Dömande man blev nischad kvinna

Vilken är den största skillnaden mellan litteraturkritiken år 1906 och 2006?

– Att det 2006 skrivs så mycket mer kritik, i fler forum och av fler kritiker. Kvinnornas inträde är inte minst en stor förändring. Recensionerna har visserligen blivit mycket kortare. De har i princip halverats, men det hade faktiskt skett redan 1956.

Vem var kritiker?

1906: Typkritikern är en ganska ung man som inte bara skriver om litteratur utan även om någon annan konstart. Inte sällan är han också själv författare. Han kan vara auktoritär och dömande och påpekar gärna stavfel men ser sig också som en känslig och förstående läsare.

1956: Fortfarande en man i yngre medelålder. Han ser sig som det litterära verkets uttolkare snarare än domare och betonar gärna det personliga och unika i den egna läsningen även om han hellre skriver man än jag.

2006: Nu kan kritikern lika ofta vara kvinna som man. En utveckling som skett väldigt snabbt. Kritikerna är oftare nischade inom särskilda genrer – och faktiskt något äldre i genomsnitt än tidigare.

Hur recenserades böcker?

1906: Handlingen återberättas utförligt med fokus på de litterära karaktärerna och deras beteende. Här är trovärdighet och äkthet viktigt. Det finns också romantiska ideal som lever kvar, som att recensenten söker författarens själ och personlighet i verket. 

1956: Nu är det inte så mycket den yttre handlingen som den inre som ska förmedlas. Kritikern frågar vad verket egentligen handlar om. Helst ska litteraturen vara till det yttre enkel men ta upp stora frågor – gärna sådana som är mänskligt angelägna.

2006: Nu är läsaren i fokus och recensenten utgår från vilken effekt läsningen haft. Blev han eller hon berörd? Ville han eller hon läsa vidare? Domen kan uttalas auktoritärt men är grundad på kritikerns subjektiva upplevelse.

Hur såg man på författarrollen?

1906: En av kritikerns uppgifter är att bedöma vilka författare som är ”äkta konstnärer” och vilka som bara skriver för nöjes skull. Det är också viktigt för recensenterna att författaren hela tiden utvecklas – och det förstås i den riktning kritikerna önskar.

1956: Författaren är inte alls lika synlig i recensionerna som 1906 och 2006. I stället står verket i centrum och författaren eller författarskapet omnämns knappt. Det är också vanligt med samlingsrecensioner, där flera verk med till exempel en gemensam tematik tas upp – något som ger ännu mindre uppmärksamhet åt den individuella författaren.

2006: Nu har författaren återigen blivit viktig. Det är ofta en ganska cementerad bild av författarskapet som presenteras i recensionerna, inte helt olik förlagens marknadsföring. Inte sällan relaterar kritikerna det lästa till vad de vet om författarens liv och karriär. Recensenterna vill ha ”sanning”, och då är det verklighetsanknytningen de frågar efter.