Ingenting kommer ur ingenting – vad medeltiden kan lära oss om framtiden

I Shakespeares King Lear frågar den åldrande kungen sina tre döttrar vem som älskar honom mest. De två äldsta döttrarna, Goneril och Regan, övertrumfar varandra i sina kärleksbetygelser till fadern, för båda vill ha den största delen av hans arv. Men när kungen vänder sig till Cordelia, den yngsta dottern, vill hon inte vara med i spelet, utan svarar: ”Nothing”.

Nothing will come of nothing, säger då Kung Lear, som tolkar döttrarna felaktigt. Han tror att Cordelias ärlighet vittnar om brist på kärlek, och att de äldre systrarnas falska smicker är ett uttryck för tillgivenhet.

Repliken Nothing will come of nothing anspelar på den latinska frasen ex nihilo nihil fit, ”ingenting kommer ur ingenting”. En replik som onekligen passar bra i sammanhanget. För Shakespeares pjäs är inte heller född ur intet. Även om Shakespeare är en av den västerländska litteraturens mest uppfinningsrika och betydelsefulla författare så är hans dramatik inte skapad ur intet.

Shakespeare skrev King Lear någon gång mellan 1605 och 1606, och pjäsen trycktes för första gången 1608. Men berättelsen om kungen och de tre döttrarna var känd i England långt tidigare. I mitten av 1500-talet publicerades en krönika över den brittiska historien, med titeln Chronicles of England, Scotland and Ireland. Denna krönika, skriven av flera författare, återger samma berättelse om Kung Lear och de tre döttrarna som Shakespeares pjäs. Men det som skrivs om Lear i denna 1500-talskrönika går i sin tur tillbaka på en historiekrönika på latin från 1100-talet, Historia Regium Britanniae, skriven av Geoffrey of Monmouth. Geoffreys medeltida krönika samlar berättelser om en rad kungar, bland andra just Leir (namnets stavning har varierat över tid) och hans tre döttrar. Även om Shakespeare såklart gör sin tolkning är grundberättelsen den samma också i den medeltida texten.

Historia Regium Britanniae är en text som intresserat mig länge, eftersom det är den första text som vi känner till som ger en mer utförlig beskrivning av Kung Artur. Men faktum är att Geoffreys framställning av både Lear och Artur går att spåra ännu längre tillbaka. Ingenting kommer ur ingenting.

Också själva tanken att ingenting kommer ur ingenting går att spåra långt tillbaka i tiden. En filosof som tidigt formulerar den är Parmenides, som levde cirka 500 f. Kr. Tanken har sedan plockats upp av andra, däribland den romerske filosofen Lucretius som i sitt verk De Rerum Natura (Om tingens natur) menade att materia är nödvändig för att skapa materia; objekt kan inte uppstå spontant utan rimlig orsak. Latinets Ex nihilo nihil fit har kommit att bli det uttryck som sammanfattar denna hållning. Och det har plockats upp många gånger också efter antiken, inte bara av Shakespeare utan också i vår tid av bland andra Monty Python i deras sång Always look on the bright side of life från 1979: ”Nothing will come from nothing, ya know what they say.”

Vi har mycket att lära av såväl antikens filosofer som av Kung Lear och Monty Python. Ingenting kommer ur ingenting. Kunskap om det förflutna är avgörande inte bara för att förstå samtiden och forma framtiden, utan också för att berika och förnya vår kultur. I vår tid är vi mer eller mindre besatta av att blicka framåt och tänka nytt. Men jag tror att vi gör det svårt för oss om vi inte också blickar bakåt.

Som medeltidsforskare menar jag att vi har något att lära oss av medeltiden. Vi bör förvisso vara försiktiga med att överdriva skillnaderna mellan medeltidens människa och människan i dag – i grunden har vi det mesta gemensamt. Men synen på det förflutna var en annan på medeltiden. De medeltida författarna eftersträvade inte originalitet, utan sökte snarare knyta an till ett arv – från antiken, tidigare delar av medeltiden, andra språk, andra kulturer. Att vara författare innebar att man samlade, tolkade och omtolkade olika redan kända berättelser. Gränserna mellan olika tider, litteraturtraditioner och språk var inte tydliga som i dag, och detta öppnade upp för en kreativitet som vi kan inspireras av. Den västerländska litteraturen som vi känner den i dag formades till stor del under medeltiden, och det som man skulle kunna beskriva som helt nya litteraturtraditioner tog form i möten med det som redan fanns, genom omtolkningar, översättningar, omskrivningar.

Min forskning har till stor del handlat om hur litteratur bidrog till europeisering av den medeltida kulturen såväl som till framväxten av nationella identiteter. Jag har intresserat mig särskilt för de fornsvenska Eufemivisorna, tre texter på rimmad vers från tidigt 1300-tal: Herr Ivan, Hertig Fredrik av Normandie och Flores och Blanzeflor. Beteckningen Eufemiavisorna kommer av att texterna skrevs på uppdrag av den norska drottningen Eufemia när hennes dotter Ingeborg trolovades med den svenska hertigen Erik Magnusson – samma Erik som mördades vid Nyköpings gästabud 1317 och som var far till Kung Magnus Eriksson. I min bok French Romance, Medieval Sweden and the Europeanisation of Culture från 2021 undersökte jag hur Eufemiavisorna och andra medeltida översättningar bidrog till att forma en svensk litteratur och identitet, samtidigt som de förde den medeltida svenska kulturen närmare kontinentens intellektuella och kulturella strömningar. Litteraturen fungerade med andra ord som ett verktyg för europeisering.

