Bild: Sara Mac Key

Så hotas korallerna av rekordvärmen i havet

Aldrig har världshaven varit så varma som förra året och 2024 väntas bli ännu varmare enligt nya prognoser. I Florida kan 98 procent av korallreven redan ha dött. Följ med F&F ner under ytan och träffa dykarna och forskarna som mot alla odds vill prata om hopp.

Premium
Publicerad

De unga marinbiologerna Robyn Mast och Bailey Thomasson krängde på sig dykutrustningen som så många gånger förr. De kontrollerade att dykflaskorna var fulla och att alla remmar satt fast innan de tog varsitt jättekliv och hoppade i havet. Med sig hade de en undervattenskarta och en gnagande oro.

De visste hur känsliga korallreven var för temperaturökningar och i juli 2023 ställdes korall­djuren inför sitt livs prövning när en värmebölja svepte in över ökedjan Florida Keys i sydöstra USA. Som mest skulle havsvatten­temperaturerna uppgå till rekordhöga 38,43 grader – lika varmt som i ett badkar.

Närliggande korallrev hade redan börjat drabbas av blekningar, ett allvarligt tillstånd där korallerna går från friskt brunaktiga till vita, och om temperaturen inte sjunker i tid svälter de ihjäl. Men på Sombrero-revet såg allt förvånansvärt bra ut.

– När jag dök ner och fick syn på de brunaktiga korallerna var min första tanke ”Yes!”. De levde ju fortfarande, säger Robyn Mast.

Korall­fragmenten sitter fast på brickor som snart ska tillbaka till havet igen. Limmet är särskilt utformat för att kunna appliceras under vatten – även i saltvatten.
Bild: Sara Mac Key

Coral restoration foundation i Florida är världens största organisation för korallrevs­restaurering. Varje år planterar de ut uppemot 45 000 korallfragment på befintliga rev för att hjälpa återväxten på traven. Sombrero-revet är ett av sju rev som ingår i USA:s genom tiderna största räddningsprogram för koraller. Arbetet leds av forskare vid vädermyndigheten National Oceanic and Atmospheric Administration, NOAA, som är den amerikanska motsvarigheten till svenska SMHI. Målet är att plantera ut sammanlagt en halv miljon korallfragment. På Sombrero-revet har restaureringarna pågått sedan 2019.

– Men när vi simmade närmare korallerna upptäckte vi att det som såg ut som hälsosam brun vävnad bara var tomma skal. Korallerna hade dött direkt, de hade inte ens hunnit blekas först. Det var det värsta vi sett, säger Robyn Mast.

Dödligheten på Sombrero-revet fastställdes till 100 procent. Ingen av korallerna hade klarat sig, varken vilda eller utplanterade populationer.

Robyn Mast och Stephen Jellenc tittar till korallerna i saltvatten­tankarna och förbereder dem för flytt.
Bild: Sara Mac Key

– Vårt jobb var ju att ta hand om korallerna, men vart vi än simmade såg vi bara död. Det var en väckarklocka. Vi förstod direkt att det skulle bli en ovanlig sommar, säger Bailey Thomasson.

Världens största räddningsinsats

Phanor Montoya-Maya är vetenskaplig ledare på Coral Restoration Foundation.
Bild: Sara Mac Key

Som vetenskaplig ledare för Coral Restoration Foundation tvingades Phanor Montoya-Maya att fatta ett drastiskt beslut. Han hade följt med Robyn Mast och Bailey Thomasson ut till korallrevet, och de tre såg bara en enda möjlig lösning.

Fram tills nu hade verksamheten alltid bedrivits under vattenytan. Majoriteten av organisationens 60-tal anställda kan liknas vid trädgårdsmästare, fast till havs, och varje år förökas korallfrag­menten på specialbyggda undervattensträd i plast. När korallerna blir tillräckligt stora flyttas de från plantskolorna och fästs direkt på havsbotten med undervattenslim där de sedan växer vidare.

Men när väderprognoser varnade för att den marina värmeböljan kunde hålla i sig i flera månader kände Phanor Montoya-Maya och hans kollegor sig tvungna att ta upp koraller på land för första gången. De kommande veckorna inventerades samtliga plantskolor i jakt på levande koraller. Koraller som redan var fastlimmade fick däremot sitta kvar.

På uppdrag av forskare vid NOAA skulle de också anlägga en genbank på rekordtid. I största möjliga mån skulle korallreven flytta upp på land.

– Det fanns inga andra alternativ. De koraller som överlevt kunde ju inte vara kvar i havet, för då skulle de också dö. Det var utan tvekan det läskigaste vi gjort. Vi hade ju ingen erfarenhet av att hålla koraller i saltvattentankar på land, säger Phanor Montoya-Maya.

Algerna ger korallerna dess färg

Barriärrevet utanför Florida Keys är ett drygt 40 mil långt system av rev som skyddar den långsmala ökedjan från öppet hav. När vågorna slår mot koralldjurens hårda kalkstrukturer tappar vågen energi och effekterna av både stormar och högvatten minskar. Revet utgör också hem för en rad viktiga växt- och djurarter. Här bor exempelvis havssköldpaddor, fiskar och humrar.

Korallrevet räknas som ett av världens känsligaste. I dag återstår bara cirka 2 procent av korallerna som fanns i Florida Keys på 1970-talet, och orsakerna till minskningen är många. Genom åren har välmående rev krossats av felplacerade båtankare och fartyg som gått på grund. Vid några tillfällen har kraftiga orkaner slitit upp koraller från havsbottnarna. Andra har dött av miljögifter eller sjukdomsutbrott. Men det är klimatförändringarna som beskrivs som det största hotet.

Fram till 1980-talet var korallblekningar ett så gott som okänt fenomen i världen. De senaste decennierna har korallreven i Florida Keys utsatts för årliga blekningar. Det varma vattnet utlöser en stressreaktion som gör att de mikroskopiska alger som lever i korallens vävnader drivs ut. Det är algerna som ger korallen dess färg, och utan algen exponeras korallens vita skelett. Så länge havsvattnet svalnar inom några veckor flyttar algerna tillbaka och korallen kan återhämta sig, annars dör den. Korallen kan inte leva utan algen.

Hittills har blekningen varat som längst i drygt tio veckor i Florida Keys. Under 2023 skulle de badkarsvarma temperaturerna hålla i sig hela hösten och en bit in på vintern. Sammanlagt pågick blekningen i 24 veckor – sex månader i sträck – med omfattande koralldöd som följd.

Att det skulle bli fullt så illa visste inte Phanor Montoya-Maya i juli. Han och hans kollegor hade fullt upp med att oroa sig för räddningsaktionen. Målet var att försöka lokalisera levande korall av så många olika arter som möjligt för att säkra mångfalden. Högt upp på önskelistan stod älghornskorallen Acropora palmata. Av bestånden som fanns i Florida Keys år 1975 återstod bara 0,01 procent av den ovanliga korallen. Fanns det fort­farande tid att rädda den?

En stor och viktig dag

När Forskning & Framsteg kommer till Florida Keys har det gått nästan ett halvår sedan 2023 års massiva blekningar inleddes. Havet har äntligen svalnat. Klockan är halv sju på morgonen och himlen är blekröd. Havet är näst intill spegelblankt. Av stormen som härjat de senaste veckorna syns inte ett spår, i alla fall inte än.

Vi befinner oss på forskningsstationen Keys marine lab. Det skramlar högljutt när ett tjugotal personer hjälps åt att lyfta bort genomskinliga lock som skyddat saltvattentankarna från regn, sand och fågelbajs. I dag är en stor dag, den som Coral Restoration Foundation väntat på.

Under sommaren lyckades organisationen evakuera sammanlagt 1 500 korallkolonier från det badkarsvarma havet på uppdrag av forskare vid vädermyndigheten NOAA. Nu har korallerna legat i saltvattentankar i ungefär fyra månader. Några av de insamlade korallerna var redan för illa däran och dog kort efter insamlandet, medan andra har trivts så bra att de har växt några millimeter. Nu sitter de fastspända på plastbrickor och är noga uppmärkta med artnamnsförkortningar och en tillhörande siffra. Somliga är stora och påminner om hjärnor. Andra är smala och spretiga och ser ut precis som en hand. De flesta är riktigt gulliga.

Jag känner oväntat starkt för en rundlätt korall märkt ”Okänd” och som är fastspänd med ett grönt buntband över magen. Det ser precis ut som att korallen har dragit åt säkerhetsbältet extra hårt, som ett sätt att förbereda sig inför ett åk med den värsta sortens bergochdalbana.

