Upprättelse för klassisk teori om inflation

Nationalekonomen William Phillips publicerade en studie år 1958 där han hävdade att det finns ett samband mellan hög inflation och låg arbetslöshet, och vice versa. Teorin etablerades på 1960-talet, och brukar beskrivas med den så kallade Phillipskurvan. Under 1970-talet blev dock teorin alltmer ifrågasatt. Flera länder fick så kallad stagflation – både hög inflation och hög arbetslöshet, vilket stred mot teorin.

Med hjälp av data från Statistiska centralbyrån har Forskning & Framsteg konstruerat en Phillipskurva för Sverige för åren 1970–2013. På ena axeln anges inflation, på den andra arbetslöshet och punkterna anger år. Linjen som binder samman åren är röd om vi haft en socialdemokratisk regering och blå om vi haft en borgerlig regering.

– Grafen visar till att börja med den stora förändringen i svensk ekonomi i början av 1990-talet, säger Lars E.O. Svensson, som är professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och som nyligen analyserat denna utveckling i en artikel i Ekonomisk debatt 3/14.

– Under 1970- och 80-talen rådde låg arbetslöshet och hög inflation. Under 1990- och 2000-talen har vi sett det motsatta mönstret, hög arbetslöshet och låg inflation, säger han.

Men vid närmare betraktande framkommer ett mönster som han själv betecknar som ”chockerande”.

– Under 1970– och 80-talen var arbetslösheten oberoende av inflationstakten, kurvan var då snarast en vertikal linje, säger Lars E.O. Svensson.

Att det inte finns något långsiktigt samband mellan inflation och arbetslöshet hade Nobelpristagarna Milton Friedman, Robert E. Lucas och Edmund S. Phelps kommit fram till. Det berodde enligt dem på att inflationsförväntningarna anpassar sig efter inflationen. Under år 1987 var arbetslösheten i till exempel Sverige nästan lika liten som under år 1980, men inflationen skilde sig åt med mer än nio procentenheter.

Efter krisen i början av 1990-talet beslutade Riksbanken att inflationsmålet skulle vara 2 procent, och detta skulle gälla från år 1995. Efter det följde några vingliga år, men från och med 1998 började kurvan luta åt vänster. Enligt Lars E.O. Svensson visar detta att det negativa sambandet mellan arbetslöshet och inflation har återupprättats på 2000-talet. Det berodde på att inflationsförväntningarna förankrats vid inflationsmålet på 2 procent i stället för att anpassa sig efter den faktiska inflationen.

Den genomsnittliga inflationen 1997–2012 har bara legat på 1,4 procent. Detta har lett till högre genomsnittlig arbetslöshet än om inflationen hade varit 2 procent: ”Ungefär 38 000 personer i genomsnitt har alltså enligt denna analys varit arbetslösa under de här 16 åren för att inflationen har varit för låg. Det är en mycket stor social kostnad för att inte hålla inflationen på målet”, skriver Lars E.O. Svensson i Ekonomisk debatt.

Han har dock fått kritik av andra ekonomiska forskare som menar att slutsatserna är för kategoriska.

Lars E.O. Svenssons slutsats är emellertid att inflationsmålet på 2 procent är viktigt att hålla för att arbetslösheten inte ska stiga, eftersom lägre inflation eller rent av deflation pressar upp arbetslösheten. Åtstramningen av penningpolitiken från sommaren 2010 var alltså onödig och har lett till en för låg inflation – och för hög arbetslöshet och en växande skuldbörda för hushållen.

Så var i detta diagram borde vi befinna oss?

– Jag tror att en arbetslöshet på 5,5 procent på längre sikt är rimlig, med en inflation på 2 procent, säger Lars E.O. Svensson.