Åt helvetet med all modern civilisation!: Otrohetsaffären som förlöste Moberg

De första åren på 1930-talet är en nyckelperiod i den svenska 1900-talslitteraturen. Det är bland annat då som Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson får sina stora genombrott och Agnes von Krusenstjerna skriver den kontroversiella och sexuellt frispråkiga romansviten Fröknarna von Pahlen.

Det är en tid då nya författare utmanar rådande litterära konventioner och skriver om storstadsliv, sexualitet, kroppsarbete och naturdyrkan. I Sverige etableras en rörelse som med ett samlingsnamn kom att kallas för primitivismen.

En av periodens mest representativa romaner är Vilhelm Mobergs Mans kvinna. Det är en oväntat erotisk och lidelsefull berättelse som står i stark kontrast till hans tidigare böcker.

Primitivismens historia kan spåras tillbaka till såväl Rousseaus civilisationskritik som 1800-talsromantiken. Genom inflytande från freudianska tankegångar – Freuds Vi vantrivas i kulturen kom i svensk översättning 1932 – kom den att spridas i skönlitteraturen under 1900-talets första årtionden. Den internationellt sett viktigaste författaren var britten D.H. Lawrence, vars roman Lady Chatterleys älskare (på grund av censuren privat publicerad i Florens 1928) snabbt nådde ryktbarhet. Romanen berättar, med ett för tiden upprörande språkbruk (orden fuck och cunt används i boken), historien om en intellektuell borgerlig kvinna som gifter sig med en aristokrat men inleder en sexuell relation med slottets virile skogvaktare. Tendensen i berättelsen är tydlig: kulturkvinnan blir förförd och förlöst av vildmannens styrka och potens, och avvisar det borgerliga äktenskapets bekvämligheter. Naturen, det ursprungliga, sunda och primitiva, står i kontrast till det urbana, civiliserade, materialistiska och tillgjorda. Sexualiteten blir den kraft som frigör människan, särskilt kvinnan, från det moderna samhällets frustration och kompromisser, och för henne tillbaka till rötterna, den fertila jorden och det naturnära, idylliska livet.

Efter att den tongivande litteraturkritikern Knut Jaensson introducerat Lawrences roman för den svenska publiken i början av 1930-talet skulle motivet sprida sig bland manliga arbetarförfattare, som under hela decenniet skulle skriva sina versioner av berättelsen om den förfinade storstadskvinnan som lägras av den okultiverade men hypermaskuline arbetarmannen (helst utomhus, i naturens varma famn). Litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström avfärdar de svenska efterapningarna som ”många och töntiga” och menar att bara två verk håller hög litterär nivå: Ivar Lo-Johanssons Måna är död från 1932 och Vilhelm Mobergs Mans kvinna från 1933. Den senare framstår allt mer som en av 1930-talets mest representativa svenska romaner och ett av Mobergs viktigaste verk.

Vilhelm Moberg (1898–1973) flyttade från Alvesta upp till Stockholm i slutet av 1920-talet, och tog sig alltså jämförelsevis sent i livet in i storstadens kulturkretsar. När han skrev Mans kvinna var han 35 år gammal och hade fyra barn, alla döttrar, i sitt äktenskap med Margareta, ”Greta”, Moberg. Efter debuten med Raskens (1927) hade han skrivit två mörkt socialrealistiska bonderomaner om Adolf i Ulvaskog, Långt från landsvägen (1929) och De knutna händerna (1930), samt samtidssatiren A.P. Rosell, bankdirektör (1932). Det är sakliga, allvarsamma, på sätt och vis pessimistiska böcker om frustration och livslögner. Men så blommade alltså hans författarskap plötsligt ut i den poetiskt och erotiskt laddade romanen Mans kvinna.

Orsaken till denna nyorientering av författarskapet har fram tills nu varit okänd. Det har spekulerats om att en kärlekshistoria kan ha påverkat Moberg att skriva den romantiska berättelsen, särskilt som han själv senare i sitt liv ska ha antytt att så var fallet. Men någon närmare information i frågan har inte funnits att tillgå.

Men nu har en brevsamling, som sedan länge varit deponerad på Kungliga biblioteket, blivit tillgänglig för forskare. De drygt fyrtio breven av Vilhelm Moberg visar att det var den häftiga förälskelsen och otrohetsaffären med Eva Malm, hustru till hans gode vän Einar Malm, som gav både stoff och inspiration till Mans kvinna.

Breven kastar inte bara nytt ljus över den enskilda romanen, utan ger också nya ingångar till den svenska litteraturscenen i 1930-talets början och de frågeställningar kring sexualitet, klass, modernitet och radikalitet som strömmade genom kulturen. Mobergs kärleksbrev kan läsas som en programförklaring till den svenska primitivismen, och kommer med all sannolikhet att leda till nya litteraturvetenskapliga forskningsrön om denna epok.

En morgon sommaren 1932 på Äspholmen, utanför Spillersboda söder om Norrtälje i Uppland, får Moberg för första gången syn på den 26-åriga Eva Malm. Hon sitter på en sten i havsbrynet och släpper ut sitt långa hår i solskenet – senare ska han skriva att hon såg ut som en sjöjungfru. Så kliver hon ner i vattnet och viker upp kjolen för att inte blöta ner kläderna. Kvinnan som både erotiseras och mytologiseras i naturen – en primitivistisk urscen.

Det är då och där han blir förälskad. Eva var född i den upplysta borgerligheten, dotter till den liberale tidningsmannen Edvard Alkman och den frisinnade journalisten Annastina Alkman. Hon tog studenten i Uppsala och fick som relativt ung anställning på Dagens Nyheter, där hon tillbringade sitt yrkesliv fram till 1969. Hon skulle bli en av de skribenter som moderniserade svensk kulturjournalistik, i hennes fall barnbokskritiken.

Hon gifte sig tidigt med Einar Malm, också han från det övre samhällsskiktet; fadern Gösta var berömd ingenjör och under 1920-talet partipolitiskt obunden minister i flera regeringar. Eva och Einar bosatte sig på Södermalm i Stockholm och fick en liten son. Einar var en bohemisk författartyp, som skrev vackra, rimmade dikter med inslag av naturlyrik och skärgårdsromantik. Han var en friluftsmänniska och van seglare, som umgicks i kretsarna kring godsägaren Carl von Schewen – Evert Taubes ”Calle Schewen” – och ordenssällskapet Pelarorden, som höll till på öarna utanför Spillersboda i Stockholms norra skärgård. När Moberg träffar Eva Malm sommaren 1932 är hon med sin familj i en sommarstuga i Spillersboda. Einar har han lärt känna året innan, de har tillsammans med vännen och Norrlandsförfattaren Hans G. Westerlund bildat ”Vandrarklubben”, som ett par gånger i månaden strövar i skog och mark utanför Stockholm.

I slutet av oktober 1932 inleder Moberg och Eva Malm en affär. Det exakta händelseförloppet är oklart. Moberg uttrycker flera gånger att han varit hemligt förälskad i sin väns hustru i ett års tid, medan Eva snarare tycks ha ryckts med av stunden. Breven ger intryck av att något har hänt i en taxi; det är tänkbart att de två har hamnat i samma baksäte på väg hem från en sammankomst i kulturlivet, han har berättat om sina känslor och funnit dem besvarade.

Det första kärleksbrevet från Moberg till Eva Malm är skrivet den 31 oktober 1932. Av innehållet i breven att döma pågår relationen åtminstone fram till sommaren 1933, som längst fram till hösten samma år. Romansen är dock som mest intensiv under de första månaderna. Det sista brevet är skrivet den 7 juli 1934, då Moberg triumferande berättar att han inte längre är kär i henne:

Jag är botad – äntligen. Efter ett års avbrott börjar mitt liv igen! I jubel!

Breven växlar karaktär – några av dem är prydligt maskinskrivna, andra dramatiskt nedkrafsade för hand. Korta meddelanden om tid och plats för nästa möte växlas med vindlande essäer och passionerade kärleksförklaringar.

