När krisen kommer smygande

Gängkriminaliteten, den globala uppvärmningen och coronapandemin är tre sinsemellan olika kriser. Men en sak har de gemensamt. De har kommit smygande på ett sätt som gjort att beslutsfattare inte har agerat i tid.

– Vi människor har en bristande föreställningsförmåga. I början av coronaperioden hade många svårt att föreställa sig pandemins nationella och lokala konsekvenser, säger Magnus Ekengren, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Han leder ett forskningsprojekt om smygande kriser, finansierat av MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Covid-19-pandemin ser han som en smygande kris för Sverige från januari till mitten på mars 2020. Sverige borde ha agerat tidigare för att stoppa utvecklingen mot en stor samhällskris.

– Anders Tegnell erkänner att han hade fakta tidigare men att han ändå inte förstod allvaret förrän han såg videosnuttar från Italien. Då kände han igen sina kollegor som stod på plats och sa: ”Ni måste göra någonting! Ni måste agera!” Men då är vi ända inne i mars.

Det var emellertid redan i december 2019 som Världshälsoorganisationen, WHO, uppmärksammade ett lokalt utbrott av lunginflammation i staden Wuhan. En dryg vecka senare bekräftade kinesiska myndigheter att det handlar om ett coronavirus: 2019-nCoV. Den 31 januari 2020 konstateras det första fallet av sjukdomen i Sverige och en månad senare kom sportlovsturister hem från skidsemestrar i Europa.

I mars fick Sverige fick sitt första dödsfall och under april ökade antalet smittade exponentiellt. ”Följden av de senfärdiga svenska åtgärderna var att den smygande krisen exploderade innanför Sveriges gränser och övergick till akut kris”, skrev Magnus Ekengren och två andra forskare i en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift 2021.

Även om den summerade överdödligheten i Sverige under 2020–2021 till slut inte blev mer än 0,79 procent så ser de flesta den första vågens stora smittspridning på särskilda boenden för äldre som ett misslyckande. Coronakommissionen konstaterade i sin första delredovisning i december 2020 att mer omfattande åtgärder borde ha satts in tidigare för att bromsa smittspridningen. Varför vidtogs då inte åtgärder i tid?

Ett vanligt svar på varför krisen tilläts smyga sig på oss är att personer i beslutande ställning hade ett stuprörstänkande. De såg krisen komma men agerade inte förrän tidigast då de kände att den påverkade deras eget ansvarsområde.

– Svensk förvaltningskultur är exceptionellt illa rustad för kriser. Det finns en förlamande rädsla för att göra fel. Det är bättre att göra ingenting så har man i alla fall inte gjort bort sig, säger Magnus Ekengren.

Ett annat svar är att de tänkte: ”Det händer inte här i vårt land, i alla fall inte förrän i ett senare skede.” Magnus Ekengren nämner likheten med personerna i den fransk-algeriske författaren Albert Camus Pesten från 1947. Romanen, som fick ett enormt uppsving under pandemin, handlar om ett pestutbrott i den algeriska staden Oran och Camus skildrar olika reaktioner på den smygande krisen med alltmer skenande smitta. Vissa letar syndabockar medan andra bortförklarar det som sker och blundar för att pesten sprids. De tänker att detta händer inte här, i vår stad. Och om det ändå händer här så är det inte i vår stadsdel, och blir någon ändå sjuk i vår stadsdel så är det i alla fall inte på vår sida av gatan.

– Pesten är så skickligt skriven och skildrar den mänskliga naturens förmåga att bortse från hotet. Det finns många psykologiska förträngnings­mekanismer. Där måste man försöka bryta igenom på olika sätt och fiktionen är ett av dem, säger Magnus Ekengren.

Han menar att konsten ger en mer mångdimensionell förståelse av de smygande kriserna och deras konsekvenser, medan forskningen i filosofen Descartes anda endast riktar sig till vårt förnuft.

– Vår cartesianska vetenskapstradition betonar en tankemässig förståelse på bekostnad av en djupare förståelse som vi når med alla fem sinnen, en sorts kroppslig förståelse som vi når först när krisen kommit ända in i vardagen. Då är det ofta för sent, säger Magnus Ekengren.

En smygande kris definieras inom hans forsknings­projekt som ”ett hot mot samhällets värderingar och samhällets viktiga funktioner som utvecklas över tid och rum, föregås av varningssignaler och förebådande händelser, ges varierande samhällelig och politisk uppmärksamhet, och hanteras senfärdigt av beslutsfattare och myndigheter”. Långsamt verkande cyberhot och spridningen av multiresistenta bakterier ringas in som smygande kriser som kommer kunna övergå i akuta kriser. Den galopperande gängkriminaliteten är ytter­ligare ett exempel på en smygande kris och den har kommit att utmana demokratin, enligt Magnus Ekengren.

