Uppåt för omhuldad asätare

I luften är den magnifik. Med ett vingspann på närmare tre meter glidflyger den kaliforniska kondoren elegant över landskapet på jakt efter kadaver. Men på nära håll ger fågeln ett säreget intryck. Den svarta fjäderdräkten står i skarp kontrast till det kala huvudet med sitt grällt färgade skinn. Det ändrar dessutom färg efter fågelns humör.

Den kaliforniska kondoren är långlivad men förökar sig långsamt, vilket gör den sårbar. Redan på 1940-talet hade det totala beståndet minskat till ett hundratal individer. Kondorerna utsattes för förföljelse och äggstöld. Blyförgiftning av kulor från slaktavfall kostade många fåglar livet, liksom kollisioner med kraftledningar.

År 1987 var beståndet nere på 27 individer. För att rädda arten godkände USA:s naturvårdsmyndighet ett antal drastiska räddningsåtgärder. Samtliga vilda kondorer fångades in och placerades i uppfödningsanläggningar. Genom att ta äggen från häckande par, fick man fåglarna att producera dubbla omgångar ägg. De omhändertagna äggen kläcktes och ungarna handmatades med handskar som såg ut som kondorhuvuden. På så sätt undvek man att fåglarna präglades på människor.

Kondorerna fick även lära sig att undvika kraftledningar. Fåglarnas voljärer innehöll nämligen falska men strömförande kraftledningar. När fåglarna slog sig ner på kraftledningsstolparna fick de en kännbar men ofarlig elstöt.

I dag finns det ganska exakt 400 kaliforniska kondorer, varav drygt 200 lever i frihet. Samtliga individer är märkta och övervakas noga. Räddningsarbetet har kostat över 250 miljoner kronor. En stor del av pengarna har gått till markinköp för att bilda kondorreservat.

Den kaliforniska kondoren ingår i många inuitstammars mytologi där den kan symbolisera både liv och död. En sägen berättar att det är den stora fågeln som orsakar måncykeln eftersom den ibland äter av månen.