Medicinen gjorde fästingbettet farligt

”En 60-årig kvinna fick för några år sedan immunnedsättande behandling på grund av en blodcancersjukdom. Sommaren efteråt, när hon var ute och paddlade kanot, drabbades hon av diarré, feber och frossa. Hon förlorade även medvetandet en kort stund under natten, rapporterade hennes paddlarkompis.

Kvinnan togs in på sjukhus. Man misstänkte blodförgiftning och gav henne intravenöst antibiotikum i en vecka. Men ingen mikrob hittades, däremot en mängd små blodproppar. Sådana kan också ge upphov till feber och hon skrevs ut med recept på blodförtunnande heparin.

En månad senare kom patienten in till oss med hög feber, högt blodtryck och röda utslag som såg ut som en hudinfektion kallad rosfeber. Under två dagar fick hon intravenöst antibiotikum och vi tog prover från blod, urin och svabb från munnen för att leta efter bakterier och virus. Alla odlingar var negativa. Då skiftade vi antibiotikum och efter nio dagar avtog febern. Tio dagar senare fick hon åka hem, med fortsatt antibiotikabehandling.

Tre veckor senare återkom hennes feber och frossa och även rosfebern. Hon behandlades i hemmet med antibiotika men kom in till oss igen en vecka senare, eftersom febern inte ville ge sig. Nu fick hon nytt antibiotikum för att försöka hantera bakterier som kan ge rosfeber, som Staphylococcus aureus och streptokocker.

Nu hade hon också blivit svag i vänstra sidan, vilket kunde tyda på blodpropp. Men datortomografin av hjärnan såg normal ut.

Ihållande feber kan bero på att hjärtats klaffar är infekterade, men här syntes inget onormalt. Återigen togs prover från blod, urin, avföring och munsvabbar, men alla odlingar var negativa.

Ett sätt att detektera sådana bakterier som inte kan upptäckas i odlingar är att använda PCR-teknik. Det är en metod för att anrika arvsmassan från bakterier, om sådan finns. Alla bakterier har en speciell liten bit av arvsmassan gemensam, som man kan fiska efter. Det är knepigt att leta i blodprover, eftersom de är fulla av människo-dna. Men det går att hitta bakterie-dna om det finns i stora mängder. Och här fick vi äntligen napp – i hennes blodprov fanns massor av bakterie-dna. Ur de anrikade proverna lyckades vi också ta fram arvsmassans sekvens.

För att identifiera bakterien gjorde vi sökningar där vi jämförde vår sekvens med en internationell databas som kallas GeneBank. I denna lägger forskare och läkare in bakteriesekvenser som de råkar på i sitt arbete. Och här hittade vi en perfekt matchning med bakterien Candidatus Neoehrlichia mikurensis.

Först tyckte jag att det var lite pinsamt att jag inte hade känt till denna bakterie, men det visade sig att den hittills bara setts hos fästingar och råttor. Namnet mikurensis kommer sig av att den först hittades hos råttor på ön Mikura i Japan.

Vi testade både nya och gamla blodprover från kvinnan med PCR-metoden, och det stod klart att bakterien funnits där hela tiden. Troligen hade hon smittats via ett fästingbett.

Nu gick det att sätta in verksamt antibiotikum – tetracyklin. Efter två veckors behandling blev hon helt frisk och har sedan dess inte haft några nya blodproppar.

Bakterien finns, enligt skånska biologer, hos var tionde fästing. Men jag tror inte att folk behöver vara oroliga. De patienter vi sett med svår sjukdom har alla haft nedsatt immunförsvar. Sannolikt får den som i grunden är frisk en lindrigare infektion.

En bakomliggande sjukdom som dämpar immunförsvaret kan göra det extra svårt att fånga upp orsaken till nya symtom. Det är detta fall ett exempel på.”

Berättat av Christine Wennerås, läkare och forskare vid avdelningen för infektionssjukdomar samt avdelningen för hematologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.

Vill du läsa fler komplicerade medicinska fall? Klicka här!