Skrovet på forskningsbåten Doris är fullt av små musslor. Varenda kvadratcentimeter under ytan är täckt av något som liknar en ryamatta, fast en väldigt obekväm sådan att gå på. Det är svårt att tro att musslorna befinner sig i kris, men under hela 2000-talet har forskare och allmänhet rapporterat att de blir svårare och svårare att hitta. Många västkustbor kan vittna om hur man förr bara stack ner handen och plockade upp några musslor till soppan, men nu gapar klipporna ofta tomma, eller täcks av japanska jätteostron.

Eftersom musslor lever av att sila partiklar i havsvatten ligger det nära till hands att gissa på miljögifter som boven i dramat, men denna misstänkta kandidat har ett bra alibi: Musslorna sitter fortfarande tätt på flytbryggor, båtar och musselodlingar. Livet som odlad mussla skiljer sig inte särskilt mycket från det ”vilda mussellivet” – enda skillnaden är att de friflytande mussellarverna har råkat slå sig ner på en odlares rep. Hur kan det gå bra för musslorna på repen och dåligt för musslorna som sitter på klippor, ibland bara några meter bort?

Den nederländska doktoranden Youk Greeve har funderat över detta mysterium under arbetet med sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet om tvåskalingar (musslor och ostron).

Tjärnölaboratoriets gula och röda sjöbodar är fortfarande inom synhåll när han lägger ner ankaret i ett sund mellan två småöar. Här guppar anonyma vita bojar som kunde ha markerat ett fiske­nät, men under dem döljer sig en 30 meter lång forskningslinje. Youk Greeve drar våtdräkts­huvan över skägget och dyker ner med en diskborste i handen för att borsta bort alger från sitt experiment. Själv rultar jag efter med vattenkikare och vadarbyxor, som ett förskolebarn i för stora galonisar. Det är lättare att hålla händerna över ytan när man ska anteckna, men tidvattnet är ovanligt högt och om vågorna blev ett par centimeter högre skulle havet rinna ner i byxorna.

Den mjuka botten suger fast fötterna i varje steg och det känns riskabelt att bli stående för länge. Men vattenkikaren öppnar ett fönster ner i musslornas vardagsrum, där det blurriga blir klart. Vid första bojen syns något brunluddigt som påminner om ett dumpat algbevuxet kylskåp. Youk borstar bort algerna och förklarar att det är en bur med hål, men hålen i det finmaskiga nylonnätet är så små att de inte syns. Genom dem kan mussellarver och plankton komma in, men inte den förövare som Youk misstänker: krabbor. Nu är tanken att se vad som händer när de stängs ute. Efter­som krabborna promenerar på botten och inte kan simma upp till flytbryggor eller till musselodlarnas linor skulle de kunna vara en förklaring till varför musslorna verkar minska enbart på sina naturliga underlag. Men krabbor har väl alltid funnits här, varför skulle de plötsligt vara ett hot mot musslorna?

Youk Greeve förklarar att krabborna verkar ha ökat, vilket skulle kunna hänga ihop med att rovfiskar som torsk är nästan borta i Västerhavet. Torsken äter gärna småkrabbor, och i dess frånvaro verkar krabborna ha ökat. Han säger ”verkar” eftersom det inte finns några långtidsstudier över vare sig krabbor eller blåmusslor på grunda vatten.

– Jag blev lite förvånad över att det inte finns. Hemma i Nederländerna finns övervakningsprogram över musselbestånden sedan 1970.

Kanske har blåmusslorna längs Västkusten varit en så självklar del av havets infrastruktur att ingen har tänkt på att hålla koll på dem. Att de har minskat är dock både forskare och allmänhet överens om. I två rapporter med flygbilder över bottnarna längs norra Bohuskusten från 1980-talet syns musselbankar som mörka fläckar. När länsstyrelsen tog nya flygbilder över samma områden 2023 var reven helt borta i tre av fem områden, och hade krympt i de två kvarvarande. Detta är ett nålstick med många osäkerhetsfaktorer men det stämmer överens med den 50-procentiga minskning av musselrev som har rapporterats från Nordostatlanten, där svenska Västkusten ingår, enligt EU:s rödlista över habitat, där musselreven klassas som starkt hotade.