Eva Malms brev till Moberg är inte bevarade. Av hans brev framgår att han gjort sig av med dem. Allt vi har att tillgå är alltså Mobergs beskrivning av förloppet.

Men enligt uppgift från Eva Malms son Martin von Zweigbergk ska hon mot slutet av sitt liv ha berättat om relationen med Moberg, vilket åtminstone visar att det inte kan ha rört sig om fria fantasier från hans sida.

Anledningen till att paret brevväxlar, trots att de bor i samma stad och har tillgång till telefon, ligger förstås i sakens natur: deras kärlek är hemlig och telefonsamtal kan väcka misstankar. Moberg skickar sina brev till Malms kontor på Dagens Nyheter i Klarakvarteren, medan hennes brev skickas till honom poste restante på Centralstationen eller Ulriksdal. Hemlighetsmakeriet skapar förutsättningar för långa, detaljrika och ytterst känslomättade brev.

Genom hela korrespondensen gör Moberg en uppdelning i det naturliga, oförstörda och kvinnliga – som han vill locka fram hos sin älskarinna – och det urbaniserade, moderna och intellektuella, som han vill tränga undan, eller rent av förgöra. ”Å, jag vill väcka en het, brinnande kvinna i Dig!” skriver han den 3 november 1932. Några dagar senare, den 8 november 1932, utvecklar han tanken efter ett kärleksmöte i en park:

Jag börjar bli övertygad om att Du älskar mig – åtminstone tror jag, att Du har begynt med det! Och Du får inte göra något, som kan rubba mig nu [i] denna tro! Om Eva gör något sådant, så är det den där gamla egoistiska inbillat illusionslösa studentskan från Uppsala, som varit framme. Henne ska vi absolut mörda! Jag vill, att allt som är kvar i Dig av den sunda, blodfulla, spontana bondsläkten från Närke, ska stå upp med fullt liv. För därmed står Kvinnan upp i Dig. […] I går kväll skedde ett återfall i Din släkt på ett par generationer, när Du satt där i parken och kysste mig. Då levde Dina förfäders kvinna i Dig där Du satt i mina armar. Då var Du helt kvinna – d.v.s. spontant, ofördärvat liv.

I relationen med Eva Malm tar Moberg villigt rollen som, med egna ord, ”en vulgär och rå knektpojke” – trots att han sedan många år själv lever ett borgerligt och välordnat liv som yrkesskribent. Han är naturkraften som ska frigöra kvinnan från oket av civilisation:

När Du sa, att jag var så välgörande ociviliserad, så tog jag det som det värdefullaste erkännande. Jag översätter med ursprunglig. Åt helvetet med all modern civilisation, som sätter andliga snörliv på människorna!

I takt med att relationen utvecklas, blir det tydligt att Moberg och Malm har olika förväntningar på relationen. Hon vill lämna sitt äktenskap med Einar och i stället gifta sig med honom, medan han snarare drömmer om att leva i ett slags öppet förhållande. Av breven framgår att Eva Malms ovilja att leva i en sådan ”fri förbindelse” bottnar i hennes rädsla för deklassering. Fattigdom är vid denna tidpunkt ett högst reellt hot för en kvinna som överger sin make på grund av otrohet. Moberg, som själv lever ett mycket välordnat borgerligt liv med höga inkomster från sitt skrivande, lägger den 15 november fram ett resonemang om vikten av att stå fri från materiella behov:

Eva – Du säger att Du aldrig skulle stå ut under svåra ekonomiska förhållanden. Jag förstår det – livet har inte gett Dig utrustning för dem. Du har inte behövt gå igenom hundåren. Det är på ett sätt en brist. Tillvaron är otrygg, vad som helst kan hända. Den som har de minsta behoven och de enklaste vanorna är alltid starkast. Jag fruktar ständigt, att jag fått för många behov, som jag inte kan släppa.

