Att mäta världen

De äldsta måtten hängde ihop med oss själva och vår vardag. Därför mättes längd i fotlängder och volym med våra verktyg – tunnor och koppar. Det låter behändigt men innebär ett allvarligt problem – inga fötter, koppar eller dagar är exakt lika. Måtten fungerade utmärkt så länge ingen rörde sig ur fläcken, men med framväxten av internationell handel och modern vetenskap uppstod ett behov av standardiserade måttenheter. Revolutionens Frankrike blev ledande i arbetet med att skapa universella mått, med en standard för metern som första steg. Det metriska systemet utropades 1875 som en av mänsklighetens största triumfer av den brittiska tidskriften Nature. Men metern har inte överlevt in i vår tid, i likhet med den gamla definitionen av en sekund, som från början beskrevs i astronomiska termer som en del av ett dygn. Dessa mått har senare omdefinierats utifrån fundamentala naturkonstanter. Kilot är det sista som fortfarande lever med sin fysiska massa. Men inte så länge till (se Vi vet inte längre hur tungt ett kilo ska vara, F&F 8/2011). Boken är en spännande berättelse om hur vi har vridit och vänt på våra begrepp för att fler och fler ska kunna komma överens om ett gemensamt sätt att mäta världen.