Hur länge ska mördare låsas in?

Vad ska samhället göra med människor som mördar andra människor? Frågan, central i straffrätt och kriminologi, är mycket aktuell i Sverige där antalet mord, efter många års minskning, återigen började öka på 2010-talet. Hösten 2024 bär jag med mig denna fråga på en unik forskarresa i USA tillsammans med två personer som gjort just detta: mördat. Det är lätt att enas om att människor som mördat måste låsas in under en mycket lång tid. Men hur lång är mycket lång tid? Och vad ska hända när den mycket långa tiden har gått?

Reginald ”Happy” Wilson, en av mina med­resenärer, var 16 år när han begick sitt mord. Det var i Los Angeles och eftersom han var minderårig kunde han räkna med att dömas till ett mångårigt, men ändå tidsbestämt fängelsestraff – inte livstid. Den kaliforniska lagen gav emellertid domstolen möjlighet att i vissa specifika fall döma minderåriga som vuxna. Domen blev därför ”life without parole”, livstid utan möjlighet till villkorlig frigivning. Happy skulle tillbringa hela sitt återstående liv i fängelse.

Donald ”Twin” James, min andra reskamrat, var något äldre när han dödade en knarklangare under en dispyt om drogernas kvalitet och pris. Också det var i Los Angeles. Och även Twin dömdes till ”life without”, som fängelselingots förkortning lyder. Resten av livet skulle utspela sig i en cell. Går det att under sådana omständigheter föreställa sig en framtid? Vad ska man hitta på under alla dessa dagar? Gud brukar komma väl till pass, men om man inte får kontakt?

Vår resa går genom Kalifornien och vi har alla olika roller i det projekt som är expeditionens bakgrund. Twin och Happy, dömda på 1980-talet men som mot alla odds till slut blev frigivna, är huvudpersoner i dokumentären Waiting for life av den svenske filmaren Staffan Julén, och filmen ska under vår resa premiärvisas i Los Angeles och San Francisco i ett stort antal sammanhang: på fängelser, i universitetsmiljöer, för politiker och inte minst för de gamla vännerna och familjerna i Watts, det område i södra Los Angeles präglat av gängvåld som Twin och Happy en gång växte upp och begick sina mord i.

Min roll i sammanhanget är forskarens. Sedan 1993, alltså i drygt 30 år, har jag innehaft det som vid tillträdet var Sveriges enda professur i kriminologi, och en kväll under denna vår anstalts- och institutionsresa skickar jag in den slutliga manusversionen till min memoarbok Brotten i mitt liv, på vars baksida förlaget senare ska marknadsföra mig som ”både hatad och älskad, beroende på mottagarens människosyn”.

Efter olika perioder på flera av Kaliforniens expanderande myller av högsäkerhetsfängelser hamnar både Twin och Happy på San Quentin, känt från Johnny Cashs klassiska country­låtar. Men också ökänt för extrema våldsnivåer och fängelsets spektakulära gaskammare där Kaliforniens dödsdömda fångar togs av daga. Fängelselivet är både fysiskt och psykiskt brutalt, och den som inte klarar dess livsregler överlever inte alltid. Det är inte ovanligt att fångar som inte anpassar sig till de oskrivna reglerna blir dödade av medfångarna. Happy kan knappt vare sig läsa eller skriva när han blir en av de blåklädda på San Quentin och han har svårt att anpassa sig till fängelsets regler, tänker att här måste man väl leva ett kriminellt liv – alla här är ju kriminella. Efter att ha stulit en radio i en cell konfronteras han av en grupp äldre fångar som hotar att döda honom. Gruppens ledare är Twin, men i stället för att slå ihjäl Happy beslutar han sig för att ta den yngre killen under sina vingar. Och efter 32 respektive 34 års fängelsevistelse får de båda, trots domarna ”life without”, uppleva friheten utanför murarna. Med Happys ord: ”Twin räddade mitt liv.”

Det är under 2010-talets mitt de båda friges. Att de till slut får inställa sig inför parole board (frigivningsnämnden) beror på en rad kriminalpolitiska beslut som i hög grad dikterats av ekonomiska realiteter. Kalifornien, liksom många andra av USA:s 50 delstater, har inte längre råd med det gigantiska antalet fångar. Sedan 1970-talet har antalet fångar i USA blivit åtta gånger fler. Och trots att man har försökt banta fångvårdens kostnader, bland annat genom att privatisera fängelser och kraftigt överbelägga anstalterna, så räcker det inte längre. Det går så långt att USA:s Högsta domstol till slut kliver in och förbjuder Kalifornien att utnyttja sina fängelseplatser till mer än 135,5 procent.

