Optimismen förleder

De flesta av oss räknar med att få vara friskare, lyckligare och mer framgångsrika än folk i genomsnitt. I genomsnitt har vi förstås fel, men varför tar vi miste på ett så förutsägbart sätt? Vi har ju ögon och andra sinnen som ofta ger en hyfsad bild av verkligheten. Samtidigt har evolutionen utrustat de flesta av oss med överdrivna förväntningar på framtiden. Med gott hopp om att få gåtan utredd börjar jag läsa psykologen Tali Sharots bok. Hon berättar om massor av intressant forskning om hur människor på olika håll i världen, och i vitt skilda situationer, filtrerar intryck till sin egen fördel. Problemet är att raderna av sinnrika experiment aldrig formar sig till något intressant resonemang om varför människans tillförsikt vilar på en skev bild av vad som kommer att hända i framtiden. Tali Sharot slår helt enkelt fast att optimismen skyddar oss mot svårigheter och smärta som otvivelaktigt ligger och väntar på oss, och mot känslan av att valmöjligheterna är få i våra liv. Men varför har evolutionen inte i stället gett oss förmågan att känna tillförsikt inför en mer realistisk bild av verkligheten? Varför är vi så beroende av självbedrägeriet? Boken lämnar mig pessimistisk i frågan om att någonsin begripa optimismen – men inte värre än att jag förmodligen kommer att sluka även nästa bok i ämnet.