Australiska kängurur och andra lömska konspirationer
Jag var nyligen på min allra första resa till Australien där det enligt ryktet ska hoppa runt kängurur lite varstans. Vid ankomsten såg jag inte en enda och började snart besviket misstänka att förekomsten av vilda kängurur i Australien faktiskt var en myt – en spektakulär och skickligt genomförd konspiration som fört resten av världen bakom ljuset i mer än tvåhundra år.
Konspirationen måste ha tagit sin början redan med kapten James Cook som ville ha något spännande att skriva hem om. Historien om hur han frågade en aborigin ”Vad kallas detta djur?”, och personen i fråga svarade ”Kangaroo”, det vill säga ”Jag vet inte”, var bara det första av alla påhitt. Kunde den chockerande sanningen vara att det faktiskt inte existerar några kängurur i Australien?
Vanligare än att förneka existensen av kängurur i Australien, är att ifrågasätta att månlandningarna ägt rum. Det ska i stället handla om välgjorda trickfilmningar, och några människor ska aldrig ha lämnat jordens närområde. Möjligen kommer just denna konspirationsteori att bli något mindre populär nu när man lyckats ta bilder på månlandarna från en rymdsond. Men detta kan förstås i sig tolkas som en del av konspirationen.
En mer allvarlig konspirationsteori handlar om evolutionen. Kreationister världen över – tillhörande olika religioner – menar att de påstådda bevisen inte existerar. I stället talar varje ärligt genomförd analys för behovet av en intelligent skapare som avsiktligt har konstruerat alla de levande organismer som vi ser omkring oss. Frågan är dock vem som bär skulden för att vi inte har insett denna uppenbara sanning. Är det vetenskapsmännen som medvetet lurat oss, eller är det den tänkte skaparen som på ett finurligt sätt planterat ut bevismaterial för att ge sken av att jorden och universum är mycket gamla och att livet har utvecklats under miljarder år? Runt 40 procent av amerikanerna menar sig ha genomskådat denna konspiration och är övertygade om att människor och dinosaurier levt sida vid sida. Sverige hör till de länder som är mest förskonade från detta vansinne.
Den senaste i raden av konspirationsteorier rör klimatförändringarna. Att kritiskt granska och ifrågasätta vetenskapliga påståenden är en självklarhet. Särskilt när det rör frågor med stora konsekvenser för jordens framtid. Men det vi under senare år kunnat se exempel på, inte minst i Sverige, är tyvärr något helt annat än seriös och sund kritik. Man påstår utan reservationer att det helt enkelt inte existerar några vetenskapliga bevis för att jorden blir varmare som resultat av en människogenererad växthuseffekt. Man menar att data medvetet misstolkas eller fabriceras av etablerade vetenskapsmän för att ge stöd åt hypotesen att klimatet håller på att förändras på grund av mänskliga aktiviteter. Motiven? Ett ska vara tusentals forskares behov av pengar till meningslösa forskningsprojekt. Ett annat ska vara medlöperi i den fundamentalistiska miljörörelsens försök att sätta stopp för all teknisk utveckling och att krossa civilisationen.
Vissa konspirationsteorier kan ses som roande kuriositeter, och man kan bara beklaga dem som förförs av dem. Men de som ifrågasätter själva fundamentet för den naturvetenskapliga forskningen är betydligt mer problematiska och man kan inte ignorera deras existens. Fast hur bemöter man dem?
Det enda långsiktigt effektiva botemedlet är att alla medborgare redan från skolan får med sig en förståelse för den naturvetenskapliga världsbilden och därigenom lär sig att skilja på vetenskap, religiösa föreställningar och det som bara är rena påhitt. Det handlar inte bara om att undervisa om spektakulära vetenskapliga resultat, utan också om att berätta om den vetenskapliga metoden och det omsorgsfulla arbetet med observationer, experiment och teorier som tillsammans bygger upp en sammanhängande helhet. Utan detta är man skyddslös.
Finns det då några kängurur i Australien? Jo, till slut lyckade jag upptäcka några stycken ute på en äng. Jag är nu helt övertygad om deras existens. De finns, tro mig.
