Vårt sinne för närhet

Håkan Olausson blev rejält förvånad när han för första gången slog upp den fyra kilo tunga läroboken och började läsa om sin egen forskning. Neurovetenskapens standardverk nummer ett heter Principles of neural science. Huvudförfattare är Nobelpristagaren Eric Kandel. I över trettio år har han med jämna mellanrum gett ut uppdaterade och allt tjockare versioner av boken. Den senaste, från år 2013, nämner för första gången ett hudsinne specialiserat på långsam beröring. Upptäckten bygger på decennier av svensk forskning.

Men det fanns ett problem. Enligt läroboken är sinnets främsta uppgift att fånga upp erotiska signaler.

– Vi hade aldrig någonsin sagt att det här skulle ha något med erotik att göra, säger Håkan Olausson, professor i klinisk neurovetenskap vid Linköpings universitet.

Känslan var kluven. Å ena sidan var omnämnandet ett kvitto på att forskningen till slut fått brett genomslag. Å andra sidan kunde varken Håkan Olausson eller hans medarbetare hitta något vetenskapligt stöd för lärobokens påstående om att nervtrådarna de studerat så länge reagerar på sexuellt laddad beröring. Var hade författarna fått det ifrån?

Håkan Olausson diskuterade saken med sina kolleger. De kom fram till att de skulle försöka tänka ut något experiment för att ta reda på om elektriska signaler genom ytterst tunna nervtrådar i huden (taktila C-trådar) verkligen ger upphov till erotiska känslor. Men det skulle dröja innan de hade svaret på frågan.

Hudkänseln är en viktig del av människors relationer till varandra, och till världen i övrigt. Ultraljudsbilder visar att ett foster som ännu inte har utvecklat syn, hörsel och andra sinnen sprattlar undan om någon trycker på mammans mage. Förmågan att skilja mellan en behaglig och en obehaglig beröring verkar vara medfödd.

Nervtrådar i huden – kroppens största organ – sänder hela tiden information till hjärnan via kopplingsstationer på ryggmärgens baksida. Man kan grovt dela in trådarna i två sorter: tunna och tjocka. Genom de tunna trådarna rör sig signalen med krypfart, omkring en meter per sekund. Genom de tjockaste, som har kraftig isolering i form av fettskidor, är hastigheterna över hundra gånger högre och överträffar toppnoteringen för en Formel 1-bil.

Om man träffar tummen med en hammare kommer smärtan i två vågor. En plötslig smärtblixt slår till direkt. Efter några ögonblick uppstår en molande värk. Den andra vågen kommer genom tunna nervtrådar utan isolering.

De snabba trådarna behövs för att urskilja detaljer i realtid. I huden finns miljontals mottagare som registrerar beröring. På ryggen sitter de glest, vilket gör att det kan vara svårt att gissa rätt i bulleribock. På fingertopparna sitter mottagarna så tätt att vem som helt med lite träning kan lära sig läsa punktskrift.

Forskningen om nervcellernas elektriska signaler har en lång historia. Den brittiske fysiologen och sedermera Nobelpristagaren Charles Sherrington började undersöka ledningshastigheten genom nervtrådar av olika tjocklek redan i slutet av 1800-talet.

I Sverige gjordes ett viktigt framsteg år 1966. Forskare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala experimenterade med ett nytt sätt att mäta elektriska impulser i en enda nervtråd med en mycket tunn elektrod av volfram. De kopplade elektroden till en högtalare så att de kunde höra nervtrafiken som ett sprakande ljud. I början gjorde de alla experiment på sig själva. Så småningom vågade de testa den så kallade mikroneurografin även på frivilliga försökspersoner.

En av pionjärerna, Åke Vallbo, flyttade till Göteborgs universitet och gjorde tusentals mätningar på nervtrådar i handleden. Han kom fram till att handflatans mottagare för beröring signalerar genom tjocka nervtrådar med hög ledningshastighet.