De tre Eufemiavisorna markerar början på den svenska litteraturen. Det finns inga tidigare skönlitterära texter författade på svenska, vilket gör dem unika. De har spelat en avgörande roll för framväxten av det som skulle komma att bli en svensk litteratur. Deras stilistiska drag och litterära teman färgade de texter som följde under svenskt 1300- och 1400-tal. Särskilt tydligt är detta i den berömda Erikskrönikan, som lånar både versmått och en rad motiv från Eufemiavisorna. Eufemiavisorna är med andra ord början på något nytt.

Men inte heller Eufemiavisorna kommer ur ingenting. Tvärtom är de ett utmärkt exempel på hur nya litteraturtraditioner uppstår i mötet med det främmande. Alla tre Eufemiavisor går nämligen att spåra tillbaka till utländska förlagor – på franska, tyska och norska. Herr Ivan är en översättning av en fornfransk riddarroman från 1100-talet, Hertig Fredrik av Normandie är en tolkning av en tysk berättelse ursprungligen författad på franska, och Flores och Blanzeflor är översatt från en norsk version av en fransk kärleksroman.

Översättning på medeltiden skiljde sig väsentligt från vad en översättning är i dag. Texter var inte skyddade av upphovsrätt och en översättare förväntades inte respektera originalet på det sätt som en översättare förväntas göra i dag. Tvärtom var det vanligt att översättare skrev om – tog bort, lade till, kommenterade, ändrade. Också gränsen mellan källtext och måltext var mer flytande.

Vad kan vi lära oss av detta? Ingenting kommer ur ingenting. Den svenska litteraturen är född i mötet med utländska och historiska influenser. När den inhemska kulturen behöver förnyas spelar influenser från andra kulturer och epoker en central roll. Medeltidens flytande gränser och ointresse för originalitet möjliggjorde nyskapande.

När jag läste Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta för mina barn slogs jag av hur nära båda dessa texter ligger de medeltida riddarromaner som jag studerar. Motiv som den ädle riddaren, den vilda förtrollade skogen, slottet och det magiska svärdet återanvänds och görs om av Astrid Lindgren. Och i många av hennes texter spelar ett avlägset förflutet en central roll. Jag ägnade en vår åt att studera Astrid Lindgrens texter i relation till den medeltida litteraturen och hittade ytterligare kopplingar.

Med all sannolikhet blev Astrid Lindgren redan som barn bekant med några av de medeltida berättelserna genom Barnbiblioteket Saga, en bokserie som under lång tid samlade berättelser från olika tider och kulturer i korta och lättillgängliga volymer för barn.

Även om hon inte medvetet anspelade på specifika riddarromaner när hon skrev sina texter, knyter hennes berättelser an till en lång tradition av sagor – och sagor har en tydlig koppling till medeltiden.

I dag förknippar vi främst Astrid Lindgren med någon som förnyade barnlitteraturen och revolutionerade synen på barn. Vad som dock är viktigt att förstå är att denna förnyelse inte heller uppstod i ett vakuum. Hennes nyskapande författarskap bygger i själva verket på ett kreativt återbruk av stoff från det förflutna, där äldre berättartraditioner omformas för att skapa något nytt.

Ingenting kommer ur ingenting. Jag skulle önska att vi blev bättre på att hämta kunskap och inspiration från det förflutna. Historien påminner oss om framgångar och misstag i det förflutna och hur vi kan ta oss fram i en föränderlig värld.

Medeltida samhällen var djupt sammanflätade med naturen, och de lade stor vikt vid begrepp som gemenskap och delat ansvar. Litteratur från medeltiden utforskar teman som hjältemod, uppoffring och människans kamp för att skapa en rättvis och meningsfull värld. Många medeltida berättelser belyser människans beroende av naturen, och väcker frågan hur man ska leva i harmoni med den. Genom att studera medeltiden kanske vi i dag kan få perspektiv på hur man bygger en mer hållbar framtid.

Forskning om medeltiden belyser hur människan har tagit sig igenom stora kriser – pest, krig och klimatförändringar. Dessa historiska erfarenheter kan ge lärdomar för vår egen tid. Precis som medeltida samhällen hittade sätt att anpassa sig och överleva, måste vi hitta sätt att ta oss an framtida utmaningar.

Dessutom påminner oss medeltiden om kunskapens sammankoppling över tid. Det som man under medeltiden visste om astronomi, medicin och matematik lade grunden för senare vetenskapliga upptäckter. Kunskap och innovation är inte linjära utan delar i en lång och pågående dialog. Att förstå hur tidigare generationer tänkte och löste problem kan hjälpa oss att närma oss samtida utmaningar ur ett bredare perspektiv.

Men framför allt så har kunskaper om vårt förflutna ett egenvärde. Det förflutna och det främmande är inte bara en källa till kunskap, perspektiv och bildning, utan öppnar upp för förnyelse genom återbruk och omtolkning. Vi kan inspireras av historien, och göra något nytt av den. Ingenting kommer ur ingenting.