Groggen som grundade maffian

Våren 1747 drabbades delar av besättningen på det brittiska linjeskeppet HMS Salisbury av skörbjugg. Det var en mycket vanlig sjukdom på skepp som låg ute till havs under längre perioder. Och många försök att hitta ett botemedel hade gjorts under åren, utan tydliga resultat.

Men när besättningen på just HMS Salisbury insjuknade i skörbjugg beslutade skeppsläkaren James Lind (1716–1794) att metodiskt undersöka olika tänkbara botemedel. Detta blev samtidigt världens troligen första kända randomiserade vetenskapliga studie gjord med kontrollgrupper. James Lind delade helt enkelt in de sjuka sjömännen i olika grupper, för att sedan ge dem olika botemedel och jämföra resultaten.

Experimentet lyckades över förväntan.

I och med de allt längre seglatserna efter medeltidens slut blev skörbjugg ett växande problem. Sjömännen kunde vara till sjöss i många månader på de allt större skeppen som seglade över haven. Enahanda mat och framför allt brist på C-vitamin kunde efter bara några veckor eller någon månad leda till trötthet och kraftlöshet. Efter hand kunde den sjuke också få dålig andedräkt, blödningar i hårsäckar, blödande gom och tandlossning. De flesta sjömän under tidigmodern tid drabbades någon gång – så även lord Nelson (1758–1805). Om sjukdomen förvärrades ytterligare, fick sjömännen även fläckar på huden och öppna sår i kombination med utmattning och svåra smärtor i muskler och leder. Till sist fick de hög feber och dog.

Självklart försökte man bota skörbjuggen på många sätt. Åderlåtning, att dricka saltvatten eller urin och andra påhitt testades, men utan resultat. Men eftersom man hade kunnat konstatera att drabbade sjömän i regel blev friska när de kom i land, förstod man att någon typ av förändring till lands innebar botemedlet. Sannolikt var det kosthållet, tänkte man.

James Lind var visserligen utbildad i läran om de fyra kroppsvätskorna, som hävdade att det var obalansen mellan dem som skapade sjukdom. Men han hade också hört talas om att orsaken till skörbjugg kunde finnas i det man åt, och det fanns tidigare uppgifter om att citrusfrukter eventuellt kunde bota den fruktade sjukdomen. Lind delade in tolv sjömän som han bedömde hade lika långt gången skörbjugg i sex grupper, som fick olika behandling. Förutom vanlig kost fick de varje dag ett tillskott av antingen cider, vinäger, havsvatten, vitriol (äldre benämning på sulfathydrater), apelsin- och citronsaft eller havrevatten. Den övriga insjuknade besättningen fick utgöra kontrollgrupp, även om Lind inte formulerade sig så. Inom en vecka var männen som fått citrusfrukter på benen.

Resultatet skulle få långsiktiga konsekvenser, inte bara för sjömännen.

Bakgrunden till att behovet av att hitta ett botemedel mot skörbjuggen hade blivit alltmer akut var bland annat den världsomsegling som britten sir George Anson ledde 1740–1744. Seglatsen drabbades svårt av skörbjugg. Av åtta skepp med över 1 800 sjömän kom bara ett skepp med 188 man tillbaka. Merparten dog av skörbjugg.

”Skörbjugg var en långt mer destruktiv fiende än de franska och spanska vapnen under det senaste kriget”, skrev James Lind själv i A treatise on the scurvy från 1753, där han beskriver sitt framgångsrika experiment. ”Jag kan smickra mig själv med att denna olycka nu kan förebyggas”, fortsätter han.

Det skulle dock dröja en tid innan James Linds kur skrevs in i flottans reglemente. Fortfarande under sjuårskriget (1756–1763) beräknas tiotusentals brittiska sjömän ha dött i skörbjugg, samtidigt som 1 500 stupade i striderna.

Skeppsläkaren sir Gilbert Blane (1749–1834) kände till Linds experiment och ville för säkerhets skull testa resultaten på en långresa till Indien ombord på HMS Suffolk. Resan skulle ta över fem månader, och sjömännen fick en daglig grogg på rom, vatten, socker och pressad citron (se faktaruta), vilket mycket riktigt höll skörbjuggen borta. Efter denna bekräftelse av Linds lärdomar reglementerades 1795 att alla sjömän skulle få pressad citrus varje dag ombord.

När man till fullo insåg citrussaftens välsignelse ökade efterfrågan på citroner. Rejält. Den brittiska flottan bestod under Napoleonkrigen (1803–1815) av över tusen skepp, om man inberäknar hjälpfartyg. Mellan 1795 och 1814 köpte det brittiska amiralitetet in över sju miljoner liter citronsaft. Själve lord Nelson beställde vid ett tillfälle över 200.000 liter citronsaft från Sicilien till den brittiska Medelhavsflottan.

På Sicilien hade man odlat citroner sedan araberna introducerat frukten på 900-talet. Citronträden trivs oerhört bra i det varma Siciliens bördiga jordar. Klimatet medger två skördar per år. Och man lärde sig att om man skördade frukterna när de var nästan mogna kunde de ligga i svala lokaler och eftermogna, vilket gjorde att man kunde sälja citroner året runt.

Citrusodling var en långsiktig investering, eftersom det krävdes terrassering och konstbevattning. Och träden gav i regel inte frukt förrän efter åtta år.

Efter Napoleonkrigen fortsatte efterfrågan att växa och exporten ökade snabbt. Storbritannien var fortsatt en av de största uppköparna.

Bättre transportmöjligheter – ångfartyg – och allmänt ökad efterfrågan, i takt med de välståndsökningar som följde på industriella revolutionen, påverkade förstås också citronboomen. Samt frånvaron av tullar. År 1853 odlades citroner på nästan 7 700 hektar på Sicilien, och 1880 hade omfattningen mer än trefaldigats med citronodlingar på över 26 800 hektar. Så småningom blev USA den stora importören.

Lönsamheten var extremt stor, men citrusboomen drabbade det fattiga Sicilien på ett oväntat sätt.

Ett nytt svensk–italienskt forskningsprojekt visar vad citrusboomen innebar för Sicilien.

– Det har funnits en del uppgifter i tidigare forskning om att det var maffian som tjänade pengar på citrusexporten. Informationen har funnits – men ingen har tidigare testat detta systematiskt och vetenskapligt, berättar Ola Olsson.

Ola Olsson är professor i nationalekonomi på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han har kontakter med italienska forskare vid University of Manchester och Queen’s university of Belfast, som sysslar med frågan om maffians ursprung och blev häromåret ombedd att medverka i forskningsprojektet. Resultaten har nyligen publicerats i tidskriften Journal of Economic History.

– Det var alltså den brittiska flottan som drev på efterfrågan på citroner. Och boten mot skörbjugg skapade en snabb ökning av efterfrågan, säger Ola Olsson.

En samling administrativa dokument, den så kallade Damianiutredningen från 1880-talet, har varit utgångspunkten för forskningsprojektet. Italien enades 1860, och landets byråkrati började då växa. En av många administrativa åtgärder var informationsinhämtning – bland annat skickades ett frågeformulär ut till lokala domare och myndighetspersoner på Sicilien. Där ombads de bland annat att registrera nivån på brottsligheten i 143 distrikt på Sicilien.

Den första insikten som Ola Olsson och hans forskarkolleger fick var att maffian inte växte fram över hela Sicilien i samma takt. Det visade sig att 51 distrikt på Sicilien hade maffiaverksamhet som största kriminella problem – alltså en tredjedel (se karta på nästa sida).

Forskare brukar gilla variation. Om ett fenomen förekommer i olika omfattning i olika delar av en region, kan ju detta innebära att det finns specifika, lokala orsaker – om nu variationen är större än slumpen.

– Maffian etablerades runt om på Sicilien under 1870- och 80-talen. Men man vet väldigt lite om dess ursprung. Det är en hemlighetsfull organisation, och det finns en tystnadskultur, berättar Ola Olsson.

Ordet maffia är för första gången belagt i skrift 1863. Sicilien präglades vid denna tid av en svag rättsapparat med låg tillit och av en ekonomisk boom i kombination med hög lokal fattigdom. Äganderätten var också mycket svag. Alla dessa faktorer utgör i sig en bördig grogrund för tung kriminalitet – men denna övergripande fond förklarar fortfarande inte de rätt stora lokala variationerna av maffiaetablering på Sicilien.