1 317 koraller tar bussen till havet

I dag ska de 1 317 koraller som överlevt livet på land få flytta hem till havet igen. Veterinärer har undersökt samtliga koralldjur och gett grönt ljus. Nu ska de rent av åka buss. För att kunna transportera de känsliga djuren mellan havet och genbanken på land byggde Coral Restoration Foundation en specialdesignad korallbuss – ett akvarium på hjul. Det surrar från pumpen när vattnet från saltvattenkaren sakta strömmar över till specialbussen. Som på en given signal börjar alla koraller förflyttas till det rullande akvariet.

Att korallerna fick en tillfällig fristad på forskningsstationen Keys marine lab är stationschefen Cynthia Lewis förtjänst. Hon har själv forskat om koraller och är expert på att få dem att överleva i saltvattentankar. När Phanor Montoya-Maya ringde hade de flesta forskare precis avslutat sina projekt för terminen. Saltvattentankarna var rengjorda och stod tomma. Dessutom hade forskningsstationen just byggts ut med större kapacitet än någonsin.

– Korallerna har varit hos oss på spa, kan man säga. Vi lånade ut 60 saltvattentankar, från 150 liter och upp till 1 900 liter. Alla arter har ju olika preferenser, precis som hundraser också är olika, säger Cynthia Lewis.

ENSO

Interaktionerna mellan hav och atmosfär över den tropiska delen av Stilla havet påverkar jordens klimat och kallas för ENSO. EN är en förkortning för väderfenomenet El Niño, som orsakar ovanligt varma havsvattentemperaturer. SO står för Southern oscillation, ungefär sydliga svängningen, och illustrerar den storskaliga svängningen av lufttrycket vid havsytan. Samspelet mellan hav och atmosfär är ömsesidigt beroende av varandra.

Strömmarna sliter i oss

En timme senare träffas vi igen, på en båtbrygga. Korallbussen har anlänt och det är dags att åka ut på havet. All dykutrustning lastas ombord först, sedan är det korallernas tur. Den här gången fördelas de små djuren i olika kylväskor fyllda med saltvatten. Även om det fortfarande är morgon – och vinter i Florida – är solens strålar varma.

För att få plats med allt måste Coral Restoration Foundation använda två båtar. Vi ger oss av och styr rakt ut mot öppet hav. Bara 20 minuter senare slår kaptenen av motorerna. Vart vi än tittar ser vi bara blått hav, men så fort vi fått på oss dykutrustningen och kommer ner under ytan framträder tydliga plastträd som sitter fast i botten och håller sig upprätta med hjälp av flytbojar.

Undervattensströmmarna river och sliter i oss. De är kraftigare än väntat och den senaste veckornas storm gör fortfarande att sikten är begränsad, men lugnt och metodiskt langar dykarna ner plasttråg efter plasttråg med koraller och fäster på undervattensträden. Här kommer de att få sitta kvar tills de växt sig stora nog för att limmas fast på havsbotten och bilda artificiella rev.

Tillbaka på land är Phanor Montoya-Maya nöjd. Bland de återutplanterade korallerna finns också den sällsynta älghornskorallen som forskare så gärna ville att de skulle bevara.

– Vi lyckades rädda flera arter från utrotning i somras. Det är lätt att fastna i det negativa, men det här är egentligen en otrolig bedrift, säger Phanor Montoya-Maya.

El Niño och La Niña

2023 blev det varmaste året som hittills har uppmätts globalt, både vad gäller havstemperatur och lufttemperatur. Det konstaterar Michael McPhaden, forskare vid NOAA och affilierad professor i oceanografi vid University of Washington. Han studerar storskalig havs­dynamik och havets roll i klimatet.

Att fjolåret sticker ut beror främst på två saker, menar han. Dels klimatförändringarna och dels väderfenomenet El Niño, som har en uppvärmande effekt på jordens klimat. Havsvattnet i de östra och centrala delarna av Stilla havet blir då ovanligt varmt och värmen från havet omfördelas sedan runt jorden genom atmosfärisk cirkulation. El Niño hänger ihop med ett annat väderfenomen, som kallas för La Niña, som i stället har en kylande effekt på klimatet.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

– Under 2021 och 2022 sög La Niña värme ur atmosfären och lagrade den under havets yta. Under 2023 fick vi i stället en kraftig El Niño som släppte tillbaka värmen till atmosfären. Detta samtidigt som vi har stigande halter av växthusgaser, som också ger en uppvärmande effekt. Man kan alltså säga att det är en kombination av El Niño och klimatförändringar som har gjort 2023 till ett så ovanligt år, säger Michael McPhaden.