Äktenskapet som institution och den äganderätt äktenskapet innebär blir en annan måltavla, som här i ett brev från den 21 november:

Hör Du — Eva, Eva — även om vi vore fria, så tror jag att vi skulle akta oss ett slag för äktenskapet. Det är absolut kärlekens värsta fiende. Denna känsla av äganderätt, ser Du! Den är förfärlig. Känner mig stundom omvärvd av den. Nu tillhör varje människa först och främst sig själv. Därnäst tillhör hon en annan — den hon älskar — i den mån hon blir lycklig av att ge sig. Men giftermålsbalkens ägandeparagrafer! Hur länge skall de få binda både ande och kropp. Och jag undrar om inte fria förbindelser emellan intellektuella människor varar längre än äktenskap mellan samma slags personer.

Kärlekshistorien mellan de två glider efter bara några veckor över från förälskelse till ett slags resignerad passion. Moberg plågas svårt av att ”dela” kvinnan han älskar och betraktar som sin med Einar Malm, som dessutom är hans vän. Situationen vållar en allvarlig kris: i två brev, tydligen som en reaktion på att hon berättar att hon har legat med sin make, brusar Moberg upp och låter svartsjukans fulla raseri och lidelse svämma över på sidorna:

I går var Du min – jag bad ju att få Dig – jag skapade Dig själv – jag hade alstrat denna glöd. Jag var i Dig – och han fick Dig! I går var Du den Eva, jag älskar, i allra högsta grad – I går såg jag henne färdig, sådan jag tänkt mig henne, drömt mig henne! Och då – just då – tillföll Du E.! Det var mitt verk han fick, jag är prostituerad —
[…] Jag är nog en primitiv människa, med de primitivaste, ursprungligaste känslor – en naturkraft, vem sa det?

Citaten visar, lästa i ljuset av de tidigare referaten, på ett talande sätt på primitivismens komplexa förhållande till den kvinnliga sexualiteten. Å ena sidan ska äktenskapets ”äganderätt” raderas och den blodfulla kvinnan (eller snarare Kvinnan) frigöras, å andra sidan tillhör hennes sexualitet och hennes lust mannen – han som väcker den till liv. De visar också hur det manliga subjektet, i den primitivistiska fantasin, bejakar också den våldsamma och brutala sidan av sexualiteten. Avsändaren fantiserar i brevet uttryckligen om våldtäkt:

Om jag vetat i onsdags, vad jag vet nu! Då hade jag tagit Dig på skogsbacken – försökt åtminstone så långt våldet räckt […] Ty det finns i mig innerst inne en brutal människohanne, för vilken kvinnan är ett rov.

Lösningen för Moberg blir att kanalisera både passionen och besvikelsen i konsten. I januari 1933 drar han sig undan på ett pensionat i Saltsjöbaden och skriver samtidsdramat Våld, en rasande uppgörelse med äktenskapet som institution. Korsbefruktningen mellan relationen med Eva Malm och skrivandet är uppenbar; flera av breven är skrivna i pauserna under hans hektiska arbete med pjäsen. Han ber henne också om att få låna sina tidigare brev, tydligen för att använda det självbiografiska stoffet till sitt arbete.

Hennes brev till honom gör han sig dock av med. Under ett besök i föräldrahemmet i Småland gräver han, mycket symboliskt, ner hennes korrespondens i ett skrin i en skogsbacke. Handlingen kan tolkas som ett sätt för Moberg att försonas med att Eva Malm aldrig kommer att låta sig inordnas i den ursprungstillvaro som han drömmer om, och tydligast beskriver i ett brev den 23 januari:

Du borde ha växt upp som en naturvarelse bland naturvarelser. I ett torp långt inne i skogen. Du skulle aldrig ha blivit delaktig av någon konvenans, Du borde aldrig ha fått veta, att det fanns varuhus och modeaffärer, Du borde aldrig ha fått erfara den oändliga tjusningen av ett pressveck! Jag älskar att se Dig i min fantasi som en ”naturflicka”, sittande på en mjölkpall i kort kjol, med bara ben, med löst hängande, ovårdat hår, med ansikte och lemmar brunbrända av solen. En kvinna av alldeles enastående härlighet! Och i den miljön skulle jag förstås ha stannat kvar och träffat Dig. Där kunde vi ha tillhört varandra utan samvetskomplex och utan hänsyn.

