Våra rötter från stäppen

För 5 000 år sedan nåddes Europa av en stor migration österifrån. Det har främst belagts genom flera studier av genetik, där forskarna ser att dna från jägare-samlare och från jordbrukare har blandats ut med genetiska varianter av en typ som tidigare var mycket ovanliga i Centraleuropa. Förändringen skedde av allt att döma mycket snabbt, varför en storskalig migration är en rimlig förklaring.

Herdefolket yamnaya från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet är den grupp som sannolikt förklarar detta. Historien om denna folkvandring visar hur mycket som tidigare varit okänt om vår förhistoria.

Det berättar Kristian Kristiansen, som nyligen fick Danmarks största arkeologipris, Erik Westerby-prisen, för sin mångåriga forskning om bronsåldern. I dag är han seniorprofessor i arkeologi vid Göteborgs universitet.

Han liknar det som skedde i centrala och norra Europa för 5000 år sedan vid européernas intåg i Nya världen århundradena efter Christofer Columbus seglats år 1492. Ursprungsbefolkningen gick under i sjukdomar eller dödades, och de som anlände inledde en demografisk, kulturell och politisk dominans.

Folkgruppen yamnaya är känd sedan tidigare, men har främst varit förpassad till specialisternas bord.

– Yamnaya hade hästar och vagnar med hjul, säger Kristian Kristiansen. Så de förflyttade sig troligen mellan boskapens sommar- och vinterbeten. Kanske red de hästarna, eller så använde de dem mest som dragdjur. Men det var en ny livsstil.

Han tillägger att de här upptäckterna har gjorts helt nyligen, främst med hjälp av dna-analyser av skelett och isotopanalys av strontium. Det kan avslöja om en person har levt någon annanstans än där hon eller han dog.

Till skillnad från den tidigare migrationen av jordbrukare från Mellanöstern till Europa för drygt 10 000 år sedan, bestod yamnayas folkvandring till 90 procent av män. Mattias Jakobsson, professor i genetik vid Uppsala universitet, har i en tidigare intervju i Forskning & Framsteg jämfört dessa grupper med hur vikingarna troligen levde:

– Det handlade även då om grupper av män som gav sig av, ibland i krigiskt syfte, ibland för att bedriva handel. Många av dem slog sig sedan ner på andra platser. Jag tror att migrationen för 5 000 år sedan kan ha sett liknande ut.

Forskarna vet i nuläget inte exakt varför yamnaya migrerade.

– Men jag tror att det finns demografiska och sociala faktorer, säger Kristian Kristiansen. Vi vet att i liknande samhällen så gick arvet från fadern bara till den äldste sonen. Det betyder att det fanns unga män som inte hade någon framtid i hemmet. Visst kunde de stanna och arbeta för sina storebröder, men det var säkert mer frestande att slå sig ihop med likasinnade och dra västerut och kolonisera ny mark.

– Det har troligen handlat om tonåriga pojkar. Vi vet från dagens forskning att denna grupp är både riskbenägen och rörlig, fortsätter Kristian Kristiansen.

Hos yamnaya var det troligen en eller flera äldre män som ledde grupperna av unga män när de gav sig i väg. Förflyttningarna skedde säsongsvis, och de gav sig ut på räder längre och längre västerut. Resten av året var de unga männen hos sina föräldrar eller i samhällen där de troligen ägnade sig åt herdesysslor.

Historiskt sett har herdekulturer varit mer krigiska än jordbrukskulturer. De har präglats av rörlighet och hållit hästar, vilket har gynnat ett manligt krigarideal.

En annan tänkbar orsak till yamnayas migration är klimatförändringar. Tiden efter omkring 3 000 f.Kr. präglades av fuktigare klimat med mer nederbörd, vilket var gynnsamt för de betesmarker som yamnaya-herdarna var beroende av. Bra bete gjorde att boskapshjordarna växte och kunde föda större grupper av människor.

Enligt en annan studie expanderade yamnaya även österut, till dagens Mongoliet och södra Sibirien – där de helt ska ha ersatt den tidigare befolkningen. De ska ha dominerat Centralasien ända till för 2 000 år sedan, då östasiatiska folk ska ha tagit över.

Yamnayas boskap bestod av hästar, kor och får, och de levde främst på kött, mejeriprodukter och fisk. Den proteinrika dieten medförde att medellivslängden var relativt hög, omkring 50–60 år. Dieten gjorde dem även relativt långa. De ska ha varit ljusa i hyn, men hade sannolikt mörka ögon.

En viktig och tidigare okänd faktor i sammanhanget är att Euroasien av allt att döma drabbades av pesten efter yamnayas migration. Enligt en artikel i The Cell härom året, som Kristian Kristiansen var medförfattare till, är detta den äldsta kända pestepidemin. Men omfattningen är ännu oklar.

Spår av pesten har hittats i områden från Sibirien till Östersjön. Kristian Kristiansen och hans kolleger har analyserat tand-dna från 101 bronsåldersindivider i Europa och Asien. Hos sju av dessa fann de spår av bakterien Yersinia pestis, som orsakade pest. Dessa sju kom från fyndplatser i dagens Estland, Polen, Armenien och Ryssland (södra Sibirien, nära gränserna till Mongoliet och Kazakstan) och kunde dateras till främst 2000-talet f.Kr. Med 99-procentig säkerhet dog de av pesten, enligt forskarna.

I vilken omfattning som smittan spreds under denna period är dock fortfarande oklart. En epidemi kräver en viss befolkningstäthet – och för 5 000 år sedan fanns det, enligt försiktiga beräkningar, färre än 50 miljoner människor i hela världen. När digerdöden spreds på 1300-talet var befolkningsmängden omkring tio gånger större.

Forskarna tror dock att detta utbrott av pest kan vara orsaken till att befolkningen minskade i Europa och Asien under samma tid. Troligen hade pestens spridning och konsekvenser ett samband med den omfattade migrationen.

– Pesten kom sannolikt med yamnaya, säger Kristian Kristiansen.

Denna förhistoriska pest kan nu läggas till de tre historiska pestutbrott som finns dokumenterade: den justinianska pesten på 500-talet, digerdöden på 1300-talet och pesten som spreds från Kina till andra delar av Asien och Afrika i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.

Yamnayas migration var av allt att döma både omfattande och snabb. ”Det är intressant att det gick så fort, och det antyder både en konkurrensfördel och ett aggressivt användande av denna fördel”, skriver antropologen David W. Anthony i boken The horse, the wheel, and language (Princeton university press, 2010). Hästen och vagnen var centrala faktorer i deras snabba expansion.

– Det var en regelrätt folkvandring, och det var främst områden som mest liknade stäppen som koloniserades, säger Kristian Kristiansen.

Så småningom skedde en integration mellan yamnaya och jordbrukarna i och med att de fick barn tillsammans och för att de anländande yamnaya-männen efter hand blev bofasta.

– Vi har sett att många kvinnor växte upp med jordbruksdiet och sedan ändrade diet som vuxna. Detta kan vara tecken på att de bytte miljö. Det kan ibland ha skett helt fredligt – men ibland dramatiskt och våldsamt, säger Kristian Kristiansen. Vi har även sett spår av massakrer.

Bronsåldern har på senare år kommit att betraktas som en rätt våldsam epok (se ”Den brutala bronsåldern”, F&F 4/2013). Många gravar från denna tid vittnar om våldsam död hos både den bofasta och den invandrade befolkningen, vilket tyder på att de nyanlända inte alltid var välkomna.

– Men den långsiktiga konsekvensen var att yamnayas genetik blev dominerande i Europa, säger Kristian Kristiansen. Och det är den genetik som vi har i dag. Vi härstammar från stäppen.

Han påpekar att under denna tid minskade andelen dna från Anatolien i vissa områden från 50 procent ner till mindre än 10 procent efter yamnayas migration. Delar av Europas befolkning har alltså ett påbrå från i första hand yamnaya och i andra hand den ursprungliga jägar-samlarbefolkningen, enligt vad forskarna kan säga i dag.

– Det var en genetisk, kulturell och språklig förändring som vi bara har börjat förstå. Hästens roll i detta är till exempel omdebatterad, säger Kristian Kristiansen. Den närmsta parallellen är ju Amerika på 1500- och 1600-talen.

Yamnaya kom med en ny social organisation, som levde vidare in i bronsåldern.

– Den byggde på små hushåll och på familjen. Och modellen var framgångsrik eftersom den levde vidare, säger Kristian Kristiansen.

Det neolitiska samhälle som de kom till bestod av större grupper, klaner.

Mycket tyder även på att yamnaya tog med sig det indoeuropeiska språket till Europa, eftersom någon form av proto-germanska började talas i Nordeuropa vid denna tid.

Efter migrationen och integrationen formades den så kallade snörkeramiska kulturen. Det var en keramikkultur som känns igen på lerkrukornas snörmönster. Troligen handlar det om att man imiterade yamnaya-folkets träbehållare. Den snörkeramiska kulturen hade stridsyxan som sin främsta symbol.

Även snörkeramikerna hade individuella gravar, precis som yamnaya, och denna snabba förändring av gravskick är enligt forskarna ett tydligt tecken på en samhällsförändring, givet de djupt existentiella innebörderna i en kulturs gravskick.

– Rent arkeologiskt är det gravarna som definierar yamnaya, säger Volker Heyd, som är arkeolog och forskare vid universitetet i Bristol och har forskat om gruppen i över tio år.

Han betonar att mycket forskning om yamnayas migration återstår. Fynden är relativt fåtaliga och än är bilden inte helt klar.

– Vi vet inte vad de kallade sig själva eller vad andra kallade dem. Namnet yamnaya kommer från ryskan och syftar på deras gravar, och de flesta gravar har hittills hittats i rysktalande områden.

– De hade mycket karakteristiska gravar. Men vi vet inte mycket om deras bosättningar, tillägger Volker Heyd, som varit med och grävt ut många av yamnayas gravar i Ungern tidigare.

Denna sommar har han ägnat åt att undersöka yamnaya-gravar i Serbien.

Gravhögarna var ofta placerade så att de bildade mönster i landskapet. Sannolikt var syftet att man skulle kunna orientera sig efter dem på stäppen.

– De begravdes i individuella gravar med en gravhög över, säger Volker Heyd. Den döde lades på ryggen med benen krökta och fötterna mot marken. Detta sätt att begrava människor var unikt för Europa under bronsåldern, så rent arkeologiskt är det gravarna som definierar dem. Och dessa gravar uppkommer på 3000-talet f.Kr.

Han kan bara spekulera om varför yamnaya begravde sina döda på detta sätt. En tolkning gör gällande att bruket att begravas med fötterna mot marken hänger ihop med deras avbildningar av skor eller sandaler. Enligt Volker Heyd kan det ha att göra med en tanke om att de ska kunna gå ut ifrån graven, eller kunna gå till en annan värld efter döden.

– Vi har hittat många vapen i gravarna, och vi tror ju att detta är början på eller en del av den krigarkultur som växte fram på bronsåldern, säger han.

Gravarna var som sagt individuella, och försedda med vissa utsmyckningar.

– Vi har inte sett några större skillnader mellan män och kvinnor, men 80 procent av alla yamnaya-gravar som hittats är mansgravar. Så det kan ju vara så att kvinnorna inte alls begravdes, det vet vi inte, säger Volker Heyd.

Han tillägger att många gravhögar i Centraleuropa håller på att förstöras av jordbruk, vägbyggen och växande städer.

– Så vi försöker skynda oss att kartlägga gravarna innan det är för sent. Vi vill ju försöka förstå dessa människor som förflyttade sig tusentals kilometer och vars dna syns så tydligt i många nordeuropeiska länders nuvarande befolkning. Det är enormt fascinerande.

För omkring 4 800 år sedan kan man se mer och mer spår av den så kallade stridsyxekulturen i Skandinavien. Det handlar om fynd av stridsyxor, men även om nya typer av gravar. I regel begravdes de döda liggande på sidan med uppdragna ben och med huvudet vänt åt öster. Tack vare den senaste tidens forskning kan dessa spår nu knytas till yamnaya-folket och deras migration.

Torbjörn Ahlström är professor i historisk osteologi vid Lunds universitet och har varit involverad i de forskningsprojekt som lett till de nya rönen, som baserats på dna-analyser.

– Det är datorerna som är de stora hjältarna i denna forskning, säger han. Nu kan man analysera dna i en långt större skala än tidigare. Men det handlar om att pussla, och det mesta finns kvar att göra.

Torbjörn Ahlström poängterar att megalitkulturen som fanns tidigare hade kollektiva gravar, men att stridsyxekulturen kom med ett nytt gravskick där individuella gravar med stenrösen dominerade.

Han ser yamnaya-migrationen som ett fenomen som kan förklara till exempel den ökning av kroppslängden som inträffade i Skandinavien strax före bronsåldern.

– Folk blev markant längre i hela Nordeuropa då, men vi har nog bäst data i Sverige från denna tid, säger han.

Männen ökade från 165 till 177 centimeter, och kvinnorna ökade från 153 till 166 centimeter.

– En migration kan förklara detta, men även förändrade levnadsförhållanden, säger Torbjörn Ahlström. Men vi behöver komplettera med annan evidens. Om yamnaya kom med egna hästar så borde detta kunna beläggas i framtida studier av dna i hästskelett.

Även om många detaljer ännu är oklara, så är de flesta överens om att en helt ny bild börjar framträda. Som Kristian Kristiansen säger:

– Vi är bara i början av förståelsen av denna process.

De nya forskningsresultaten har publicerats under de senaste åren, och nu börjar en ny bild av Europas förhistoria sätta sig (se även ”Här spåras stenålderns migration”, F&F 4/2016). Mycket av forskningen sammanfattades nyligen i en artikel i Antiquity av bland andra Kristian Kristiansen.