Jämför man med Sverige, en på många sätt helt annan kriminalkontext än USA, så ligger vi fortfarande på mycket lägre nivåer, både när det gäller antalet grova brott, som till exempel mord, och antalet fångar per 100 000 invånare. Men de grundläggande frågorna om brott och straff är inte olika. Människor som överbevisats om brott ska givetvis straffas, och straffets motivering är enkel: avskräcka andra från att begå liknande handlingar, avskräcka individen själv från att återfalla, samt att i fängelsets fall skydda samhället från farliga individer så att de genom inlåsningen berövas möjligheten att göra mer skada (inkapacitering). Vi hoppas också att de dömda medan de avtjänar sitt straff får hjälp att återanpassa sig till samhällets krav.

Men det finns ytterligare en dimension i detta. Människor tycks, i rent biologisk mening, födas med ett behov av rättvisa. Studier visar att även väldigt små barn har en närmast evolutionärt nedärvd känsla för rättvisa. Om någon begår fruktansvärda handlingar så kommer de flesta människor på moralisk impuls tycka att sådana personer ska straffas hårt. För de flesta av oss stärks denna känsla för rättvisa senare under livet, vilket i sin tur innebär att det inte går att vara politiker och vilja sänka straffen – även om konsekvenserna av höjda straff skulle visa sig vara kontraproduktiva. Som politiker måste man vilja höja straff, eftersom det uppfattas som ett moraliskt ställningstagande för brottsoffren. Vad brottsoffren värderar mest som återupprättelse varierar emellertid. Forskning visar att en uppriktig ursäkt och ekonomisk kompensation ibland kan uppfattas som bättre återupprättelse än att straffa förövaren hårt.

Det kan man bland annat läsa om i kriminologerna Heather Strangs och John Braithwaites bok Restorative justice – philosophy to practice (Routledge, 2001). Ett annat problem med att ge brotts­offer upprättelse genom att straffa förövaren är att detta endast kan komma en mindre grupp brottsoffer till godo, eftersom förövarna bakom majoriteten av alla brott förblir okända.

Politikers tendens att skärpa straff är som störst när allmänheten upplever att brottsligheten ökar i samhället. Så var det i USA på 1970- och 80-talet och så är det i Sverige i dag. Straffen höjs, även om det är osäkert om skärpta straff påverkar brottsligheten i särskilt stor utsträckning. Svårigheten ligger i att kriminella sällan avskräcks från brott, dels på grund av den låga sannolikheten att åka fast, dels därför att många personer med omfattande och grov brottslighet har en nedsatt förmåga att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. När det gäller inkapacitering (oskadliggörande – en person som sitter i fängelse kan inte begå nya brott) har den störst effekt i början av strafftiden. Ju äldre den inlåste blir, desto mindre är sannolikheten att denne återfaller i brott. Detta har att göra med den så kallade brott–ålder-effekten, som är ett av de mest utforskade områdena inom kriminologi. Effekten beskrevs redan 1830 av den belgiske statistikern och vetenskapsmannen Adolphe Quetelet och har sedan bland annat lyfts fram i artikeln Age and crime i Crime and Justice 1986 av David P. Farrington, professor i psykologisk kriminologi vid Cambridge university.

Twins och Happys öden avgjordes genom en serie reformer som på senare år genomförts i Kalifornien och många andra delstater som ett svar på den explosionsartade ökningen av fångpopulationen i USA mellan 1980- och början av 2010-talet. Ökningen av antalet fångar per 100 000 invånare i Kalifornien var dramatisk: antalet inlåsta i fängelser och häkten blev nio gånger fler, men utvecklingen såg i stort sett likadan ut i hela landet. År 1980 hade USA cirka 500 000 intagna i fängelser och häkten, och när antalet var som allra högst – 2008 – satt över 2,3 miljoner människor inlåsta. Sedan dess har antalet fångar minskat till cirka 1,8 miljoner, men USA har fortfarande i särklass störst antal fångar per capita av alla länder med tillförlitlig statistik.