Här nämns många möjliga förklaringar, som ett varmare klimat med fler värmeböljor och surare hav, parasiter, giftiga algblomningar och konkurrens från japanska jätteostron. Denna invasiva art rapporterades första gången från Västkusten 2007. Nu är de japanska jätte­ostronen svåra att missa. Redan i första stegen ut från båten med vadarbyxorna känns deras knöliga skal under foten. Genom vattenkikaren syns de som något slags vitnade antika små tempel, övervuxna med blåstång. Det är svårt att förstå att arten är en så nylig invandrare från Stilla havet.

Sommaren 2022 undersökte Youk Greeve slumpvis utvalda kvadratmeter av bottnarna i norra Bohuslän och såg att de japanska jätteostronen utgjorde största delen av biomassan av alla tvåskalingar. Den hade alltså överträffat blåmusslorna på bara 15 år. Ändå tror han inte att konkurrens med jätteostronen är förklaringen till musslornas minskning.

– Minskningen verkar ha börjat redan innan de japanska jätteostronen dök upp. Jag tror snarare att jätteostronen kan ha fått en skjuts av att de hittade en ledig nisch, när musslorna var färre.

Men om krabborna är boven, borde de inte äta även små ostron?

– Jo, i viss utsträckning, men ostron slår sig ner och växer väldigt platt mot underlaget, så de är svåra för krabbor att greppa. Sedan blir de för stora för att något ska kunna äta dem, med undantag för trutar ibland. 

Blåmusslor sitter gärna på samma ställen som jätteostronen, så i viss mån konkurrerar de om utrymme, men det finns gott om tomma klippor, så det borde inte vara grundorsaken till minskningen enligt Youk Greeve. Inte heller verkar den japanska nykomlingen vara något stort hot mot våra inhemska europeiska ostron, som växer ända ner till 20 meters djup, medan jätteostronen inte går längre ner än 2 meter. I de områden där de överlappar är det inte heller självklart att de konkurrerar – europeiska ostron lever på mjuka bottnar men de behöver något litet hårt att sätta sig fast på, som en sten. Inte helt sällan ser man dem växa ovanpå jätteostron, och alltså gör jätteostronen en tjänst.

Eftersom jätteostronen växer på grunda vatten hör de till sådant som en mänsklig betraktare lägger märke till. På klipporna närmast vattnet breder de ut sig i stora blaffor, där man tidigare mest skulle ha sett havstulpaner och blåmusslor. För övrigt kan ganska stora förändringar ske i havet utan att det syns en solglittrande dag som denna, även om mycket har vänts upp och ner där nere.

Tillbaka på bryggan vid laboratoriet sitter Youk Greeve i knarrande våtdräkt och värmer upp sina uppblötta händer. Han har alltid varit fascinerad av ryggradslösa djur i havet.

– Det är något så obekant med dem, de känns nästan som rymdvarelser jämfört med land­baserade djur som vi är mer vana att möta. Många av dem representerar väldigt gamla linjer i evolutionen, som inte har förändrats särskilt mycket på över 500 miljoner år, så de påminner om livet i urhavet.

Det första forskningsprojekt Youk jobbade i handlade om återinplantering av europeiskt ostron som är utrotat i Nederländerna. Orsaken är framför allt överfiske, men även föroreningar och sjukdomar. Den som beställer ostron på en nederländsk restaurang får förmodligen in ostron importerade från Frankrike, sannolikt av arten japanska jätteostron, som hämtades till Europa av franska ostronodlare på 1960-talet, eftersom de är större än de inhemska. Dock anses de europeiska ostronen godare och betingar ett högre pris, som har stigit i takt med att arten har minskat över i stort sett hela Europa. Några av världens mest livskraftiga populationer av europeiskt ostron finns numera i Sverige och Norge.

Är de japanska jätteostronen ett hot mot de andra tvåskalingarna?