Som doktorand i Göteborg i början av 1990-talet fick Håkan Olausson uppdraget att mäta signaler genom en nerv i armvecket från den håriga huden på underarmen, som har helt andra egenskaper än handflatorna. Under ett sådant experiment vidrörde han huden på en försöksperson – och upptäckte att spraket från högtalaren kom med en tydlig fördröjning.

– Det var något nytt och helt oväntat, säger Håkan Olausson.

Den rådande dogmen var att människans hudsinne för beröring är blixtsnabbt, möjligen med undantag för ansiktet. Djur var en annan historia.

Redan år 1939 rapporterade den svenske elektrofysiologen Yngve Zotterman på Karolinska institutet att katter kan registrera beröring genom långsamma nervtrådar. Han tänkte sig att trådarna ingick i kattens sinne för kittlighet.

Håkan Olausson och hans medarbetare kunde snabbt utesluta att människans taktila C-trådar gör oss kittliga. De sprakar som mest när något kroppstempererat stryker lagom sakta längs huden. Försökspersonerna tyckte att det kändes behagligt. Med andra ord: ett sinne för smekning.

Tanken var helt och hållet rimlig. Vi är sociala djur. I våra mest värdefulla relationer tar vi i varandra, smeker varandra, för att komma ännu närmare. Liknande beteenden finns bland schimpanser, bonoboer och många andra djurarter.

Men forskarvärlden var kallsinnig vad gällde tanken på att evolutionen skulle ha gett oss ett särskilt sinne för behaglig beröring. Den mycket ansedda vetenskapliga tidskriften Nature ville inte publicera resultaten. Efter många turer hamnade de nya rönen i en lågt rankad tidskrift med få läsare.

Några år senare träffade Håkan Olausson en kvinna i Montreal, Kanada, som gav honom en unik chans att utforska vad de taktila C-trådarna gör i kroppen. Hon var 54 år gammal och hade drabbats av en extremt ovanlig autoimmun nervsjukdom. I den medicinska litteraturen är hon känd under initialerna GL.

På kort tid hade hennes eget immunsystem brutit ner de tjocka nervtrådarna som leder snabba signaler om tillståndet i kroppen till hjärnan. Känseln domnade bort. Än värre var att sjukdomen förstörde muskelsinnet. GL är helt beroende av synen för att veta var kroppens olika delar befinner sig i förhållande till varandra. Hon låter alltid sovrumslampan vara tänd när hon går och lägger sig för att slippa vakna i panik.

Tack vare att sjukdomen skonade de tunna nervtrådarna kan hon fortfarande uppfatta värme, kyla och smärta. Däremot saknar hon all förmåga att känna beröring, förutom i den övre delen av ansiktet och på hjässan, enligt flera vetenskapliga rapporter.

Men om de tunna trådarna är oskadda borde ju hennes taktila C-trådar kunna reagera på en smekning, tänkte Håkan Olausson. Eller var hon helt oberörd även av den typen av beröring? Den första gången han träffade GL frågade han via en fransktalande tolk om hon trots allt hade lite hudkänsel. ”Nej”, svarade hon, ”jag känner absolut ingenting”.

– Jag blev förstås besviken, säger Håkan Olausson.

Men han gav sig inte. Tänk om hon reagerar på en smekning, fast bara omedvetet? Det låter osannolikt. Å andra sidan visar forskning om synen att hjärnan faktiskt kan uppfatta sinnesintryck som aldrig når medvetandet. Fenomenet kallas blindsyn.

På 1970-talet studerade den brittiske psykologen Lawrence Weiskrantz en man med en skada i hjärnans synbark. Mannen upplevde att så gott som hela vänsterhalvan av synfältet var borta. Trots det fanns någon form av syn kvar. Lawrence Weiskrantz bad honom gissa om ett tecken som dök upp i den slocknade delen av synfältet var ett X eller ett O. Mannen insisterade på att han inte såg ett dugg, vare sig ett tecken eller något annat – men lyckades ändå gissa rätt nästan varje gång.

