Djuren vill ha roligt

På en liten gård utanför Norrköping blev jag en varm sommardag vittne till en intressant episod. I en hage gick en flock får och betade. Lammen hade bildat en egen liten grupp som sprang runt och utforskade världen. Plötsligt fick ett av lammen en idé: han kutade uppför en brant stenhäll, och efter en kort tvekan kastade han sig utför och gled elegant ner på alla fyra benen. Han hade uppfunnit en rutschkana för får, och efter en stund deltog alla lammen i leken.

Om du har sett dina naturprogram så vet du ungefär hur speakerrösten skulle beskriva busstrecken:

– Genom lek utvecklar lammen färdigheter som behövs i en hård värld, där bara de bäst anpassade överlever och får reproducera sig.

Forskarna är överens på den här punkten: djur måste ha en giltig orsak för att ha roligt. Det beror på att leken kostar värdefull energi som skulle kunna användas till andra ändamål, som att växa eller föda upp ungar. Dessutom kan det vara farligt att ha roligt: en brittisk studie visade att 85 procent av alla dödliga attacker mot pälssälungar skedde medan de lekte. Lek kan också vara kostsamt för föräldrarna: en gepardhona som smyger sig på ett byte misslyckas ofta med jakten om hon har sina ungar med sig. De busar runt så mycket att det tilltänkta offret upptäcker geparderna och flyr fältet.

Under de senaste tre decennierna har ekologer och etologer, som studerar djurs beteende, försökt ta reda på exakt vilka fördelar som lek medför. Man har till exempel undersökt om de mest lekfulla rovdjursungarna, de som älskar att brottas, jaga och anfalla sina syskon, också blir de bästa jägarna när de blir stora.

Men det har visat sig svårt att finna stöd för en sådan teori. De mest lekfulla ungarna hos prärievargen blir inte bättre på att fånga möss än sina mindre lekfulla syskon. Busiga kattungar blir inte heller bättre på att fånga möss. Och vad gäller möss som själva är jägare, finns det en ovanligt modig musart i Nordamerika som äter stora gräshoppor och till och med skorpioner. Ungarna leker våldsamt; de boxas, brottas och kastar sig över varandra. Men inte blir de bättre på att fånga gräshoppor för det.

På samma sätt som rovdjursungars lek anses hjälpa dem att lära sig jaga, så förklaras ofta växtätande djurungars lek med att de tränar sig på att undvika rovdjursattacker.

Man har faktiskt lyckats visa att de föl av vildhästar som leker mest har störst chanser att överleva det första året. Men de fölen hade också bäst kondition, vilket gjorde att de orkade leka mer än föl i sämre skick. Det var alltså svårt att avgöra om det var leken eller deras goda hälsa som ökade chansen att överleva.

Men, en tio år lång studie av brunbjörnar i Alaska lyckades visa att, om man räknade bort effekterna av björnungarnas kondition, tillgången på mat samt hur bra mammor de hade, så var lek en betydande faktor som ökade chanserna att överleva till vuxen ålder. Men på vilket sätt leken ökade överlevnadschanserna, det kunde inte forskarna svara på.

Vi återvänder till fåren i hagen. När lammungarna hade åkt rutschkana nerför berget ett tag, så spred sig leken till några av de gamla tackorna. De kämpade sig uppför backen för att sedan hasa sig ner på vingliga, pinnsmala ben. Det såg riskabelt ut, men de verkade tycka att det var väldigt roligt.

Tackorna trotsar alla teorier om lekens funktion, gamla djur ska inte leka på det viset.

Hos däggdjur som lever i flockar med stark sammanhållning är det relativt vanligt att både vuxna och ungar leker tillsammans. Man tror att det kan minska aggressioner, reda ut rangordningen och skapa vänskapsband mellan individer inom gruppen. Men, som vanligt är det dåligt med bevis som stöder de här teorierna.

Surikater är små livliga däggdjur som lever i familjegrupper i södra Afrikas öknar. Det är en mycket lekfull art där både ungar och vuxna brottas och låtsasfajtas med varandra. Men hur mycket de än leker, så ryker de ändå ihop med jämna mellanrum. Leken minskar alltså inte aggressionerna i gruppen. De ungar som är bäst på att brottas och fajtas når inte heller högre positioner i flocken, så leken påverkar inte rangordningen. Och inte heller bygger leken upp några bestående vänskapsband mellan olika individer i flocken. Kort sagt, det är ett mysterium för f

orskarna varför de här krabaterna är så lekfulla.

Hos ringsvanslemurer, som också lever i grupper med stark sammanhållning, så bråkas det däremot mindre i de flockar som leker mera. Men frågan är om man kan jämföra flockar på det viset. Det kan ju vara så att vissa familjegrupper helt enkelt är fredligare och mera lekfulla.

Några av de starkaste bevisen för att lek faktiskt ger mätbara fördelar kommer från laboratorieråttor. Man har kunnat visa att individer som växer upp utan lekkamrater får svårt att hantera konflikter senare i livet. Forskarna har därför dragit slutsatsen att unga råttor lär sig sociala spelregler genom att leka med varandra. Man har också bevisat att råttor som får leka i stimulerande miljöer utvecklar större hjärnor och lär sig saker snabbare. Så lek kan medföra fördelar, åtminstone hos labbråttor.