Varmare hav ökar risken för extremväder – som tropiska cykloner – eftersom mer fukt tillförs till luften. El Niño påverkar också vindarna som blåser mot ekvatorn, vilket får konsekvenser för regnen och i sin tur ökar risken för översvämningar, sjukdomar, torka, skogsbränder och livsmedelsbrist.

När Michael McPhaden blev oceanograf i slutet av 1970-talet var det knappt någon som pratade om El Niño, berättar han. Man trodde dessutom att det var ett regionalt fenomen. Sedan dess har både intresset och kunskapen ökat väsentligt.

– Vid det här laget har jag studerat El Niño i 40 år och jag har varit med om många temperaturrekord. Det vi såg i fjol var inte det sista. Sannolikheten är också stor att 2024 blir ännu varmare än 2023, säger Michael McPhaden.

El Niño varar ungefär i ett kalenderår, och utvecklas på våren för att ta slut till våren eller tidig sommar året därpå. Den senaste kraftiga El Niño inträffade 2015–2016 och det är nästan alltid det andra året som genererar de högsta globala temperaturerna. Det bekräftas också av en ny modelleringsstudie publicerad i tidskriften Scientific Reports den 29 februari 2024, där författarna uppskattar sannolikheten för nya havstemperaturrekord under 2024 till 90 procent. Bland regionerna som är extra känsliga för marina värmeböljor nämns kustområden i Asien samt Alaska, Karibiska havet och Amazonas.

Att plantera en korall

Koralldjur är fastsittande nässeldjur som lever i kolonier och bildar sammanhängande rev. Trots att koraller är djur – och inte växter – påminner anläggandet av artificiella korallrev om trädgårdsarbete.

Korallfragmenten plockas från de enstaka rev som överlevt, ungefär som att ta skott i en trädgård. Där en korallgren knipsas av växer en ny ut och på så sätt skadas inte den ursprungliga korallen.

Restaureringsarbetet kan antingen ske in situ, som är latin för ”på plats”. Naturvård som utförs utanför korallernas naturliga miljö kallas i stället för ex situ.

Normalt uppträder El Niño med ett intervall på två till sju år. Kraftiga El Niño-år är mer ovanliga och inträffar normalt vart tionde eller vart femtonde år.

– Att vi får en ny kraftig El Niño så snart inpå den förra kan bero på naturlig variation, men klimatmodellerna förutspår också fler kraftiga El Niño-år. Är det en slump eller är detta början på en ny trend? Det återstår att ta reda på, säger Michael McPhaden.

Poängen är att köpa tid

Det kan tyckas hopplöst, men Phanor Montoya-Maya på Coral Restoration Foundation ser det inte så. För honom är klimatutmaningen tvärtom ett bränsle för att fortsätta kämpa. Korallreven kommer att behöva all hjälp de kan få om de ska ha någon chans att överleva. Enligt FN:s klimatpanel IPCC dör 99 procent av världens korallrev vid två graders uppvärmning.

Ytterligare ett problem är havsförsurningen. Haven är mästare på att absorbera både värme och koldioxid. Mer än 90 procent av överskotts­värmen från klimatförändringarna har hittills absorberats av haven. Haven har också tagit upp ungefär en fjärdedel av de mänskliga koldioxidutsläppen, och koldioxidupptaget har nästan fördubblats sedan 1980-talet. Men koldioxiden gör haven surare, vilket får korallernas kalk­skelett att lösas upp. Om korallerna inte dör av ökade havstemperaturer finns det en risk att de vittrar sönder.

Den naturliga återväxten är fortfarande för låg för att korallreven ska vara robusta nog att överleva på egen hand. Även om de artificiella reven leker och förökar sig är det alltså inte till­räckligt. Det gör att det ser mörkt ut för reven, och åter­planteringen har ibland kritiserats för att vara slöseri med tid. Phanor Montoya-Maya blir märkbart irriterad när jag för kritiken på tal.