Med det fenomenet i bakhuvudet tänkte Håkan Olausson och hans medarbetare ut ett sätt att testa den kanadensiska kvinnans hudkänsel. Hon fick sitta framför en skärm som med jämna mellanrum växlade mellan bokstaven A och B. Hennes högra arm låg bakom ett skynke så att hon inte kunde se den. På andra sidan satt Håkan Olausson och strök en mjuk pensel mot GL:s arm. Hennes uppgift vara att avgöra om penslingen inträffade under period A eller period B. Det borde vara omöjligt eftersom hon själv ansåg att hon inte kunde uppfatta beröring av något slag.

– Men hon hade rätt till nästan hundra procent. När jag frågade efteråt hur hon burit sig åt så sa hon att hon bara hade gissat, säger Håkan Olausson.

Efter många upprepade försök berättade GL att om hon verkligen koncentrerar sig så kan hon uppfatta penseln som något slags behagligt tryck – däremot inte att trycket är en pensel, eller ens vilken kroppsdel den berör. Träningen har också gjort att hon numera känner något när hon tar på sig strumporna på morgonen, fast en helt annan typ av beröring än den som finns kvar i den övre delen av hennes ansikte.

Bilder från en hjärnkamera bekräftar att långsam beröring påverkar GL på ett ovanligt sätt. Hos en genomsnittlig person leder en smekning till ökad aktivitet i det så kallade somatosensoriska området, en remsa av hjärnbarken tvärs över hjässan som tar emot impulser från snabba beröringsfibrer.

Där händer nästan ingenting hos GL. Däremot har hon en helt normal reaktion i en djupt liggande del av hjärnbarken som kallas insula och ofta räknas till det limbiska systemet, även känt som ”känslohjärnan”. Via långsamma nervtrådar tar insula även emot signaler om smärta och annat som har att göra med känslan för den egna kroppen.

Aktiviteten i insula bekräftar bilden av att den behårade hudens taktila C-trådar har starka band till känslolivet. Hur skulle en smekning kännas utan dem?

Jag ställer frågan till Jörgen Hansson som bor i byn Vittangi, en timmes bilväg öster om Kiruna. I hans släkt förekommer ett arvsanlag som förstör tunna nervfibrer, men inte de tjocka. Den så kallade Vittangisjukan är alltså ett slags spegelbild av det som drabbade GL.

– Nog tycker jag att det kan vara skönt när någon tar i en. Det känns bra. Men jag kan ju inte jämföra med hur det känns för någon annan, säger Jörgen Hansson.

Det enda ovanliga han har märkt med sin känsel är att han verkar tåla mer smärta än andra. Men skillnader finns. India Morrison, docent i kognitiv neurovetenskap vid Linköpings universitet, har undersökt tio personer med anlag för Vittangisjukan.

– Jämfört med kontrollpersoner skattar de långsam beröring som mindre behaglig, säger hon.

Smekningar ger inte heller någon reaktion i känslohjärnans insula. Trots det kan Jörgen Hansson och andra bärare av mutationen uppskatta beröring.

Det är en påminnelse om att elektriska signaler i kroppens taktila C-trådar bara är en del av allt som händer när människor smeker och kramar varandra. Det sociala sammanhanget, attityder och självbilder kan också spela en stor roll.

Det framgår av ett experiment där heterosexuella män fick ligga i en magnetkamera samtidigt som någon långsamt smekte det ena benet. Hälften av männen fick besked om att de blev smekta av en attraktiv kvinna. De gillade beröringen. Den andra hälften trodde att den som smekte var en man. De gillade inte beröringen. I själva verket var det en och samma kvinna som smekte alla männen.

Hjärnkameran gav också helt olika bilder av aktiviteten i den somatosensoriska hjärnbarken, som tar emot signaler från hudkänselns snabba nervtrådar. Männens uppfattning om vad som pågick var alltså avgörande för om de tyckte om beröringen eller inte – trots att alla fick samma slags signaler genom sina nervtrådar. Detta är vad forskare kallar en top-down-process: hjärnan använder tillgänglig information för att värdera inkommande sinnesförnimmelser.

– Sådant har stor betydelse i sociala sammanhang, säger Christian Keysers, ledare för studien och professor i neurovetenskap vid Rijksuniversiteit Groningen i Nederländerna.

Olusten inför att bli smekt av fel person kan färga hela upplevelsen. Men så länge inga top-down-processer bryter in och tar över stämningen verkar beröring som aktiverar taktila C-trådar framkalla välbehag.

För tre år sedan rapporterade forskare i USA att de på kemisk väg aktiverat taktila C-trådar hos genförändrade möss. Mössen kunde springa fritt mellan olika burar. Det visade sig att de föredrog att hålla till i den bur där de tidigare fått sina taktila C-trådar aktiverade. Tydligen gillade mössen känslan så mycket att de gärna ville uppleva samma sak en gång till.

Resultaten bekräftade att Håkan Olausson och hans medarbetare hade haft rätt i frågan om kopplingen mellan smekningens nervceller och känslan av välbehag. Skulle det till och med kunna stämma att upplevelsen är erotisk?

Forskarna tog hjälp av en robot för att testa lärobokens påstående. En apparat av aluminium och svart plast är monterad på ett stativ i hörnet av ett laboratorium på avdelningen för klinisk och experimentell medicin vid Linköpings universitet. I änden av robotens enda arm sitter en bred målarpensel med mjuka borst.

Under en serie experiment smekte roboten frivilliga försökspersoner på armen eller insidan av låret med fem olika hastigheter. Deras uppgift var att skatta både behaglighet och erotisk känsla.

Trots laboratoriets allt annat än sensuella atmosfär fick roboten höga betyg på båda skalorna när penseln rörde sig mellan en och tre centimeter per sekund. Den erotiska laddningen var som störst vid lägre hastigheter inom intervallet.

 – Lika väl som man kan kalla beröringen behaglig så kan man säga att den är erotisk, säger Håkan Olausson.

Därmed anser han att det finns belägg för beskrivningen av taktila C-trådar i Principles of neural science. Trots det försökte forskarna nyansera bilden en aning när de förra sommaren skrev om sina resultat i tidskriften The journal of sexual medicine: ”Den C-taktila beröringen ska inte ses som upphovet till erotiska förnimmelser, utan snarare en plattform – eller bakgrund – som ökar sannolikheten för sexuella känslor.”

Den gemensamma nämnaren tycks vara att en skön och trygg känsla av fysisk närhet uppstår vid rätt sorts beröring. Hastigheten är mycket viktig.

I laboratoriet får jag vara försöksperson och testa smekningar i olika hastighet på vänster arm, samtidigt som elektroder i mitt ansikte registrerar muskelrörelser. Omedvetet rynkar jag pannan när penseln rör sig riktigt sakta eller fort. En kurva på en bildskärm avslöjar hög aktivitet i en muskel som lägger pannan i bistra veck. En helt annan muskel vaknar till av smekningar i de lagom låga hastigheter som hudens taktila C-trådar är som mest känsliga för, en muskel som formar munnen till ett leende.

Reaktionen är till stor del omedveten och mycket viktig redan hos ett spädbarn, enligt Håkan Olausson. Smekningar ingår i det tidiga samspelet med föräldrarna – i första hand mamman – som behövs för en trygg anknytning. Psykiatrer som möter föräldrar med dålig anknytning till sitt barn har lagt märke till att föräldrarna ofta är stressade.

– De tar i barnet med alldeles för snabba rörelser, säger Håkan Olausson.

I en kommande studie planerar hans forskargrupp att träna föräldrar med svårigheter att knyta an till sitt spädbarn i konsten att smeka. Med rätt sorts beröring aktiveras hudens taktila C-fibrer. Barnet blir lugnare och kanske till och med spricker upp i ett leende. Det ger återkoppling till föräldern, och förhoppningsvis uppstår en positiv spiral av joller och glädje. Det är inte direkt rocket science, utan en konkret tillämpning av forskningen om hur ett invecklat biologiskt system bidrar till att skapa känslan av närhet.