Empati som socialt kitt

Lyssna till din inre apa, uppmanar Frans de Waal. Han är världens främste primatforskare, mest känd för att ha studerat bonobo-schimpanser, dessa apvärldens hippies. I sin nya bok fortsätter han ett tema som han har utvecklat tidigare: djur, och alltså även vi människor, är inte alltigenom själviska och krigiska. Tvärtom – förmågan till empati delar vi med djuren, vilket enligt de Waal innebär att vi har kapacitet att vara i samklang med andra, både emotionellt och motoriskt. I själva verket, menar han, utvecklades empati från synkroniseringen av kroppar: att springa när andra springer, och skratta när andra skrattar. Är man också gladare då? Frågan är befogad, eftersom de Waal drar många slutsatser om djurs inre liv från observationer av deras beteenden. Men kan vi verkligen veta vad de känner? Empati, denna känsla för andra, är vårt sociala kitt, och så har det varit alltsedan historiens gryning. Frans de Waal är dock inte sen att påpeka att empatin gällde en begränsad krets av våra närmaste. Även försök med kapucinerapor visar att de gärna vill dela med sig av sin mat, fast viljan och glädjen inte sträcker sig till främmande. Det är besvärligt, eftersom våra samhällen har blivit så stora, att våra omsorger måste omfatta också dem vi inte känner. Så även om det är tilltalande att dela de Waals försvar för ett solidariskt och rättvist samhälle, blir det inte helt övertygande att vi ska bygga det på våra naturliga instikter. Därmed inte sagt att vi ska streta emot vårt biologiska arv, och det är ytterst spännande att läsa de Waals otaliga berättelser om alla dessa våra släktingar i djurvärlden för vilka är det lätt att känna den djupaste empati.