Både den kraftiga ökningen och sedermera minskningen av antalet fångar är direkt kopplade till politiska beslut. Ökningar orsakades av straffskärpningar, inte minst av införandet av den så kallade three strikes-lagen i Kalifornien 1994, som sedan spred sig till många andra delstater. Lagen går ut på att en person som tidigare är dömd för två grövre brott eller våldsbrott, vid den tredje lagföringen, nästan oberoende av brottets karaktär, döms till 25 års fängelse eller livstid.

Även minskningen var ett direkt resultat av politik. De ekonomiska behoven av en minskad fängelsepopulation tillfredsställdes genom att omdefiniera ett antal brottstyper från grova brott (felonies) till förseelser (misdemeanours), vilket kraftigt reducerade påföljderna. I synnerhet gällde detta brott kopplade till narkotika och i viss mån mindre allvarliga stölder. I dag har ett stort antal delstater avkriminaliserat eller helt legaliserat marijuana, och många åklagare har använt nyordningen retroaktivt, vilket har gjort att tusentals människor som, före avkriminaliseringen, dömts för befattning med marijuana nu har släppts ut.

En annan lagändring som ledde till att Happy och Twin frigavs, liksom tusentals andra, gick ut på att frisläppa fångar som har blivit gamla. Enligt den ovan nämnda brott–ålder-effekten minskar brottsbenägenheten snabbt med stigande ålder. En person som är över 50 år begår mycket sällan brott. Ju längre en person sitter i fängelset, desto lägre är risken för återfall i brott. Man kan alltså säga att efter att en person fyllt, låt säga 25 år, ger varje nytt fängelseår mindre effekt på återfall än det föregående. När Happy och Twin lämnade fängelset var den ene i 50- och den andre i 60-årsåldern. Både hade dessutom svårt att röra sig, eftersom deras ryggar förstördes av ständig tyngdlyftning. Att ha starka muskler var en förutsättning för att överleva i fängelset.

En dag på resan träffar vi en annan person som på ett helt annat sätt än Twin och Happy personifierar USA:s aktuella fängelsedramatik. Även om cannabislegalisering och åldringssläpp, samt ytterligare ett antal åtgärder, har minskat den totala fångpopulationen, är inflödestrycket fortfarande enormt.

Biträdande sheriff Paula Tokar, chef för sju häkten i Los Angeles med totalt 13 000 intagna, berättar för oss om problemet med överbeläggning, ett förhållande som också börjat bli kännbart i svenska häkten och fängelser, även om det här i Kalifornien handlar om en helt annan nivå. Över 70 procent av de 13 000 personer som sitter i något av Tokars fängelser sitter för våldsbrott. 44 procent av dem bedöms vara mer eller mindre psykiskt sjuka och på den anstalt vi besöker har nästan inga interner egen cell. Den stora majoriteten bor i ”dorms” tillsammans med 80 eller 66 andra personer. Att behöva komma överens med så många andra och aldrig någonsin få vara ensam är ”såklart inte idealt”, konstaterar Tokar.

– Mentalt friska personer hade ju blivit galna under sådana omständigheter. Och här pratar vi alltså personer med stora psykiska problem, säger hon.

Situationen gör inte tillståndet explosivt bara för de intagna, utan också för vårdarna. Efter en våg av personal som tagit livet av sig har hon ett enormt antal vakanser.

– Alla som jobbar här gör minst tio övertidskvällar i månaden. Jag sover inte längre. Det är så mycket att oroa sig för, säger Paula Tokar.

En annan dag på resan träffar vi jurister och brotts­forskare på universitetet i Berkeley, var­av flera medverkar i den nya antologin Dismantling mass incarceration, en av alla böcker de senaste åren som analyserar problemet med massfängslande och föreslår lösningar. Begreppet ”mass incarceration” används i dag i amerikansk kriminalpolitisk debatt och forskning för att diskutera de till synes oöverstigliga utmaningar rättssystemet står inför: Unga svarta döms till fängelse fem gånger så ofta som unga vita. I dag är sannolikheten större för många svarta, latinos eller urfolksamerikaner att de hamnar i fängelse än att de får en vettig utbildning.

Summerar man den amerikanska erfarenheten det senaste halvseklet, speglad mot fallet Kalifornien, och studerar relationen mellan ändringarna i rättssystemet och brottsutvecklingen, så framträder en del analytiskt intressanta samband. Eller snarare märkliga icke-samband.