– Om en patient får en hjärtattack är samhället där med defibrillator och försöker väcka liv i honom. Vi gör samma sak för korallerna i den här akuta nödsituationen. Om korallerna ska klara sig i långa loppet måste utsläppen minska, så att havstemperaturerna i sin tur sjunker. Poängen med återplanteringen är att köpa korallerna lite tid. Vi hjälper reven att hålla uppe siffrorna tills haven återhämtat sig och korallerna klarar sig på egen hand, säger Phanor Montoya-Maya.

Av de kända rev som fanns i Florida Keys på 1970-talet återstår bara 2 procent. Målet är att restaurera revplatser så att den siffran uppgår till 10 procent.

– 10 procent är en kritisk massa. Då finns det tillräckligt med koraller för att revet ska klara sig på sikt. Det var vad jag såg när jag doktorerade, säger Phanor Montoya-Maya.

Han doktorerade på korallrevsrestaurering i Sydafrika och har forskat i länder som Colombia och Seychellerna.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

– Genetiken visade också att de koraller som satt nära varandra var nära släkt, det var mor- och farföräldrar, barnbarn och mostrar, säger han.

Sedan 2009 har Coral Restoration Foundation planterat ut 205 000 koraller. I fjol planterade de 45 000. Om mängden levande korall ökar till 3 procent vore det en ökning med 50 procent. Phanor Montoya-Maya är helt medveten om att en sjukdom kan reducera revet tillbaka till 2 procent igen, men målet är att sakta öka siffrorna. Med åren räknar han också med att tekniken och metoderna kommer att bli ännu mer effektiva, vilket ytterligare snabbar på arbetet.

– Men utsläppen måste samtidigt minska. Det arbete vi gör kommer inte att räcka om inte världen hjälper till, säger Phanor Montoya-Maya.

Cynthia Lewis, som är chef för forskningsstationen Keys marine lab, berättar att människor frågat henne vad som egentligen varit poängen med att ta upp korallerna på land när de ändå bara ska sättas tillbaka i havet igen.

– Skillnaden är att de som kom till oss i juli, de överlevde, och de slapp stressas av det varma vattnet. De fick sitta i perfekt tempererat vatten och blev matade flera gånger i veckan. De är starkare efteråt, säger Cynthia Lewis.

Bild: Johan Jarnestad

En korall i taget

Restaurering är enda hoppet

Under El Niño 2015–2016 dokumenterade hon själv en sällsynt pelarkorall i ett forskningsprojekt. De bestånd som överlevde blekningen dog kort därpå i en sjukdom i stället. I dag är den funktionellt utdöd på revet. Den har tappat sin ekologiska roll och är i princip borta. Det finns bara 15 eller 20 småbitar kvar, bedömer hon.

– Kan vi hjälpa korallerna att anpassa sig snabbare för att hålla jämna steg med klimatförändringar och sjukdomar? Jag vet inte. Men jag tror att det enda hoppet för det här revet just nu är den här restaureringen. Om du inte gör någonting kommer det inte att finnas något kvar. Gör du något så kanske något fungerar, och de provade allt i somras, säger Cynthia Lewis.

Phanor Montoya-Maya på Coral Restoration Foundation, som har tät kontakt med NOAA, visste att 2023 skulle bli ett El Niño-år. Han och hans kollegor var beredda på att reven skulle blekas, men inte så mycket och inte så tidigt. Nästa gång kommer de att vara ännu bättre rustade. För säkerhets skull har han reserverat Cynthia Lewis saltvattentankar även sommaren 2024.

Han är både glad och stolt över vad organisationen har åstadkommit. Samtidigt är det ingen hemlighet att han också sörjer alla de koraller som gick förlorade i somras. Phanor Montoya-Maya blir märkbart berörd när han tänker tillbaka på den där julidagen på Sombrero-revet när de insåg att allt hade dött.

– Det var inte första gången jag såg döda koraller. Jag har jobbat med detta i 20 år och har varit med om sjukdomsutbrott, blekningar och allt möjligt. Men att se hela korallkolonier i den magnituden dö så fort, det var …

Han avslutar inte meningen. I stället blir han tyst innan han berättar att han tänker på Robyn Mast och Bailey Thomasson. De hade lagt fyra år på att återplantera koraller på Sombrero-revet. Sedan dog allt.

– De här ungdomarna grät under ytan. Det var fruktansvärt att se. Det senaste året har varit den mest utmanande tiden i min karriär, säger Phanor Montoya-Maya.

