Kan man vara giftig för fästingar?

Jag har den egenheten att jag oavsiktligt tar död på fästingar som sätter sig på mig. De dör helt enkelt efter ett par timmar. Det har varit så under många år. Jag är så klart nyfiken på vad detta beror på, men har inte lyckats få något svar från sjukvården.

/Martin

Publicerad

Bild: Istock

Uppgifterna om att fästingar dör när de försöker suga blod från frågeställaren är så intressanta och uppseendeväckande att jag ringde upp honom. Under vårt en timme långa samtal insåg jag att jag hade öppnat en Pandoras ask. Här fanns nu många fler frågor än svar. För cirka 30 år sedan hade han fått en borreliainfektion, som uppenbarligen blev adekvat behandlad först 20 år senare. I somras fick han en ny fästingorsakad infektion. Vissa uppgifter tyder på att även det kan ha varit borrelia. I så fall tyder det på att vissa fästingar trots allt lyckas suga blod i hans hud och att de överlever där i åtminstone 2–3 dygn. Han berättade dessutom att han knappast alls känner av bett av fästingar och stickmyggor; getingstick känner han visserligen, men ont gör de inte. Jag började undra om frågeställaren har ett för människor ovanligt effektivt adaptivt immunförsvar, som eventuellt gått vidare från överkänslighet till nedsatt känslighet – något som ibland händer med biodlare – eller om det är frågan om en helt annan försvarsmekanism mot fästingar.

När en vanlig svensk fästing, arten heter Ixodes ricinus, suger blod som larv, nymf eller vuxen hona förankrar den sig med mundelarna i huden på värddjuret/människan och sitter kvar där i flera dagar. I intervaller injicerar fästingen sin egen saliv, som innehåller en mängd olika bioaktiva molekyler. Syftet är bland annat att förhindra blodets koagulering i bettstället, så att blodflödet in i fästingens munapparat och mag-tarmkanal underlättas. Ämnen i fästingsaliven hämmar alltså värdorganismens biokemiska försök att strypa blodflödet. En annan funktion är att minska risken för att bli upptäckt och avlägsnad av värden, för i fästingens saliv finns även molekyler som försvagar värdens inflammationssvar vid bettstället. Tillsammans med andra ämnen i fästingens saliv gör de att värddjurets känsel och smärta kring bettstället minskar.

Marsvin och vissa nötboskapsraser i Afrika har en genetisk förmåga att utveckla ett mycket effektivt, specifikt immunförsvar mot fästingar. När fästingarna försöker suga blod en andra gång från samma djur så har T-celler och B-celler aktiverats och antikroppar bildats. Dessa reagerar mot ämnen i fästingens saliv. Tillsammans med andra komponenter i det adaptiva immunförsvaret försvårar eller omöjliggör detta blodintaget och fästingarna dör i värddjurets hud – eller så leder den ringa mängden blod som fästinghonan lyckas suga upp från ett resistent värddjur till att fästinghonans äggproduktion minskar eller upphör. Jag har inte kunnat finna några uppgifter om att en sådan effektiv immunologiskt baserad resistens mot fästingar förekommer hos oss människor. Det är mer troligt att Martin i sin kropp har ett eller flera främmande kemiska ämnen som snabbt dödar fästingarna. Det bör påpekas att det kan vara svårt att se om en fästing verkligen är död eller om den bara ligger stilla. När jag vid slutet av samtalet med frågeställaren – för tredje gången – frågade om han använder några läkemedel, erinrade han sig att han mot sin besvärliga huvudvärk ”alldeles för ofta” brukar använda antimigränmedlet imigran, de inflammationshämmande och något smärtlindrande medlen ibuprofen och diklofenak samt det smärtlindrande paracetamol. Möjligen är det ämnen i något eller några av dessa läkemedel som är skadliga för fästingarna och därför leder till deras snabba död. Dessutom kan det vara så att det är de tre sistnämnda läkemedlens smärtlindrande effekter som gör att han knappast känner av mygg- och fästingbett samt getingstick.

/Thomas Jaenson, professor i medicinsk entomologi, Uppsala universitet

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor