Skönheten finns i det lagom avvikande

Vad som är vackert – begreppet ”skönhet” – har av bland annat filosofer ofta tillskrivits formella egenskaper som balans och proportioner, hantverksskicklighet, graden av bildrealism, den moraliska, religiösa eller kunskapsförmedlande innebörden – med mera. Sedan åtminstone mitten av 1960-talet har även systematiska psykologiska undersökningar av vårt ”estetiska sinne” genomförts, av bland andra den banbrytande kanadensiske psykologen Daniel E. Berlyne (1924–1976).

En av hans utgångspunkter var att skönhetsupplevelser är ett samspel mellan mentala processer hos betraktaren och egenskaper hos objekten. Grundläggande är vår nyfikenhet som tänkande varelser, vår vilja att undersöka och förstå vår omvärld. Berlyne ansåg att viktiga estetiska faktorer exempelvis är oförutsebarhet, komplexitet, obalans, asymmetri – och deras motpoler. En subjektivt upplevd balans mellan oförutsebarhet – eller, annorlunda uttryckt, originalitet – och förutsebarhet påstås leda till lustupplevelser.

Det alltför oförutsebara blir obegripligt och kaotiskt – det alltför förutsebara banalt och tråkigt. I bägge fallen uppstår varierande grader av likgiltighet eller till och med obehag. Upplevelsen är beroende av betraktarens förutsättningar, som ålder, utbildning, kulturell bakgrund med mera. Det som ett barn upplever som obegripligt kan för en vuxen, konsterfaren person framstå som banalt. Men det är en helt öppen fråga om det vi gillar är värdefullt eller vackert i sig.

Angående bland annat landskap kan även vår evolutionära bakgrund spela en viss roll. Det är kanske därför vi uppskattar vissa typer av miljöer, som kan förknippas med skydd, föda, rinnande vatten och andra livsviktiga möjligheter.

För nyare forskning inom psykologisk estetik, se gärna www.science-of-aesthetics.org

/Michael Ranta, docent i konstvetenskap, Lunds universitet