En hotande strid om konstgödsel

Marocko kommer att få allt större geopolitisk betydelse i takt med att världens brytbara fosforreserver börjar sina. I dag behärskar de tolv Opec-länderna tillsammans drygt åttio procent av världens reserver av råolja, vilket har stor betydelse i den internationella politiken. Marocko förfogar ensamt över en nästan lika stor andel av världens brytbara reserver av fosfor, enligt en sammanställning av US geological survey. Fosfor ingår i konstgödsel och är en oersättlig beståndsdel i alla levande organismer.

De övriga större producentländerna, som Kina, USA och Ryssland, kommer med nuvarande produktionstakt att tömma sina reserver inom 25 till 50 år. Och brytningstakten kommer att behöva öka till följd av att världens befolkning stiger till runt tio miljarder människor innan den enligt prognoserna planar ut i mitten av seklet. Dessutom äter människor allt mer kött, vilket ytterligare ökar behovet av konstgödsel.

Brytbara resurser i form av fosfat i Marocko, och i delar av Västsahara som Marocko kontrollerar, kan alltså bli vitala redan inom ett par decennier. I relativ tystnad – jämfört med konkurrensen om olja – har den politiska positioneringen inför denna framtid pågått en tid.

Olja kan ersättas med andra energiformer, men för fosfor finns inget alternativ. Grundämnet ingår i alla levande celler. Det är en del av arvsmassan, har en nyckelroll i cellens energiomsättning och ger styrka åt brosk, ben och emalj. En människa behöver minst ett gram om dagen för att överleva. Växter behöver också fosfor i form av fosfat.

Fosforgödsling med guano, som i likhet med konstgödsel även innehåller kväve och kalium, började i Europa på 1800-talet. Gödseln lade grunden för en snabb folkökning som senare upprepades och överträffades på andra kontinenter. Förekomsterna av guano tömdes snabbt och ersattes med fosfathaltiga mineraler som källa för fosforgödsel. Utan fosfatgödsel finns inga som helst förutsättningar för att föda tio miljarder människor på jorden – eller ens hälften.

Ett kraftigt ökande pris skulle dra med sig alla matpriser och därmed orsaka omfattande svält. Så ser förutsättningarna ut för det politiska spelet, där Marocko och Västsahara alltså står i centrum.

All fosfatbrytning i Marocko och Västsahara sker i det statsägda företaget OCP:s (Office chérifien des phosphates) regi. Av dess fyra gruvområden ligger ett, Bou Craa, i Västsahara. Där bryts för närvarande tre miljoner ton årligen av de 26 miljoner ton som OCP producerar.

Den lättillgängliga och högkvalitativa fosfatfyndigheten i Bou Craa upptäcktes 1947 av en spansk geolog när området var en spansk koloni under namnet Spanska Sahara. Brytningen började på 1960-talet, och innan spanjorerna lämnade området 1975 var Spanska Sahara och Bou Craa världens sjätte största exportör av fosfat.

Av Västsaharas tänkta självständighet blev dock främst krig. Marocko invaderade en stor del av landet och flyttade 350 000 marockaner till området runt Bou Craa. I oktober 1975 avvisades Marockos anspråk av Internationella domstolen i Haag, som också fastslog att sahrawi-folket hade rätt till självbestämmande.

Spanien åtog sig att ordna en folkomröstning bland Västsaharas invånare om landets framtida status. Någon sådan har dock inte blivit av. Under 16 år förde sahrawiterna ett befrielsekrig under Polisarios ledning. De öppna striderna slutade med en vapenvila år 1991, men oenigheten består.

Enligt FN är Västsahara i dag ett ”icke-självstyrande territorium” med ”omstridd” status. Uppmaningar till Marocko att avsluta den olagliga ockupationen och stoppa den olagliga exploateringen av Västsaharas naturresurser, främst fosfatbrytning och fiske, har inte haft någon effekt. USA och EU tassar försiktigt runt frågan för att inte förarga ”fosfatens Saudi” som Marocko har kallats. I bakgrunden lurar Indien och Kina.