Vi måste sätta värde på naturens arbete
Efter klimatfloppen i Köpenhamn förra året, ökade trycket på att höstens FN-möte i japanska Nagoya om biologisk mångfald skulle nå framgång. Ytterligare ett uteblivet avtal hade undergrävt förtroendet för internationell miljöpolitik i FN:s regi. Nu nådde man efter intensiva manglingar en uppgörelse och miljörörelsen applåderar av pur lättnad. Enligt Sveriges samordnande förhandlare, Lars Berg, präglades mötet av oväntat stort samförstånd:
– Det finns en växande insikt om att vård av resursbasen, det vill säga arterna och ekosystemen, är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Det ligger i alla länders intresse. Den politiska splittring som blockerar klimatförhandlingarna har inte heller spillt över på den biologiska mångfalden, trots att frågorna har beröringspunkter.
Till skillnad från tidigare överenskommelser inom ramen för konventionen om biologisk mångfald, innehåller det nya avtalet en rad konkreta mål, som är möjliga att utvärdera. Till år 2020 ska 17 procent av alla landområden och 10 procent av marina områden skyddas från exploatering, avskogningen halveras och 15 procent av de skadade ekosystemen restaureras. Mötet resulterade även i en överenskommelse om att fasa ut subventioner som utgör ett hot mot den biologiska mångfalden samt ett juridiskt bindande protokoll som reglerar tillträdet till genetiska resurser. Läkemedelsjättar ska inte längre kunna roffa åt sig av intressanta substanser från växt- och djurriket i utvecklingsländer, utan att återföra en del av vinsten till det land som resursen hämtats från.
En fråga som Sverige drev hårt var behovet av att inrätta en internationell forskarpanel, liknande FN:s klimatpanel, med uppdrag att sammanställa kunskapen om världens artrikedom för beslutsfattare. Många bedömare hyser också stora förväntningar på beslutet att synliggöra värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i de nationella räkenskaperna. Slutversionen av ”den biologiska mångfaldens Stern-rapport”, TEEB-rapporten (The economics of ecosystems and biodiversity), släpptes under förhandlingarna för att ge vägledning i detta arbete.
Men att inbegripa mångfalden i ekonomiska analyser är betydligt svårare än att sätta ett globalt pris på koldioxid.
– Biosystemen går in i varandra och artrikedomen samverkar med klimatet. Det finns gräns-överskridande effekter, avrinningsområden som går genom flera länder, vilket leder till svåra fördelningskalkyler. Regnskogstjänsterna är globala, men hur ska vi få de rika länderna att betala för dessa tjänster? Flyttfåglar och fiskar rör sig över stora geografiska områden. Hur kan vi undvika att dubbelräkna eller tappa bort en del av naturens tjänster? frågar sig Klas Eklund, senior economist på SEB.
Men trots komplexitet och kunskapsbrister betvivlar han inte att det är rätt att försöka.
– Annars blir vi enbart beroende av mjuka, moraliska argument. Vi behöver mäta och räkna på kostnader och nyttor för att verkligen komma någon vart.
Visionerna och delmålen från Nagoya är en utmaning att anta, av flera skäl. Världsekonomin är skakig och klotets befolkning klättrar mot nio miljarder. Merparten av alla människor lever i städer, med svagare känslomässig koppling till den omgivande naturen.
– Oavsett om vi gillar naturen eller inte, så använder varje stad en yta som är tusen gånger större utanför stadens gränser i form av jord- och skogsbruk, mat från havet, miljöer som absorberar koldioxid och våtmarker som fångar upp näringsämnen. Vi är beroende av en arbetande natur för vår existens, säger Carl Folke, som är professor vid Stockholm resilience centre, och föreståndare på Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga Vetenskapsakademien.
Carl Folke myntade begreppet ekosystemtjänst, tillsammans med en forskningsgrupp i Stanford, för snart trettio år sedan, och det är enligt honom ett sätt att kommunicera vad naturen utför, som är viktigt för människan och vår ekonomi. Men alla arter ingår inte i ekosystemtjänster, och därför kommer den ekonomiska värderingen av naturens ”arbete” aldrig att kunna motivera att liv i alla dess former bevaras. Fjällräven, violett guldvinge och sydlig ladlav kan bara hoppas på människans goda vilja.
– Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande befolkning och den ekonomiska utveckling som vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte så relevant, menar Carl Folke.