Några dagar senare bestämmer sig Robyn Mast och Bailey Thomasson för att återvända till Sombrero-revet för första gången på ett halvår, och Forskning & Framsteg ska få följa med. De har inte varit där sedan i somras. De hoppas att åtminstone någon del av korallrevet har återhämtat sig, men konstaterar att chanserna är snudd på obefintliga.

Robyn Mast har en forskarbakgrund från Panama och på Bahamas där hon studerat korall­restaureringstekniker. Bailey Thomasson har jobbat med stenkoraller i forskningslabb. De är också nära vänner.

Stephen Jellenc och Robyn Mast är överens om att 2023 var ett svårt år att jobba med revrestaurering.
Bild: Sara Mac Key

Dagen för avfärd är Bailey Thomasson förkyld och då är det strängt förbjudet att dyka. Att dyka ensam är också emot säkerhetsrutinerna. I stället får Robyn Mast sällskap av Stephen Jellenc som har en bakgrund som dykinstruktör. Han har gjort över tusen dyk. Han är också marinbiolog.

Även Stephen Jellenc har varit på Sombrerorevet många gånger förut och i våras gjorde de en större utplantering av koraller tillsammans. Nu lastar de ombord utrustningen på dykbåten.

– Jag är nervös. Jag vet ärligt talat inte hur det kommer att kännas att komma tillbaka, men jag vill veta hur det ser ut, säger Robyn Mast.

Väl framme på Sombrero-revet möts vi av en röd fyr från 1858. Den är tolv meter hög och användes fram till 2015. Under ytan visar sig undervattensströmmarna vara något lugnare än häromdagen. Vi ser gott om fiskar och brännmaneter, men av revet återstår egentligen bara konturerna av de gamla korallerna. Många har blivit överväxta av alger. Det påminner lite om en gravplats, och av korallerna som varit döda betydligt längre syns bara vad som ser ut som benknotor och skelett.

Tillbaka på Sombrero­revet hittar dykarna något som gör deras dag. De kan knappt vänta tills de får berätta för resten av teamet.
Bild: Sara Mac Key

Sedan slutar Robyn Mast och Stephen Jellenc plötsligt att simma. Med stora ögon tittar de båda på en levande Acropora av något slag. Korallen växer alldeles ensam, längst ut på en klippavsats. Inga andra levande kolonier syns till i närheten. Hur hamnade den där? Robyn Mast och Stephen Jellenc gör high five under ytan.

Tillbaka på dykbåten lyser det om Robyn Mast. Hon kan knappt vänta tills hon får berätta för resten av teamet vad de just har hittat.

– Så länge det finns en levande korall där ute så finns det fortfarande hopp, säger Robyn Mast.

”Det var starka strömmar och sjukt svårt att dyka”

Bild: Martin Stenmark

Hej Anna Liljemalm! Du och fotografen Sara Mac Key rest till korallreven utanför Floridas kust. Varför då?

– För att berätta om hur varma haven var i fjol och att de kommer bli ännu varmare i år, med alla utmaningar som det innebär. Vi ville berätta det genom koraller, som är så oerhört känsliga för temperaturökningar.

Vad vill du att läsaren får med sig?

– Att korallreven är väldigt illa ute, men att det inte är för sent. Men också att utsläppen måste minska. Så länge utsläppen inte minskar så minskar chansen att rädda världens korallrev.

Vad förvånade dig mest på resan?

– Att det var så starka strömmar och sjukt svårt att dyka som ovan svensk. Men också att de vi träffade var så hoppfulla trots att det ser rätt så bedrövligt ut.

Du har också skrivit om fröer – och 2020 gav du ut boken Frö: På jakt efter framtidens mat (Natur & Kultur). Vad är grejen med fröer?

– De är grunden till det mesta som vi äter i dag, men väldigt många av oss har glömt bort det. Vi har tappat den urgamla relationen till fröer som länge var så viktig. Jag tycker att de här små fröerna får alldeles för lite uppmärksamhet i dag.

Vad gör du när du inte skriver för F&F?

– Bland annat sitter jag med i Språkrådets terminologigrupp för ord som har med hållbarhetsfrågor att göra. Ska man kalla det för naturgas eller fossilgas till exempel. Och så undervisar jag i berättande journalistik vid Södertörns högskola.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor