Krönika: Sveriges natur klarar sig bra utan vargen – men inte vi

Vi måste vårda naturen så att den inte utarmas eller förändras. Om artmångfalden minskar upphör ekosystemen att leverera de tjänster som är förutsättningen för ett hållbart mänskligt resursutnyttjande. Vargen – utan detta topprovdjur skulle en rad svenska ekosystem sluta fungera.  Så låter det när folk trosvisst predikar att det finns en ”ursprunglig” svensk natur som vi måste bevara där den finns kvar och återskapa där vi förstört den.  Annars …

Men finns det något stöd för sådana hotbilder? Har den genomgripande exploatering som faktiskt redan skett medfört påtagligt minskad artmångfald och stabilitet?

Nej, åtminstone inte att döma av fågelfaunan, som under lång tid övervakats noggrannare än någon annan djurgrupp. Vissa arter ökar, andra minskar – men totalt sett har antalet häckfågelarter stigit under den tid vi kan överblicka. De årliga inventeringar, som drivs av projektet Svensk fågeltaxering vid Lunds universitet, tyder absolut inte på en förestående kollaps i vårt lands häckfågelbestånd. Och det finns inga skäl att tro att fåglarna bättre än andra djurgrupper skulle ha klarat den omvandling av omvärlden som vi människor inledde för tusentals år sedan, och som under det senaste seklet nått en historiskt unik hastighet och omfattning.  

Men även om allting hittills gått bra finns inga garantier för att allting kommer att gå bra i fortsättningen. Ju starkare förändringens vind blåser, desto mindre har vi att lära av beprövad erfarenhet. Alltså måste vi utveckla och använda ny teori och praktik för att trygga en hållbar framtid. Hur ska vi lyckas med det?

Bort först och främst med nostalgiska fantasier om naturgivna ekosystemtjänster och evig balans! Låt oss inte drömma om att återskapa något slags ”naturtillstånd” – som aldrig existerat. Svensk natur var inte rikare eller stabilare för tusen år sedan än den är i dag.

En människa som är sjuk behöver vård. Men är naturen sjuk? Den frågan måste vi ställa oss. En mer konstruktiv ansats är emellertid att se naturen som en pigg partner med enorm potential, istället för en vårdkrävande patient. Låt oss inleda ett samarbete. Omvärldsoptimering kan vi döpa vårt projekt till. Ett mål kan vara att verka för att svensk flora och fauna inte ska bli artfattigare. Nya arter ska komma in i ungefär samma takt som andra försvinner. Ett annat mål kan vara att övervaka populationstrenderna för speciellt viktiga arter och ingripa om det verkar nödvändigt.

Vargen är ett exempel på en viktig art. Eftersom Sverige ålagts och åtagit sig att hysa en vargstam, måste vi acceptera arten i vår fauna och ge den hållbara existensbetingelser.

Men vi får inte låtsas att vi gör det därför att vargen spelar en roll för Sveriges ekosystem och ekonomi. Eftersom det inte finns vetenskapligt stöd för detta argument, väcker det bara skepsis och motvilja. 

Vi ska i stället erkänna att Sverige accepterar uppdraget att bevara vargen därför att den är ett naturarv.  Liksom olika slags kulturarv, till exempel runstenar, domkyrkor och skeppsvrak, vill vi behålla olika slags naturarv, till exempel djurarter som hotas till sin existens. De ska bevaras helt enkelt för att kunna upplevas även av kommande generationer. 

Människans önskemål och behov styr nuförtiden florans och faunans artsammansättning och artrikedom. Vi lever ju i antropocen – den nya epok som kännetecknas av att människan är jordens härskare.