De administrativa källorna från 1880-talet innehöll även information om bland annat odling och ekonomi i de 143 distrikten på Sicilien. Dessa källor har forskarna kompletterat med utredning av maffiaetablering på lokal nivå samt officiell jordbruksstatistik. Uppgifterna har kokats ner till en statistisk analys. Det visade sig då att det finns ett starkt samband mellan de områden där citrusodling dominerade och de områden där maffian etablerades på Sicilien under slutet av 1800-talet. Korrelationen är stark och stabil. I genomsnitt ökade citronodling i ett distrikt sannolikheten för maffiaverksamhet med 54 procent. Resultaten står sig även när man kontrollerar för tänkbara felkällor.

– Nu vet vi att det finns ett starkt samband mellan maffiaetablering och citrusodling för export, säger Ola Olsson.

Eftersom citrusodlingarna fanns där först, är det rimligt att tro att de var orsaken – det vill säga att det finns en kausalitet.

– Italien var ju som ung nation en svag rättsstat, säger Ola Olsson. Man hade dålig kontroll – det fanns ett maktvakuum. I det läget var det lätt för maffian att kontrollera och beskatta den lönsamma handeln. Man beskyddade troligen producenter och agerade som mellanhänder. Men det var inget beskydd som odlaren själv kunde välja, om man säger så.

Ett av de allra första dokumenterade maffiamorden skedde faktiskt vid en citronodling, Fondo Riella, strax utanför Palermo vid nordvästra Siciliens kust. Vi känner till det eftersom den respekterade kirurgen Gaspare Galati i efterhand vittnade om fallet.

Han ärvde 1872 en fyra hektar stor citrusodling av sin svåger. Det var en mycket lönsam odling; det ingick till och med en ångmaskinsdriven vattenpump på tre hästkrafter som drev konstbevattningen.

Vid denna tid var efterfrågan på citroner så stor att skördarna i regel köptes upp i förväg, och spekulanter kunde köpa in sig i flera steg i processen. Men på Fondo Riella hade Gaspare Galati märkt att mängder av citroner på senare år hade försvunnit från träden strax innan skörd. Odlingens rykte dalade, vilket medförde sämre affärer.

Gaspare Galati befarade att någon eller några av de anställda låg bakom citronstölderna. Särskilt en person, Carollo, misstänktes och fick sparken. Han hördes snart prata på stan om hur förorättad han var, och Galati varnades för följderna. Den 2 juli 1874 sköts den man som hade anställts som Carollos ersättare mitt i citrusodlingen. Han avled på sjukhuset i Palermo ett par timmar senare. Galati berättade om sina misstankar för polisen, som dock ignorerade tipset. Han fick samtidigt en serie hotfulla brev som hävdade att han gjort fel när han sparkade Carollo, en ”man av heder” – vilket är en omskrivning för en maffiamedlem. Om han inte återanställde Carollo så skulle han själv drabbas på samma sätt som mannen som nyss hade dödats. Galati gick återigen till polisen med sina misstankar, återigen förgäves.

Galati förstod att han hade en större organisation emot sig, en organisation som sannolikt hade förgreningar inom polisen. Denna organisation verkade framför allt ge sig på framgångsrika citrusodlare. Organisationen såg till att deras män blev anställda på odlingarna, de kontrollerade transporterna av citroner, de organiserade karteller bland handlarna, de beskattade och beskyddade odlarna – allt genom ett underförstått hot om våld.

Galati vägrade att gå med på kraven – och i januari 1875 sköts ännu en anställd, som överlevde. Galati själv skaffade en revolver, men de hotfulla breven fortsatte att komma. När polisen inte visade tecken på att lösa fallen lämnade Galati sin citrusodling och flydde till Neapel.

I ett brev till inrikesministern förklarade han att bara i stadsdelen Uditore i Palermo, där det bodde omkring 800 personer, hade minst 23 personer mördats under 1874. Alla dessa mord kunde härledas till kampen om citrushandeln, och den lokala polisen stod passiv inför våldsutbrotten.