I Kalifornien har antalet personer i fängelse, arrest eller annan form av övervakning minskat med nästan 150 000 individer sedan 2009. Samtidigt har brottsligheten i delstaten minskat dramatiskt och är nu lägre än den var 1960 – och utvecklingen för hela USA liknar den i Kalifornien. Brottsligheten i landet, inte minst vålds­brottsligheten, börjar öka i mitten av 1960-talet och en första kulmen nås i slutet av 1970-talet. Efter en kortare period av något lägre brottssiffror kommer nästa topp i början av 1990-talet. Sedan dess har den registrerade brottsligheten i USA minskat kraftigt.

När det gäller antalet fångar börjar den dramatiska ökningen i mitten av 1970-talet. Sedan pågår den fram till början av 2000-talet, då en period av något långsammare ökning inträder, och kulmen nås i slutet av 2010-talet, då en påtaglig nedgång börjar. Lägger man dessa två utvecklingskurvor intill varandra förefaller det som att straffskärpningarna påbörjas en tid efter att brottsligheten börjar öka, medan de reformer som leder till minskande antal fångar påbörjas 10–20 år efter att brottsligheten börjar minska. Det har skrivits åtskilligt om varför brottsligheten i USA och i stora delar av världen (inklusive Sverige) börjar minska under början av 1990-talet och några entydiga svar finns inte – men nästan inga forskare menar att minskningen i någon väsentlig utsträckning kan förklaras med straffskärpningarna. Det omvända, att förändringar i brottslig­heten påverkar kriminalpolitiken – och därigenom antalet fångar – förefaller däremot troligt.

Här invänder kanske någon att ”jaha, så forskarna menar att kriminalpolitik saknar betydelse för brottsutveckling?” Men så enkelt är det förstås inte. För det första är forskning ofta inte entydig. För det andra innehåller det vi kallar kriminalpolitik en mängd olika åtgärder, där vissa påverkar brottsutvecklingen medan andra inte gör det. Att ha en resursstark och effektiv polis som löser brott påverkar utvecklingen. Att skärpa straffen för vapenbrott kan påverka utvecklingen. Att förlänga inlåsningen av våldsamma unga män kan vara rationellt. Att hålla femtioplussare inlåsta är ofta meningslöst. Ifall de åtgärder som nu är aktuella i Sverige – ökade befogenheter till avlyssning, visitationszoner, etcetera – fungerar brottsförebyggande eller ej kan forskare undersöka. Och om vetenskaplig utvärdering visar att de skador reformerna orsakar är mindre än deras nytta bör de vara kvar, annars tas bort. I Sverige är den sortens utvärderingar mycket sällsynta.

Att brottsutveckling påverkas mycket mindre av kriminalpolitik än vad politiker och väljare tror och önskar är emellertid en sanning de flesta brottsforskare skriver under på. Det är förstås smärtsamt för politiker att medge, men forskning visar tydligt att när brottsutvecklingsvågor till slut bryts är stora, dynamiska effekter oftast avgörande. På 1980-talet hade man till exempel i USA en situation som lite påminner om den vi nu har fått i Sverige: en snabb uppgång i antal unga människor som mördar varandra. Och så plötsligt i början av 1990-talet minskade antalet mord bland unga. En del förklaringar till förändringen handlar om förändringar i den amerikanska ekonomin och tillväxten av en viss typ av nya jobb. Andra förklaringsmodeller handlar om förändrade attityder. Ytterligare andra lägger större vikt vid att våldsvågen var så starkt kopplad till crack-vågen, att det var unga svarta pojkar som distribuerade crack som mördade varandra – och sedan minskade efterfrågan på crack, varpå även våldet gick ner.

I Sverige på 1990-talet, för att ta ett annat exempel, hade vi en våg av mycket våldsamma väpnade rån – polismorden i Malexander efter ett bankrån är bara det mest kända. Men sedan minskade kontanthanteringen och då försvann också den brottsligheten. Det sker praktiskt taget inga väpnade rån i Sverige längre. Men när den här sortens strukturella förändringar i ekonomi, teknik eller sociala förhållanden bryter brottskurvor finns ändå alltid en lång rad politiker och byråkrater som kliver fram och säger att ”titta så bra vi löste det här”.

Ett drabbande ögonblick under vår resa är när vi besöker Twins och Happys gamla barndomskvarter i Watts och killarna står och pekar i olika riktningar: ”Där gick vi i skolan. Där begick jag mitt mord. Där bodde vi.” När Twin kom ut från fängelset flyttade han tillbaka till sin mammas hus i Watts. Hon hade väntat på honom ett helt liv och på kvällen fick han till slut träffa henne – men dagen därpå dog hon.

