Sängvätning fortfarande tabubelagt

Det här är en artikel från 2014.

”Det är Freuds fel från början”, säger Tryggve Nevéus, barnläkare och docent vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Han forskar om orsakerna till att barn kissar i sängen, men också om nya metoder för att hjälpa dessa barn.

Tryggve Nevéus skyller på Freud eftersom Freud menade att nattvätning är ett tecken på frustrerad sexualitet.

– Efter det fastnade uppfattningen att barn kissar i sängen av psykologiska orsaker. Till exempel på grund av rädsla och nervositet, av rent trots, lathet eller allmänt dålig uppfostran, säger Tryggve Nevéus.

I Nordisk familjebok från 1907 beskrivs orsakerna till sängvätning som ”stundom, men visst icke alltid, bidraga dålig uppfostran, bristande uppmärksamhet eller själfsvåld till dess uppkomst”. Citatet kan sägas beskriva den rådande uppfattningen under större delen av 1900-talet, nämligen att sängvätning har psykologiska orsaker. Sängvätning ansågs bero på problem i förhållandet mellan barn och föräldrar, eller i den allmänna familjemiljön. En underliggande orsak kunde vara olika personlighetsstörningar, till exempel att barn som kissade i sängen var onda, hade ett svagt psyke eller var nervösa till sin natur.

– Den psykiska stress man kan se hos nattvätande barn är en konsekvens av problemet, inte tvärtom, säger Tryggve Nevéus.

En känd sängvätare, George Orwell, grubblade mycket över begreppen ondska och elakhet, bland annat för att förstå hur han helt omedvetet, i sömnen, kunde utföra en, i dåtidens ögon, ond handling. Synen började sakta ändras från 1990-talet och framåt, när fler och fler studier visade att medicin och larm hade positiva effekter, till skillnad från psykologisk behandling som inte hade någon större effekt.

– Vi vet att nattvätning nästan uteslutande har rent fysiologiska orsaker, men tyvärr lever den gamla synen kvar hos en del, säger Tryggve Nevéus.

Ett aktuellt exempel är 2013 års stora barnfilm Monsters University, där rädsla och sängvätning kopplas ihop. Monstren har en skrämsimulator där svårighetsgraden kan ställas in. De lättaste att skrämma är sängvätarna och de svåraste djupsovarna. Ett annat exempel är science fiction-filmen 2012, där hjältens dotter, efter att ha haft problem med sängvätning, i slutet av filmen säger att hon nu är trygg och inte kissar i sängen längre.

I dag behandlas sängvätning i flera steg, var för sig eller i kombination. Först görs en utredning för att utesluta problem i urinvägarna. Efter det kartläggs hur mycket, och när, barnet dricker och kissar. Den vanligaste behandlingen är sedan medicinering. Medicinen består av ett ämne som gör att urinmängden minskar på natten. Ett alternativ, eller komplement, är ett larm som tjuter när barnet kissar på sig och som ska hjälpa barnet att lära sig vakna innan det hunnit kissa. Behandlingen är effektiv och ungefär 75 procent blir hjälpta av larmet och läkemedel. För dem som efter behandlingen fortfarande kissar i sängen, kan man använda läkemedel som gör att urinblåsan slappnar av, så kallade antikolinergika. Specialistläkare kan också ibland, i sista hand, prova antidepressiva läkemedel, som kan fungera där inget annat hjälper. Mekanismen bakom hur de antidepressiva läkemedlen fungerar är inte känd.

– Förmodligen verkar medicinen genom att påverka sömn och uppvaknande, och det kan hjälpa barnet att bli torrt, säger Tryggve Nevéus.

En del barn blir tyvärr inte hjälpta av de vanliga metoderna och därför undersöks olika nya metoder för att bota sängvätning. Av en slump upptäckte den brittiske tandläkaren Donald Timms att barn som behövde vidga gommen på grund av problem med korsbett, som en bieffekt också blev av med sin sängvätning. Gomvidgning är en gammal metod inom tandvården. Upptäckten publicerades första gången 1990. Sedan dess har flera mindre studier visat samma sak.

Tryggve Nevéus har, tillsammans med forskarkollegor i Örebro, precis avslutat en studie där de prövade den nya metoden. I den svenska studien fick barn som inte blivit hjälpta av vanlig behandling genomgå gomvidgning. Med hjälp av en tandställning vidgades gommen, lite i taget under två veckor. Sedan fick tandställningen sitta kvar i sex månader. För dem som blev av med sängvätningen, verkar effekten hålla i sig även efter att tandställningen tagits bort. Sömnregistrering gjordes också före och efter ingreppet. Det visade sig att ungefär hälften av barnen i studien blev av med sin sängvätning. Särskilt bra verkar det fungera för de barn som inte kissar på sig varje natt.

– Det här är förstås jättespännande! Vi kan utifrån studien tyvärr inte svara på varför expansion av gommen hjälper, men det verkar som det har något med andningen att göra, säger Tryggve Nevéus.

En liten grupp sängvätande barn har korta andningsuppehåll under sömnen, och vissa blir hjälpta av att halsmandlarna tas bort, något som tyder på att andningen är påverkad. Man vet också att gomvidgning minskar luftmotståndet i näsan.

– Det kan förstås röra sig om en avancerad placeboeffekt, och det undersöker vi nu i en ny studie. Men allt tyder på att det är en verklig effekt, fortsätter Tryggve Nevéus.

Sjuksköterskan och doktoranden Maria Cederblad vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala har precis publicerat en studie där hon intervjuat föräldrar till sängvätande barn.