Hela denna historia finns beskriven i boken Cosa Nostra (2004) av John Dickie, som är professor i italienska studier vid University college i London. Bakom Ola Olssons torra siffror finns uppenbarligen många historier av denna karaktär.

Snabbt växande branscher med stor lönsamhet drar lätt till sig kriminella element. Forskarna i projektet ser tre huvudorsaker till att just citrushandeln drabbades. För det första: de stora vinsterna, som inte genererades av Siciliens övriga produkter – vete och olivolja. För det andra: de stora fasta kostnaderna och den långa tiden från plantering till skördad citron innebar att den som hade gjort dessa långsiktiga investeringar var sårbar och inte så benägen att flytta på sig. För det tredje: svårigheten att skydda sig mot tjuvar. Att plocka några hundra citroner på natten för att sälja var mycket lättare än att stjäla vete eller tillverka olivolja. En person beräknades plocka uppåt 5 000 frukter under ett arbetspass.

Ola Olsson och hans kolleger argumenterar alltså för att den svaga rättsstaten i kombination med den starkt växande efterfrågan på citrusfrukter var centrala förutsättningar för maffians etablering.

Första halvan av 1800-talet präglades av revolter och oroligheter på Sicilien. Många jordägare hyrde in egna beväpnade vakter för att skydda sina egendomar. Detta system kan ses som en början till maffiaverksamhet. Medlemmarna rekryterades ur alla samhällslager: bönder och doktorer, politiker och poliser. Maffiamedlemmen behöll sitt arbete och sin ställning i samhället – och hade maffiaverksamheten som ett lönsamt extraknäck.

En annan grogrund för maffian var en jordreform från början av 1800-talet under den så kallade Bourbon-eran. Den medförde att Sicilien fick flera mindre odlare, vilka är lättare att utsätta för utpressning än ett fåtal större.

– Ofta var det relativt små bönder som odlade citroner, säger Ola Olsson.

Han och hans kollegers analys visar även att i områden som omfattades av jordreformen och där småskalig odling bedrevs, var risken för maffiaaktiviteter 24 procent högre. Så det är en annan lärdom av studien: Småskaliga affärsmän är mer utsatta.

– Efter hand tog sig maffian in i andra branscher. Citrusodlingen fick en nedgång i slutet av 1800-talet, då man började odla alltmer citroner i Florida. Sicilien drabbades då av en ekonomisk kris. Detta sammanföll med att allt fler italienare emigrerade till USA runt sekelskiftet 1900. Och på så sätt hamnade maffian i USA, säger Ola Olsson.

Ola Olsson och hans kolleger menar att deras studie kastar nytt ljus över uppkomsten av en av Europas mest skadliga ekonomiska institutioner i modern tid.

– Fenomenet brukar kallas naturresursernas förbannelse, säger Ola Olsson. Det är ju ett problem även i dag. Det handlar om att länder med export av värdefulla naturresurser ofta får en sämre ekonomisk utveckling än andra länder. Det gäller särskilt fattiga länder med svaga institutioner. Bra exempel i dag är Kongo-Kinshasa, Angola, Liberia, Sierra Leone och Colombia som alla har värdefulla exportvaror.

När en stat med svag maktapparat har stora naturresurser kan detta destabilisera hela samhället, vilket drabbade 1800-talets Sicilien. Plötsliga rikedomar kan utlösa strider som går ut på att kapa åt sig de stora exportintäkterna, och resurserna läggs på detta snarare än på att gynna annan långsiktigt produktiv utveckling.

– Sådant kan leda till inbördeskrig och/eller statskupper. Man kan nog se maffians etablering på Sicilien i ett sådant sammanhang, säger Ola Olsson.

– En stark statlig närvaro som kan etablera lag och ordning är det bästa botemedlet. I Norge blev oljan till exempel ingen förbannelse, eftersom det redan fanns en fungerande stat, fortsätter Ola Olsson.

Han summerar sedan maffians historia i stora drag:

– Från citroner på Sicilien under 1800-talet till sprit i USA under förbudstiden på 1920-talet och till knark under efterkrigstiden. Och i dag är det tydligen människosmuggling som gäller.