När prostatan gjorde mannen hysterisk

År 1924 kunde man läsa i en amerikansk vetenskaplig tidskrift att en förstorad prostata ”förorsakar många fysiska besvär”, men även att tillståndet ”driver mannen att ta av sig sina mörka kläder till förmån för pråliga och ljusa färger och ge sig in i sexuella upptåg, som kan förlåtas hos den unge men är löjliga vid hög ålder”. Prostatabesvär ansågs inte bara äventyra mannens fysiska sexuella förmåga utan även hans mentala kapacitet och manlighet.

På den här tiden beskrev läkarna en ömsesidig koppling mellan prostatan och hjärnan, men exakt hur förbindelsen såg ut var man osäker på. En hypotes var att prostatasekret sökte sig till hjärnan och gav upphov till mentala symtom. Både inflammation i prostatan och en förstoring av den kunde försvaga mannen mentalt och ta sig uttryck i att en äldre man betedde sig fånigt ungdomligt.

Den tydligaste effekten av kopplingen var påverkan på mannens sexualitet. Krävande intellektuellt arbete ansågs kunna skada prostatan och därmed leda till minskad könsdrift och impotens, liksom sorg och ångest.

– Men å andra sidan ansåg man också att ”överdrivet mycket sex” kunde irritera prostatan och därmed leda till att mannen blev trögtänkt, säger Maria Björkman, idéhistoriker vid Uppsala universitet.

Tillsammans med Alma Persson, genusvetare vid Linköpings universitet, har hon undersökt hur amerikanska urologer, kirurger och fysiologer under åren 1900–30 såg på prostatan och hur de resonerade om dess effekter på hälsa, manlighet och sexualitet. De har studerat ett hundratal texter ur amerikanska tidskrifter och böcker inom urologi.

Studien besvarar inte frågan om hur det kommer sig att urologin vid den här tiden såg prostatan som sammankopplad med hjärnan, men några samtida idéer kan spela in, tror forskarna.

– Kopplingen mellan genitalier och själslig förmåga har en lång historia. Tidigare hade man ju kopplat ihop kvinnors kroppar med begränsad intellektuell kapacitet genom att de ansågs styrda av sin livmoder, säger Alma Persson.

– Och det fanns urologer som såg en analogi mellan prostatan och livmodern, eftersom vävnaderna påminde om varandra och båda organen kunde få tumörer. Man menade också att utlösning gjorde att prostatan växte, samtidigt som människan ansågs ha bara en viss mängd energi, så frekventa utlösningar stal energi från intellektuell verksamhet, säger Maria Björkman.

En frisk prostata ansågs däremot möjliggöra god sexuell förmåga långt över 50 års ålder, samt god mental kapacitet och arbetsförmåga. Prostatan uppfattades som en muskel som framkallade mannens orgasm – men även kvinnans genom att med kraft spruta sädesvätskan in i slidan och mot livmoderhalsen. Eftersom kvinnans orgasm tidigare i historien ansetts vara en förutsättning för befruktning, blev prostatan därmed i urologernas ögon livsviktig för mänsklighetens fortbestånd.

De åkommor som ansågs kunna drabba prostatan var många, vanliga och ofta svåra. En amerikansk urolog skrev i en artikel år 1924 att 80 procent av mäns sjukdomar efter 50 års ålder, liksom 80 procent av dödligheten, orsakades av prostatan.

Prostatit, en inflammation i prostatan, ansågs kunna orsakas av allt från bakterier till hög ålder och olämpligt sexliv. I dag vet vi att akut prostatit orsakas av bakterier, men tillståndet är ovanligt. Vad som orsakar kronisk prostatit är inte helt klarlagt. Då beskrevs prostatit som en vanlig sjukdom, något man nästan fick räkna med efter 50 års ålder. Utomäktenskapligt sex, överdriven onani och återkommande avbrutna samlag ansågs särskilt skadliga. Prostatans närhet till urinröret och urinblåsan gjorde att infektioner riskerade att spridas mellan dem. Och man ansåg att området, ”kroppens soptunna”, dustbin of the body, lätt smittades av bakterier. Infektionerna blev ibland dödliga eftersom det inte fanns antibiotika.

Symtomen på prostatit ansågs vara dels mental tröghet, dels sexuella svårigheter – först en överdriven könsdrift, sedan impotens. Om prostatiten blev kronisk ansågs den kunna leda till olika mentala problem, som neurasteni (som motsvarar ungefär dagens utmattningssyndrom) på grund av toxiner från inflammationen som påverkade hjärnan, men även fysiska besvär som ryggvärk.

En annan diagnos som knöts till prostatan var förstoring av densamma. Även detta ansågs drabba företrädesvis äldre män. Det fanns ingen konsensus om orsakerna, men många hypoteser, till exempel att förstoringen orsakades av åldersförändringar, kyla, överdrivet ätande, förstoppning av något slag, ett stillasittande arbete – eller å andra sidan fysisk aktivitet som ridning. En del läkare tyckte att tillståndet verkade vara vanligare bland feta män, medan andra tyckte sig se det oftare hos nervösa och smala män. Numera vet vi att prostatan förstoras hos de flesta äldre män som en del av det normala åldrandet.

En uppfattning som stämmer med dagens kunskap var att en förstorad prostata börjar trycka på den del av urinröret som passerar genom prostatan, vilket leder till urineringssvårigheter med tätare och trängande behov och ibland retention, urinstämma, det vill säga att blåsan inte gick att tömma alls. Men prostataförstoring ansågs också förorsaka flera mentala problem, som hypokondri, neurasteni, irritation, hallucinationer, minnes- och koncentrationssvårigheter, nedsatt intellektuell förmåga, sömnstörning och till och med självmordsförsök och psykos.

För att underlätta urinens passage kunde man föra in en kateter i urinröret, en metod som används även i dag. Prostataförstoringen behandlades med elstimulering som gjorde att prostatan skrumpnade ihop, eller så opererades prostatan bort: prostatektomi.

– Men dödligheten i de kirurgiska ingreppen var påtagligt stor på grund av komplikationer som kunde uppstå vid operationen, säger Alma Persson.

En metod som användes under några år på 1890-talet var kastrering. Man opererade då bort testiklarna, vilket ansågs minska prostatans förstoring. Godartade tumörer, myom, i livmodern krympte nämligen när man kastrerade kvinnan genom att operera bort den ena eller båda äggstockarna.

Metoden debatterades livligt av urologerna. Många var kritiska på grund av den tänkta risken för psykiska biverkningar och riskerna med nedsatt sexualdrift och förlusten av samlag med sädesavgång. Manlighet förknippades med fungerande testiklar. Att männen blev ofruktsamma betraktade de flesta som ett mindre problem, eftersom de flesta patienterna var i 70–80-årsåldern. Men dödligheten i ingreppet var stor: 20 procent dog.

– De flesta kastrerades i ett sent skede som sista utväg vid total urinretention, när de redan var döende av svåra infektioner och långvarig sjukdom. Metoden var särskilt populär åren 1893–95 men försvann så småningom, eftersom prostataförstoringen inte minskade som man trott, säger Elin Björk, doktorand vid Tema teknik och social förändring vid Linköpings universitet.

Den tredje diagnosen var så kallad läckande prostata, prostatorré. Enligt läkarna hade patienten då en onaturligt stor mängd prostatasekret. En läckande prostata kunde hänga samman med både prostatit och prostataförstoring.

– Den här diagnosen finns ju inte kvar, men den var ytterligare ett sätt att förstå den sjuka prostatan. Prostatan blev ett catch-all-organ, som kopplades till en mängd fysiska, sexuella och mentala problem, säger Maria Björkman.

Sexualiteten kopplades till prostatan både som orsak och verkan. Mannen blev sårbar, svag, impotent och till och med sinnessjuk – egenskaper som ansågs vara omanliga eller feminina.

Paradoxalt nog uppfattades även avsaknad av sexliv eller otillfredsställd könsdrift som möjliga orsaker till en inflammation i prostatan. Nästan vilken typ av sexuell praktik som helst, och även total avsaknad av sexliv, kunde alltså leda till prostatit enligt dåtidens uppfattningar.

Å andra sidan ansågs prostataförstoring kunna leda till ökad sexuell energi, så att mannen övergav sitt respektabla sätt, till exempel genom att bli kär i mycket yngre kvinnor. Andra symtom som beskrevs var impotens, sterilitet och neuros. Neuroserna var ofta svårbehandlade.

 – Genom diagnoserna upprättade läkarna normer för maskulinitet och sexualitet. Bra sexualitet var heterosexuellt och inomäktenskapligt samlag, några gånger i veckan, gärna i barnalstrande syfte. Nästan alla andra sexuella praktiker beskrevs som farliga och ohälsosamma, säger Alma Persson.

– Urologin speglade rådande maskulinitetsideal för den borgerlige mannen som måttfull, sansad, hårt arbetande och sund, säger Maria Björkman.

Medicinhistorisk genusinriktad forskning har tidigare lyft fram hur kvinnans kropp i historien setts som motsatsen till mannens, det vill säga som underlägsen och sårbar utifrån sitt kön. Kvinnans livmoder och hennes själsliv sågs som intimt sammankopplade, vilket gjorde kvinnor sårbara och utsatta för mentala sjukdomar som hysteri.

Mannen har däremot utgjort norm och närmast betraktats som en neutral människa utan kön.

– Men när vi studerat medicinska texter om prostatan ur ett genusvetenskapligt perspektiv, ser vi att även män gjorts till offer för sina kroppar i historien, inte enbart kvinnor. Prostatan har tidvis fyllt samma funktion för män som livmodern gjort för kvinnor, säger Alma Persson.

– Utan en frisk prostata kunde ingen man förväntas fungera som individ, make eller produktiv medborgare. Det kan vi utläsa av det material vi har studerat. Här finns en slående likhet med hur kvinnor ansetts vara styrda av sin biologi och särskilt sina könsorgan, säger Maria Björkman.

Maria Björkman ingår tillsammans med Alma Persson respektive Elin Björk i ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt vid Linköpings universitet, som undersöker synen på prostatan. Projektet leds av Ericka Johnson, docent i teknik- och vetenskapsstudier vid Tema teknik och social förändring vid Linköpings universitet

– Prostatan används för att gestalta oro kring hur mannens sexualitet och manlighet förändras när han åldras. Varför placerar vi besvär i en körtel? frågar sig Ericka Johnson.

Hon har nyligen publicerat en studie av svenska läkares debatt de senaste decennierna om läkemedelsbehandling vid godartad prostataförstoring. Just nu arbetar hon med en studie där hon intervjuar medicinsk personal, psykologer och män i olika åldrar om hur de ser på prostatan.

– Jag har noterat att både läkare och lekmän kan ställa frågan: ”Det kanske är prostatan som spökar?” Vad betyder det att prostatan ”spökar”? Vad är det för en föreställning? Hur föreställer man sig prostatan, vad är den till för och hur påverkar ens hållning vilken behandling man söker eller erbjuder? undrar hon.