Jag tassar gärna på andras marker
”Nu gick du över gränsen igen!”. Vem har inte hört det? Det finns förstås försiktiga människor som aldrig säger för mycket, pratar för högt eller klampar i klaveret. Men de flesta balanserar av och till på gränsen.
Ändå ligger det en dygd i att gå över gränsen. En bra journalist är gärna polemisk, en recension känns ibland mer läsvärd om den är nedgörande (utom för den drabbade) och vid universiteten är konflikt själva livsluften. ”Säg något så jag kan vederlägga dig!”, lär det ha sagts bland 1950-talets Uppsalastudenter. Förra seklets doktorsdisputationer kunde bli formliga blodbad. Ännu under min studenttid på 1980-talet drogs tumskruvarna åt: Jag minns särskilt den avhandlingsförfattare som ursäktade ett fel med ordet ”måndagsexemplar”, varpå opponenten blixtsnabbt replikerade att avhandlingen nog hade skrivits enbart på måndagar. Sådant händer inte i dag. Nya gränser gör stämningen vänligare, kollegialare och kanske också lite tråkigare.
”Gränsöverskridande” är annars ett sådant där fint ord, som kan användas berömmande om snart sagt vad som helst. Man kan möta gränsöverskridande konstverk, modekollektioner och böcker. För några år sedan gällde cross-over cuisine, där inte bara språken utan även matlagningskulturerna blandades. Ni minns säkert sådant som biff Lindström serverad med nudel- och linssallad. Envar blir salig på sin fason.
Det uppskattas inte alltid om någon vågar sig utanför sitt givna område. Jag vet, för jag tassar gärna bortom mina egna marker. Läsarna frågar ofta varför den senaste romanen inte är som den förra. Svaret är enkelt: eftersom det är en annan bok. För varje ny berättelse vill jag se ett nytt, fräscht landskap omkring mig – inte de fält jag redan känner. Annars vore det ingen utmaning.
Nu har jag dessutom klivit över vetenskapliga gränser och skrivit en biografi över en skådespelare, Gösta Ekman d.ä., trots att jag inte har läst ett enda poäng i vare sig film- eller teatervetenskap. Efter två biografier om författare ville jag vidga mina vyer. Jag lärde mig mycket, jag såg kilometervis med stumfilm och publicerade sedan en bok vars fokus nog skilde sig från vad en teaterforskare hade valt. Jag skrev inte främst om teaterhistoria, utan skildrade en människa – en lysande aktör, en självförbrännande drogmissbrukare och en man, som till sist bara var lycklig när han stod på scenen.
Självklart kan det vara svårt att ge sig in på främmande områden. Ibland är det viktigt att ha skolats in i en kultur. Vissa kunskaper finns där, utan att man egentligen vet hur man har plockat upp dem. Det är som om de utsöndrats ur lärosalarnas väggar. Också de som protesterar mot traditionen vilar tryggt i dess mjuka fåtölj.
Dock händer det att man nickar till i fåtöljen, och ibland är en hård stol av godo. Gösta Ekman förnyade teatern just genom att han aldrig hade gått på någon elevskola och lärt sig 1800-talets skådespelarkonst. Därför såg samtiden hans agerande som ovanligt naturligt. Detsamma kan gälla vetenskaperna. Så har två av antikforskningens stora landvinningar under 1800- och 1900-talen gjorts av amatörer: Heinrich Schliemanns upptäckt av Troja (som man tidigare trodde var fiktiv) på 1870-talet och Michael Ventris dechiffrering av det grekiska skriftspråket linear B på 1950-talet. Ventris samarbetade med den klassiske filologen John Chadwick, men hade själv ingen formell utbildning i ämnet. Till yrket var han arkitekt. Vad han däremot ägde var en formidabel språklig begåvning – liksom Schliemann hade en fix idé, som visade sig vettig.
Gränser inom vetenskapen finns där, precis som i geografin – för att stänga inne, stänga ute och för att träda över. Ingen minns Schliemann som grosshandlarbiträde, utan som arkeolog, och Ventris var nog en rätt medioker arkitekt. På samma sätt läser man i dag Lucretius lärodikt om atomerna som skönlitteratur, och den som ger sig i kast med historikern Edward Gibbons söker nog inte i första hand en korrekt redogörelse för romarrikets fall, utan snarare en tidsbild och en god litterär upplevelse.
Djärvhet får samsas med sunt förnuft – ty också här gäller väl Stagnelius idé om människolivets lagar: ”Makten att begära / är den första. Tvånget att försaka / är den andra”.
*Carina Burman är docent i litteraturvetenskap ,vid Uppsala universitet och författare. Hennes senaste bok heter Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap.*
