Från rovdjur till bytesdjur
400 miljoner år gammal och utvecklad ur massutrotningar och klimatförändringar – hajen har gått igenom mycket under sin långa levnad. Årtionden av överfiske och ökad efterfrågan på hajfenor riskerar dock att sätta punkt för en hittills framgångsrik evolutionshistoria.
Bild: Tom Campbell / Art Womack / Image State / Scanpix
År 2003 förbjöd EU metoden att avfena hajar till havs, så kallad finning. Vad Världsnaturfonden kallade ”ett kryphål i regelverket” öppnade dock för omfattande fusk då fiskarna tilläts ta in hajkropparna till en hamn och fenorna till en annan, vilket gjorde det svårt att jämföra antalet fenor med antalet kroppar. Om fiskarna dessutom visade att de kunde ta hand om kropparna kunde de få dispens att fortsätta med finning till havs, något som försvårade kontrollen och identifieringen av vilka arter som fångats.
– Det förslag som lades fram från början var bra och starkt, men efter ett antal turer hade de starka fiskenationerna Spanien och Portugal vattnat ur det så att det enda som fanns kvar i princip bara var en regel som sade att fiskaren måste avliva hajarna innan fenorna skars av, säger Charlott Stenberg, marinbiolog på Artdatabanken och Sveriges ledande hajexpert.
I november förra året beslutade sig EU för att skärpa sitt hajfensfiskeförbud och anta ett förslag som helt förbjuder finning. Charlott Stenberg är dock skeptisk till de nya reglerna, eftersom fiskarna fortfarande får skära av fenorna när de kommer i land.
– Ur bevarandesynpunkt är förbudet meningslöst eftersom antalet hajar som fångas ändå förblir detsamma, säger hon.
– Att ha ett bra fenförbud är viktigt, men viktigast är att sätta kvoter på de arter som fångas i det kommersiella fisket – vare sig det rör sig om riktat fiske eller om bifångst.
Vad gäller de svenska yrkesfiskarna så påverkas de inte nämnvärt av EU:s nya hajfensfiskeförbud.
– Det är ingen fråga som har diskuterats av oss eftersom hajfensfiske inte förekommer här. Men man får förutsätta att vetenskapen är så pass kompetent att beslutet är välgrundat, säger Fredrik Lindberg, ombudsman på branschorganisationen Yrkesfiskarna.
Men trots att hajfensfiske inte förekommer i Sverige riskerar de svenska hajarna, liksom hajar i allmänhet, att utrotas, bland annat på grund av EU:s generösa fiskekvoter. Ett exempel är pigghajen, Sveriges vanligaste haj och en populär matfisk som bland annat används i fish n’ chips, vars bestånd har minskat med 98 procent de senaste 30 åren. Även håbrand, också kallad sillhaj, som fram till 1970-talet var vanlig i svenska vatten, anses i dag vara lokalt utrotad.
– Hajarnas reproduktion är mycket långsam vilket gör dem känsliga för riktat fiske. Pigghajens honor föder till exempel sina ungar efter närmare två år vilket är en väldigt lång tid jämfört med andra arter, säger Sven O. Kullander, förste intendent och forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.
Sedan 2011 är pigghajen totalfredad i svenska vatten, vilket innebär att fångade exemplar snabbt ska sättas tillbaka i oskadat skick. Även EU har infört fångstkvoter för pigghajen – kvoter som enligt Världsnaturfonden dock ligger långt över forskarnas rekommendationer. Sedan 2004 är det förbjudet att fiska håbrand i Sverige och sedan 2008 regleras dessa fångster även av EU.
Det händer dock att arterna förekommer som bifångst vid annat fiske. Riktat fiske på både pigghaj och håbrand är fortfarande tillåtet i Danmark och Norge.
Enligt Sven O. Kullander ligger bollen nu hos EU, som han anser inte är i närheten av att ställa de krav på fiskerinäringen som skulle behövas för att säkra ett hållbart hajbestånd.
– Sverige har gjort allt man kan, men fortsätter man att fiska enligt EU:s kvoter kommer det inte att finnas några hajar kvar om 50 år.
Några hajar som du kan möta i svenska vatten:
- Pigghaj: Är Sveriges vanligaste hajart och förekommer vanligen på 20 till 70 meters djup. Pigghajen blir sällan över en meter lång, men är trots sin ringa storlek inte helt ofarlig för människan. På ryggen sitter två vassa piggar som innehåller ett svagt nervgift som kan ge smärtsamma och svårläkta sår.
- Brugd: Är världens näst största fisk efter valhajen och förekommer då och då utanför västkusten. Trots att brugden kan bli upp till 15 meter lång och väga över åtta ton är det en fredlig haj som främst livnär sig på plankton. I Sverige är brugden upptagen på röda listan och bedöms som starkt hotad.
- Håkäring: Är näst efter brugden den största haj som tidvis uppehåller sig i svenska vatten. De största exemplaren kan bli drygt åtta meter och väga över ett ton. Håkäringen, som också kallas grönlandshaj, är mycket glupsk och äter allt från sälar till kadaver – i en håkäring har man till exempel hittat halva kroppen av en drunknad människa.
- Håbrand: Tillhör familjen jättehajar och kan bli upp till sex meter lång och 300 kilo tung. De exemplar som besöker våra vatten brukar dock bara vara en tredjedel så stora. Fisken, som även kallas sillhaj, förekommer vanligtvis i Skagerrak och Kattegatt, men har även påträffats i Östersjön, så långt norrut som Ålands skärgård.
- Småfläckig rödhaj: Är näst vanligast av hajarna i svenska vatten. Den småfläckiga rödhajen är en liten, nattaktiv art på drygt en meter som främst lever på sand-, grus- eller gyttjebottnar. Arten betraktades tidigare som bifångst vid fiske av andra arter, men har på senare tid blivit en alltmer uppskattad matfisk. Sedan 2004 är det dock förbjudet att fiska den i svenska vatten.
I Sverige finns runt ett tjugotal hajarter. Ett tiotal av dem förekommer kontinuerligt i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Bland de vanligaste arterna återfinns pigghaj, gråhaj, småfläckig rödhaj, blåkäxa och håkäring, även kallad grönlandshaj. Till de mer ovanliga arterna hör jättehajarna brugd och håbrand.