– Inte något större hot såvitt vi kan se ännu. Eftersom jätteostronen numera är den vanligaste arten längs norra Bohuskusten kan vi utgå ifrån att de sköter en stor del av filtreringen och renar vattnet.

Musslornas och ostronens livsidé, att tålmodigt sila vatten och ta vara på näring som kväve och fosfor, gör dem till superorganismer som renar havet från övergödande ämnen och samtidigt blir proteinrik mat för både människor, fåglar och havsdjur.

En enda blåmussla kan filtrera upp till nio liter vatten i timmen. Att musslorna blir färre kan alltså få stora konsekvenser för havsvattnet, och har förmodligen redan fått det, även om det är svårt att peka ut exakt hur mycket grumligare havet har blivit just på grund av musslornas minskning.

Vad händer då med havsvattnet om musslorna fortsätter att minska?

– Det vet vi inte. Kanske inte så mycket om de japanska jätteostronen tar över deras jobb. Men det är förstås alltid en risk att förlita sig på en in­planterad art, om det visar sig att de inte fungerar lika bra här på lång sikt.

I nuläget frodas jätteostronen ända ner till Varberg, men söder därom blir vattnet för sött för deras smak. Det verkar som om de långsamt håller på att anpassa sig till lägre salthalt, och kanske skulle kunna komma en liten bit in i Östersjön på sikt, enligt Youk Greeve, men det kan ingen sia om ännu.

Från södra Östersjön finns rapporter om att blå­musslorna minskar även här, men läget är ännu mer okänt än på svenska Västkusten. Helsingfors­kommissionen, som bedömer tillståndet hos Östersjöns havsmiljö, lyfter fisket och utvinning av grus och sten som möjliga orsaker.

Norska Artdatabanken har sett många rapporter om minskande blåmusselbestånd under de senaste åren, och klassar naturtypen ”exponerad blåmusselbotten” som rödlistad. Även här verkar musslorna dock klara sig bra på mänskligt skapade underlag – ett fenomen som verkar vara speciellt för norska och svenska Västkusten.

En norsk forskargrupp som gått in för mysteriet undersökte träd som hängde ut i havet och såg att de träd som hade kontakt med botten var nästan helt mussellösa, medan över 80 procent av de träd som inte alls nuddade botten var bebodda av musslor. Av detta drog de slutsatsen att ”kravlande predatorer”, som krabbor, sjöstjärnor och vissa snäckor, spelar en nyckelroll i musslornas försvinnande.

I Norge finns fortfarande gott om torsk, så krabborna bör inte ha lika fritt spelrum som i Sverige, men torskbestånden har minskat under de senaste tio åren och 2024 föreslog norska Havsforskningsinstitutet en minskning av fångstkvoterna med drygt 30 procent.

Från svenska Västkusten kom rapporter från musselodlare och allmänhet under hösten 2024 om att ovanligt många småmusslor har lyckats få fäste. Det verkar som om en hel del har klarat sig även på de naturliga klippstränderna, berättar Youk Greeves handledare Mats Lindegart, som har forskat om musslor och andra ryggradslösa djur sedan 1990-talet.

– Det verkar definitivt ha varit ett bra år för musslornas rekrytering, men det återstår att se hur detta påverkar bestånden under kommande år. Eftersom dödligheten är mycket stor under musslornas första livsstadier är det inte alls säkert att ett års lyckad rekrytering kan kompensera för flera decenniers minskning.

Ett par veckor efter vårt besök på Tjärnö är det dags att baxa upp de kylskåpslika burarna ur vattnet och titta in i dem. Youk Greeve rapporterar att i vissa av burarna sitter över 1 000 små musslor, medan det i andra är så få som tio. Första intrycket är att musslorna har frodats i de burar som krabborna varit utestängda ifrån, men Youk Greeve vill inte spekulera i några slutsatser innan han har gått igenom resultaten ordentligt under vintern. Handledare Mats Lindegart följer nyfiket resultaten.

– Det verkar som att blåmusslorna har minskat snabbt, och det är en enorm förändring under ytan i så fall. Vi behöver ta reda på vad det här beror på för att se om det är något vi kan göra något åt!