Happy gifte sig i fängelset med en kvinna vars barn han adopterade och på så sätt blev pappa till. Frun och barnen väntade lojalt på honom i alla decennier – familjeföreningen när han släppts är en av de starkaste scenerna i dokumentären om dem – men utanför filmens lyckliga slut fortsatte verkligheten och efter en tid i frihet var han otrogen och blev utslängd från familjen. Han har emellertid funnit frid hos Gud och risken för att han återfaller i brott är minimal. Men han saknar inkomster och lever som hemlös. Drygt 30 år i fängelset har satt sina spår.

Scenen med de nu käppstödda männen och uppväxtens ärrade hyreskaserner bakom ryggen ramar in en epok på ett sätt som för mina tankar till Sverige och de kriminalpolitiska vägval våra politiker står inför. Medan Kalifornien och stora delar av USA nu söker sig bort från ”mass incarceration” befinner sig Sverige i en situation som i viss mån påminner om det amerikanska 1970-talet. Sverige skakas just nu av en exceptionell typ av våld inom kriminella kretsar och som svar på detta förväntas landets fängelse- och häkteskapacitet tredubblas inom tio år: från dagens cirka 9 000 till runt 27 000 platser. I sin kapacitetsrapport skriver Kriminalvården samtidigt att det totala antalet fångar år 2033 kan komma att uppgå till cirka 35 000. Om ökningen stannar där eller om svenska politiker, liksom deras kolleger i USA för decennier sedan, kommer fortsätta höja straffen vet vi inte. Men USA kan lära oss att om man en gång har satt sig i straffskärpningsspiralen är det svårt, ibland politiskt omöjligt, att kliva av.

Det är förstås inte så att svensk kriminalpolitik saknar reformbehov. Det senaste decenniets utveckling kräver givetvis att politiken anpassas till nya förhållanden. För bara ett drygt decennium sedan fanns ytterst få tonåringar som begick mord. I dag är det en växande grupp, och vissa förövare är till och med yngre än 15 år, alltså under straffbarhetsåldern. Dessa unga behöver en långvarig inlåsning och intensiva behandlingsinsatser. För dem som är mycket unga och därför ibland inte fullt ut kan förstå konsekvenserna av sina handlingar, bör åtgärderna inte fokusera på straff, utan på att behandla de problem som ligger bakom deras brottsliga beteende.

Men eftersom vi i Sverige inte praktiserar vare sig dödsstraff eller de facto-livstidsstraff vet vi egentligen bara en sak helt säkert, om dessa personers öden: De kommer, precis som Twin och Happy, förr eller senare ut. Och när detta ögonblick inträffar kommer deras återanpassningsförmåga att vara beroende av kvaliteten på den tid de suttit inspärrade. Med de stora förändringar som just nu görs i svensk straffpraxis finns små chanser att nybyggnationen av fängelser kan hålla takten med platsbehoven, utan den redan existerande överbeläggningen i fängelserna kommer att fortsätta. Den princip som länge gällde på svenska anstalter, att varje fånge hade egen cell, är redan ett minne blott. Många av de lokaler i fängelserna som tidigare användes för rehabiliterande verksamheter används i dag som bostadsutrymmen för intagna. I trängseln ökar också risken för konflikter mellan de intagna, och mellan personalen och de intagna. Vilket i sin tur försvårar rekrytering av kvalificerad personal.

Som kriminologiforskare önskar man att de politiker som formar kriminalpolitiken fattade sina beslut utifrån helhetsbilden av brottsproblematiken. Alltså att de inte bara tog hänsyn till den spektakulära ökningen av skjutningar och sprängningar, utan också till att brottsligheten totalt sett inte har ökat i Sverige. För medan organiserad brottslighet och tillhörande våldsbrottslighet ökar, så minskar många andra brott. Till exempel har vi en påtaglig minskning av ungdomsbrottsligheten i bred mening, och det totala antalet människor som blir skadade av våld i vårt land minskar. Man önskar också att politikerna inte uppfattade den stundande ökningen av antalet fångar som något önskvärt, utan att de tänkte på de konsekvenser som denna ökning kommer att leda till på sikt. Man skulle kort sagt önska att Sverige inte behövde hamna i den desperata situation som Kalifornien och många andra amerikanska delstater hamnade i – och som de nu, ställda mot väggen av ekonomins hårda verklighet, försöker kämpa sig ur.