Kärleksaffären för sedan en tynande tillvaro under våren och sommaren 1933, och på hösten verkar Eva Malm ha tröttnat. Hon skiljer sig då från Einar, men väljer att inte fortsätta relationen med Moberg. Senare gifter hon om sig med Åke von Zweigbergk, en ambitiös jurist som senare ska bli generaldirektör på Patentverket. Moberg stannar i sitt äktenskap med Greta, trots att han fortfarande älskar en annan kvinna.

Samma höst som relationen går mot sitt slut ger han ut romanen Mans kvinna, den litterära gestaltningen av deras förhållande. I ett brev från den 17 oktober 1933 beskriver han uttalat hur han förgäves har försökt använda skapandet, både av romanen och av pjäsen Våld, som samma höst sätts upp på Dramaten, för att bearbeta den olyckliga kärleken:

Vad jag just nu djupast sörjer över är detta: Att Du helt upphört att älska mig. Ty jag flammar fortfarande för Dig med både själ och kropp. Jag trodde ett slag, att jag svalnat – men det var självbedrägeri.

Jag skrev min bok för att komma bort från det. Men jag förmådde inte skriva Dig ifrån mig! ”Mans kvinna” […] är ju historien om Din och min kärlek, konstnärligt tillrättalagd. (Jag undrar vad Du skall känna under läsningen!) […]
Ja, varken min nya roman eller den stundande premiären på min pjäs bereder mig någon djupare glädje, nu, när jag vet, att Du inte längre vill vara min älskade. Både roman och pjäs kommer nu och river upp såren i mitt inre, när de blir offentliga. Det är minnena, som jag inte kan slå ifrån mig – minnet av Dina läppars hetta, Din famns saliga mjukhet, våra stunder av gemensam högsta lust. Om jag blott inte hade dessa förbannade minnen! Men de har ingen barmhärtighet med mig.

Romanen Mans kvinna utspelas i Värend i slutet av 1700-talet. Håkan är en stolt men fattig och skuldsatt bonde som förälskar sig i grannens hustru Märit. Hon kommer från en fin familj och har gift sig med den fantasilösa och tråkiga storbonden Påvel, och vaknar sexuellt när hon märker Håkans passion. De börjar träffas för kärleksmöten ute i det fria. Men Märit kan inte tänka sig att lämna bekvämligheten och den materiella tryggheten hos Påvel, och Håkan plågas svårt av att tvingas dela henne med en annan man.

Samtidigt har Håkan blivit likgiltig för sin egen materiella välfärd, vilket leder till att hans gård utarmas och han själv närmar sig en framtid som hemlös och socialt utstött. Romanen slutar med att Påvel upptäcker otroheten. När allt ligger i öppen dager blir det till sist möjligt för Märit att överge tryggheten i hemmet och söka sig till Håkan och ett fritt liv i skogen.

Här finns det ljusa, hoppfulla slut som var omöjligt i 1930-talets Stockholm, det slut som publicistdottern Eva vägrade låta honom skriva åt dem: de älskande som lämnar samhället, kraven och normerna bakom sig och söker sig ett nytt hem i det okända. Kvinnan som låter sig lockas ut i friheten av vildmannen:

Glädjen strömmar över henne, inhöljer henne: Hon är mans kvinna – en mans kvinna.

Och det är mannens verk att hon nu kan gå och röra sig utan hinder. Så länge han inte förmådde bruka sin styrka, därför att han inte själv var fullt fri, så länge förmådde han inte heller lösgöra henne. Men när han samlade all sin kraft och tog sig loss för att gå – då blev även hon fri.

Då blev hon en mans kvinna. Och då lät hon sig icke längre ägas av ett hemman och andra döda ting, som var omkring henne. Då blev hon fullt levande.

Om forskaren: Jens Liljestrand

Jens Liljestrand är för­fattare, kultur­skribent och fil. dr i ­litteraturvetenskap.

År 2009 disputerade han vid Lunds universitet med avhandlingen ­Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrar­serie.

Sedan januari 2013 är han biträdande kulturchef på Expressen.