Krönika: Queerperspektiv hjälper oss att förstå naturen

Djurens parningsbeteenden blir helt obegripliga för den som bär könsstereotypa glasögon, skriver biologen Emil V. Nilsson.

Publicerad
Är hen överst eller underst?
Bild: Florian Möllers / NPL

I våras satt jag utanför en skarvkoloni i norra Mälaren. Ön sjöd av aktivitet; några skarvar klängde klumpigt omkring i träden och samlade kvistar till sina bon, andra var på väg ut för att fånga frukostfisk. Plötsligt hände något märkligt i ett träd som fångade min uppmärksamhet – i ett bo satt en skarv och viftade med vingarna samtidigt som den gjorde värdiga kast med halsen och spärrade ut stjärten. Jag hade aldrig sett något liknande. Visst, det handlade uppenbarligen om någon form av uppvaktning, men var det en hona eller hane som låg där och dansade?

När det kommer till skarvdans är biologen Adriaan Kortlandt en auktoritet. På 1930-talet byggde han ett stort torn med gömsle mitt i en skarvkoloni. Där inne satt han sedan under otaliga morgnar, i den skarpa doften av skarvarnas träck, och noterade fåglarnas beteenden som manliga eller kvinnliga. Han har skrivit att båda könen dansar genom att vifta med vingarna, men att hanarna gör det lite mer, de kastar med huvudet och krumbuktar sig lite extra. Hanen, menar han, är den centrala i paret som tar initiativ och tar över om honan blir för passiv. Honan är enligt hans beskrivning timid och ängslig, trots att han också skriver om blodiga slagsmål mellan honor.

Det här minst sagt könsstereotypa synsättet får mig att undra om hans observationer verkligen stämde. I mina ögon är skarvarnas hanar och honor helt identiska i sina vackra praktdräkter, även om hanarna lär vara lite större. Kanske gjorde Adriaan Kortlandt misstaget, som så många andra före honom, att betrakta den individ som är överst vid parningen som hane.

Mer detaljerade studier av den närbesläktade toppskarven visar att honan sitter ovanpå hanen i en fjärdedel av fallen då, till synes, parning sker. Det kan vara lite svårt att bedöma. Skarvarna saknar, liksom de flesta andra fågelarter, yttre könsorgan. I stället har både honor och hanar en kloak där allt som ska ut ur – och ibland in i – kroppen hamnar. Fåglars parningsakt kallas därför, lite osensuellt, för kloakkyssen. När det gäller toppskarven så kan forskarna inte se när själva befruktningen sker, men det finns inget i fåglarnas kroppsliga uppbyggnad som hindrar att den äger rum när honan är ovanpå hanen.

Det skrivs betydligt fler artiklar om penisar än vaginor i djurvärlden, trots att vi självklart måste förstå hur både hanliga och honliga könsorgan fungerar för att lära oss mer om hur fortplantningen går till. Kanske är det därför talande att skarvarnas parning, de som till och med saknar både penis och vagina, ändå har tolkats ur ett ”traditionellt” mänskligt könsperspektiv.

Jag vet fortfarande inte om det var hanen eller honan som låg och dansade i det där boet. Grävandet i tidigare studier gav inget svar, utan väckte i stället nya frågor. Den enda slutsats jag kan dra av det här mysteriet är att vi måste bli medvetna om våra egna tillkortakommanden. Forskare måste lära sig att undvika tolkningar som inte har stöd i faktiska observationer. De skarvar jag såg kanske rent av var två hanar. I mitt sökande efter svar har jag hittat rapporter om homosexuella storskarvar. I djurparker har man efter ingående studier av parningsbeteenden fått omvärdera tidigare slutsatser när det visat sig att djuren varit av samma kön. Det är inte bara storskarvarnas parningsritualer som kan behöva en vetenskaplig översyn. 

Publicerad

Miljö & klimat

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor