Att äta som en fågel

I Alfred Hitchcocks klassiska skräckfilm Psycho oroar sig psykopaten Norman Bates för att Marion Crane inte har någon aptit. ”Du äter som en fågel”, säger han bekymrat. Just ätandet är väl i och för sig ett av Marion Cranes mindre bekymmer just då, med tanke på vad hon senare råkar ut för i den berömda duschscenen. Men om hon verkligen skulle ha ätit som en fågel, så hade Norman Bates oro varit befogad.

Den typen av bordsskick illustreras bättre i en annan klassisk filmscen: Mr Creosote, i Monty Pythons Meningen med livet. Den groteskt tjocke Mr Creosote kommer in på en fin, fransk restaurang. Han beställer in allt som finns på menyn och sköljer sedan ner maten med sex flaskor vin, sex liter champagne och sex backar öl. Trots att han därefter känner sig belåten övertalas han av hovmästaren att äta en lövtunn mintkaka som dessert. Detta leder till att han spricker, på ett i filmen övertydligt illustrerat sätt. Detta öde skulle mycket väl kunna drabba en människa som försöker äta som en fågel, om vi exempelvis jämför med någon av våra mesar en kall vinterdag.

När vi människor ska utföra hårt fysiskt arbete, som en längre löp- eller skidtur, är vi beroende av att kunna utvinna energi ur kolhydrater. I musklerna finns sådana lager i form av glykogen, som bryts ner till druvsocker (glukos) och förbränns effektivt i våra muskler.

Problemet med kolhydrater är att de binder till vatten – de är hydrofila. Det innebär att denna typ av energilager blir tunga. Kroppen använder därför en mer vikteffektiv form när den ska lagra överskottsenergi en längre tid – fett. Fett är å andra sidan mindre arbetseffektivt. För varje syremolekyl som vi lyckas andas in får vi ut mer fart och prestation så länge vi kan förbränna kolhydrater i stället för fett. När vi springer en längre sträcka är det normalt syreupptagningen som begränsar hastigheten, eftersom det krävs syre för att förbränna både kolhydrater och fett så effektivt som möjligt.

Men småfåglar måste tänka mer på vikten än vi människor. Ett av de farligaste hoten för en liten fågel är attackerande hökar och falkar – skickliga och kraftfulla flygare som är svåra att fly undan. Därför gäller det att maximera accelerations- och manöverförmågan utan att behöva bära på onödig kroppsvikt. Det har lett till att fåglarna under evolutionens gång har utvecklat förmågan att använda fett även som ett effektivt korttidsbränsle. De lagrar därför sin energi huvudsakligen i form av fett, som de snabbt kan bygga upp och bryta ner.

En annan energikrävande utmaning för småfåglar är att hålla värmen. Även under den kalla svenska vintern har små tättingar av messtorlek hög kroppstemperatur, normalt 42 grader Celsius. Det innebär att de måste lagra tillräckliga mängder bränsle, alltså fett, för att inte frysa ihjäl. Det är svårare för ett litet djur att hålla värmen i låga temperaturer än för ett stort. I förhållande till kroppslängden ökar den avkylande ytan i kvadrat, medan den värmande kroppsmassan ökar i kubik.

Under vintern måste små fåglar alltså förse varje cell med mycket mer energi än exempelvis en ripa eller tjäder. En riktigt kall vinterdag måste en fågel av messtorlek öka nästan 10 procent av sin kroppsvikt i fett för att klara den kommande nattens energiförbränning. Om man betänker att dagarna är korta, särskilt i norra Sverige, blir detta en anmärkningsvärd prestation. I riktigt vinterkalla skogar i nordligaste Sverige finns framför allt två mesarter – talltita och lappmes – som bägge väger kring 12–13 gram. De ska alltså lägga på sig en tiondel av sin vikt varje dag, hela vintern. Eftersom de inte är nattaktiva måste de dessutom äta så fort att de klarar av detta under dygnets få ljusa timmar. Då gäller det att kunna äta som en fågel!

Själv väger jag 85 kilo, vilket gör 8,5 kilo till 10 procent av min kroppsvikt. Jag kan inte ens tänka mig vilka mängder mat jag skulle behöva äta för att gå upp så mycket i vikt, än mindre hur det skulle vara möjligt på en enda dag. Även om man antar att omvandlingen av energin i maten till fett vore maximal, så skulle jag behöva äta ofantligt mycket, och ofantligt fort. Det är väldigt tveksamt om ens Mr Creosote skulle ha klarat av sådana matmängder, ens när han frossade som mest. Och Marion Crane var definitivt inte i närheten av att äta som en fågel.

Det finns faktiskt jämnvarma djur som är ännu mindre än titor, och ändå aktiva på vintern i nordligaste Sverige. Exempelvis den mindre dvärgnäbbmusen, vårt allra minsta däggdjur – och ett av de allra minsta däggdjuren i hela världen. Hos oss förekommer den huvudsakligen i de översta delarna av Norrland. Med sina 2–4 gram kan man tycka att den klarar av en större metabolisk utmaning än våra mesar på vintern. Det finns dock en avgörande skillnad mellan små däggdjur och små fåglar. Näbbmöss, möss och sorkar rör sig nere under snön. De exponeras alltså aldrig för de 20–30 minusgrader som kan råda ovanför det isolerande snötäcket. Vi människor kan också sova gott (nåja, försöka i alla fall) i en igloo eller snöbivack även under de kallaste vinterförhållandena. Men en liten mes har inget sådant val – den måste vara aktiv och söka föda i träden hela dagen. Är det riktigt kallt så försöker mesarna i och för sig reducera energiförlusten så gott det går under själva natten, genom att sova ”inomhus” i trädhål, holkar och liknande, i stället för på sin vanliga nattkvist. Riktigt kärva vinternätter i norra Sverige kan de faktiskt också dra nytta av snöns isoleringsförmåga. Då sover talltitor och lappmesar i orrlegor och liknande håligheter nere i snön.

Talltitor och lappmesar har också en speciell förmåga att spara energi genom att sänka kroppstemperaturen när de sover. Från de normala cirka 42 grader Celsius går de regelbundet in i en minidvala på cirka 35 grader, ja ibland ända ner till 32 grader, om det är riktigt kallt. Detta gör att de kan spara 30–40 procent av den energi som de normalt förbränner för att hålla värmen, vilket naturligtvis är en stor fördel. Nackdelen är att de är helt hjälplösa i detta hypotermiska tillstånd. En hypotermisk mes ser ut som en rund, uppfluffad fjäderboll och känns lika livaktig som en isglass om man lyfter upp den. Det tar uppåt en kvart för den att höja kroppstemperaturen så pass att den kan reagera igen. Den är alltså chanslös om en mård eller vessla skulle hitta den i detta tillstånd. När energistressen minskar, till exempel genom att det går att få tag på mer mat igen, så undviker de därför denna strategi – och börjar verkligen äta som fåglar igen.

Här måste man i rättvisans namn avslöja vad Norman Bates lite famlande tillägger direkt efter sin kommentar om att Marion Crane äter så lite: ”Jag har hört att uttrycket ’äter som en fågel’ egentligen är felaktigt … för fåglar äter faktiskt hemskt mycket.”

Norman Bates må ha varit en sällsynt otäck psykopat, men när det gäller fåglarnas matvanor hade han en ovanlig klarsyn.