– Mitt intresse väcktes när jag som sköterska träffade flera arga och frustrerade föräldrar till nattvätande barn, säger hon.

Föräldrarna i studien berättar hur man slits mellan att på alla sätt försöka hjälpa sitt barn, samtidigt som man inte kan hålla tillbaka ilska, frustration och trötthet efter att ständigt bli väckt mitt i natten för att ta hand om ledsna barn och blöta sängkläder. En mamma i studien berättar: ”Han kom in och sa Jag har kissat på mig … förlåt, och det gjorde så ont, verkligen ont att höra, eftersom hans förlåt kom av att han kände att jag tyckte det var tröttsamt.” Studien visar också att sängvätningen kan orsaka motsättningar mellan föräldrarna, vilket kan få stora konsekvenser för hela familjen.

Det finns tragiska fall från olika delar av världen, där föräldrars ilska och frustration på grund av sängvätning har orsakat både misshandel och mord. Sommaren 2011 dog en tioårig pojke i Texas av uttorkning. Som straff för att han kissade i sängen hade han tvingats stå i gassande sol i ett varmt rum, utan tillgång till vatten, i fem dagar.

En förälder i Maria Cederblads studie frågar: ”Varför fick vi ingen information på BVC om hur vanligt det här är och vart vi kunde vända oss … det måste finnas en anledning till varför de inte pratar om det … är det tabu?”

I en studie där barn själva fick skatta sängvätningens effekt på livskvaliteten, hade sängvätning en lika stor påverkan som epilepsi och större än till exempel diabetes, akne och eksem. Sängvätande barn har kroniskt dåligt självförtroende, men om problemet behandlas blir självförtroendet direkt bättre. Förutom att tära på självförtroendet kan sängvätning också göra helt normala aktiviteter svåra. Det kan kännas omöjligt att sova över hos kompisar och att följa med på skolresor eller träningsläger med övernattning. En person som nu är vuxen, och vill vara anonym, beskriver: ”Sängvätningen påverkar hela ens liv. Att aldrig kunna sova borta av rädsla. Till och med hos släktingar kunde det vara hemskt. Tanken på hur det här skulle påverka ens framtida liv fanns alltid där. Att någonsin i livet träffa en partner kändes helt omöjligt. Ingen kan väl älska en sängvätare.”

– Tyvärr tas forskning om sängvätning inte alltid på allvar; det är ju inget man dör av och för många går det över av sig själv, säger Maria Cederblad.

Barnavårdscentralerna menar däremot att man informerar föräldrar om sängvätning. Det säger både Maria Cederblad och några barnavårdscentraler som tillfrågats. Vid upprepade tillfällen frågar man föräldrarna om barnen är torra på natten, bland annat vid den sista 5-årskontrollen.

– Jag upplever att föräldrar är öppna med problemet, och det råd vi ger dem är till exempel att inte låta barnet dricka mycket på kvällen, att ta upp barnet och kissa på natten och att det för det mesta går över av sig självt med tiden, säger Lena Marell, distriktssköterska på Rissne vårdcentral.

I olika forum på nätet finns både barns och föräldrars tankar och frågor om att kissa i sängen. Där märks den skam och besvikelse som de känner. Trots det söker många föräldrar inte hjälp. I en kampanj på netdoktor.se uppger över 40 procent av föräldrarna att de inte har sökt hjälp. En pappa i Maria Cederblads studie säger: ”Jag var inte säker på vad vården trodde att nattvätningen berodde på. Kanske skulle man se det som en psykisk åkomma snarare än en medicinsk. ”

Osäkerhet kanske är en av anledningarna till varför så få kontaktar vården. På 1980-talet arbetade barnpsykologer med psykologiska behandlingsmetoder vid sängvätning men nuförtiden ses sängvätning inte längre som en psykologisk åkomma.

Hanna Thermænius, psykolog på Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, berättar att hon ändå ibland möter en rädsla hos föräldrar med sängvätande barn. Föräldrar tror att de har orsakat problemet genom att inte ha uppfostrat barnet tillräckligt bra, eller att de inte ger barnet den trygghet som behövs.

– Även om kisslarmet kan ses som beteendeterapi, det vill säga en sorts betingning, så är det inom den medicinska vården som behandling av sängvätning sker, säger Hanna Thermænius.

Historien har varit grym mot de sängvätande barnen. En av de föreslagna behandlingsmetoderna förr i tiden var aga. Många äldre behandlingar fokuserar på att få barnet att skämmas, för att på så sätt få det att sluta kissa i sängen.

I en studie på sängvätande barn i en fiskeby i Ghana på 1970-talet jämfördes tre olika behandlingar: larm, antidepressiv medicin och en traditionell metod. Den traditionella metoden innebar att barnets ansikte smetades in med rött, vitt och blått puder, innan det bars i väg till Korle-lagunen medan man hela tiden sjöng Oyaa Korle mli? Obaaya! som betyder ”Ska du inte gå till Korle-lagunen? Ja, du ska!”. Barnet slängdes ner i lagunen och skulle sedan jaga de andra byborna hem. Vid kontakt med barnet kunde sängvätningen smitta. Detta upprepades varje morgon tills barnet blev torrt. Resultaten visade, inte helt överraskande, att larmet fungerade bäst och skammetoden sämst. Barnen som fick den traditionella behandlingen blev dessutom deprimerade och isolerade sig från familj och vänner.

– Eftersom nattvätning i hög grad inverkar på självförtroende och livskvalitet, är det viktigt att försöka behandla den, och inte bara vänta på att det ska gå över av sig självt, säger Tryggve Nevéus.