att å ena sidan vara den passiva prinsessan som inte utmanar någon och å den andra ta för sig i livet blir något som tjejerna får kämpa med. Att vara framåt och feminin på en gång. Fanny Ambjörnsson beskriver i sin bok I en klass för sig, där hon följt gymnasieflickor i ett år, hur unga flickor löser dilemmat.

– Förväntningarna på att vara en normal kvinna innebär i praktiken att en tjej i viss mån måste begränsa sig. Hon måste balansera mellan att vara framgångsrik och ta plats och samtidigt lyckas vara begärlig som kvinna, vilket betyder att hon inte får ta för mycket plats, inte hota killarna.

Eftersom det handlar om normer som ofta är outtalade och relativt flytande, var tjejerna mycket upptagna med att hålla koll på var gränsen gick. Det kunde resultera i att de inte räckte upp handen för mycket, inte drog alltför högljudda skämt, lät bli att vara påstridiga på lektionerna men ofta ansträngde sig för att vara duktiga på proven.

Fanny Ambjörnsson märkte också att de tjejer som gick samhällsprogrammet, och som oftare hade sin bakgrund i medelklassen, höll sig närmare det förväntade kvinnoidealet och också hade lättare att leva upp till och införliva det. Medan de flickor som gick på barn- och fritidsprogrammet och inte hade denna medelklassbakgrund, opponerade sig mot den förväntade kvinnorollen och var mer rebelliska, stökiga prinsessor. De ville inte skriva under på att tjejer per definition är sötare, gulligare, snällare, trevligare än killar.

Barndomens rigida uppdelning av världen lämnar alltså så småningom plats för en mer förhandlingsbar men också mer motsägelsefull värld. Vid examen, midsommar eller bröllop slår prinsessdrömmarna ut i full blom igen. Det blir ett sätt att upphäva verkligheten och dess begränsningar, att bli prinsessa för en dag.

– Och stå i centrum, bli världens absoluta medelpunkt, säger Maria Yassa. Det finns där också ett litet drag av triumf – jag fixade det. Så triumferar man kanske över allt svårt i livet, bygger upp en illusion – alla är utklädda, det är bara fest och bakelser och tårta.

Men när festen är över är utrymmet för prinsessfasoner egentligen ganska begränsat. Själv har Maria Yassa mött bara en prinsessa som hon uppskattar.

– Jag har haft ett starkt förhållande till Askungen. Inte för att hon får prinsen utan för att hon har värdighet och integritet. Hon föraktar inte sina små vänner – hon hjälper de små fåglarna och de grå mössen, och i gengälld hjälper de henne. Hon har en resning som tilltalar mig mycket mer än att hon får prinsen och kungariket.

Det är i de inre kvaliteterna om askungeprinsessan hittar sin kraft, i sin värdighet och sina höga principer. Hon må vara sockersöt på ytan, men den kamouflerar den kvinnliga förmågan.