– Den äter sig in i samhällsstrukturerna, in i välfärdssystemet, och hotar rättssäkerheten och tryggheten. Om inte våra demokratiskt valda beslutsfattare agerar i den omfattning som krävs så vet vi tyvärr att det historiskt sett kan gå fort till att folk börjar efterfråga starka ledare som tar tag i kriserna. Då är vi illa ute och det är ett tungt argument vi använder när vi talar till beslutsfattare, säger Magnus Ekengren.

Ofta är kriserna dessutom globala men hanteringen nationell. När det gäller covid-19 borde Sverige ha tagit del av kunskapen som fanns i Sydkorea och Taiwan redan i december 2019, menar han.

– Vi är inte tillräckligt internationaliserade vad gäller informationsöverföring, utan vi är fort­farande innestängda i den nationalstatliga bubblan, där den kunskap som produceras inom landet är mer värd än den som finns i andra länder. Det gör mig pessimistisk. Dagens nationalstater är helt fel strukturer för att hantera smygande kriser, säger Magnus Ekengren.

Tydligast av allt blir det i hanteringen av klimatkrisen.

– Klimatmötena är rena farsen ur ett stats­vetenskapligt institutionsperspektiv. Man samlar tretusen personer i ett stort rum och det finns ingen överstatlighet alls, ingen makt åt den som ska leda mötet, utan nationalstaterna är helt suveräna. Så kommer de på att de ska rekommendera ditten och datten, säger Magnus Ekengren och iscensätter dialogen:

– ”Men vi har inga påtryckningsmedel, så det är inte tvingande för er när ni kommer hem att göra det här.” Nej, det kommer aldrig att gå. Det måste finnas ett överstatligt system med bindande regler och sanktionsmöjligheter, säger han.

Formerna för styrning är emellertid inte det enda som hindrar oss från att komma vidare i klimatfrågan. Det handlar också om vår mänskliga oförmåga att ta till oss fakta och omsätta dem i handling. Han påminner om att det var rörliga bilder och inte siffror som fick Anders Tegnell att förstå vad som var på väg att ske. Magnus Ekengren ser en begränsning i den vetenskapliga traditionen och ett behov av att arbeta tillsammans med författare och konstnärer.

– Vi har vetat om detta med global uppvärmning i hundra år och vi måste inse att hur mycket fakta vi än producerar så är det inte det som får folk att agera. Vi måste presentera kunskapen på ett annat sätt.

Det har konstnärsduon Bigert & Bergström gjort i tre decennier. I samarbete med forskare inom en mängd områden har de utforskat klimatkrisen och gestaltat dess konsekvenser. De har kedjat fast sig vid 300 kilo tunga järnskulpturer i form av koldioxidmolekyler, den mängd koldioxidutsläpp en genomsnittlig svensk står för under tio dagar.

De har kört omkring med en uppstoppad, tilltufsad och utrangerad isbjörn som de hittade tillsammans med fyra vinterförvarade bildäck på Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. ”Ni kan få bli fodervärdar för den här isbjörnen”, sa museichefen, vilket Mats Bigert och Lars Bergström självklart sa ja till.

Och redan 1994 gjorde de den vandrings­utställningen Klimatkamrarna, som var Riks­utställningars största utställning någonsin. I fem kamrar kunde besökarna uppleva olika extrema klimat med alla sina sinnen. Där fanns den tropiska ångkammaren, ljuskammaren som var fylld av uppstoppade djur i ett starkt ultraviolett ljus, stormkammaren med vindstyrkor på 20 sekundmeter, värmekammaren med temperaturer på 60–70 grader och slutligen fryskammaren som härbärgerade pupplika varelser i sträng kyla. I mitten av rummet fanns en sorts kuvös där besökarna kunde sticka in sina händer och bistå räddningspersonalen.

– Vi kan visualisera klimatkrisen på ett annat sätt än forskare och vi kan påverka människor emotionellt. Det blir en annan ingång till att förstå konsekvenserna av klimatförändringarna, säger Lars Bergström.

För att kunna skapa sina verk söker konstnärerna upp forskare inom skilda discipliner. Dels som research och inspiration, dels för att lösa praktiska problem. Många av Bigert & Bergströms verk kräver en hög nivå av ingenjörskonst, som att bygga en stormkammare.

Det senaste exemplet är verket, Tipping point, en hängande mobil som har landat på marken, enligt Lars Bergströms beskrivning. Fyra armar tippar fram och tillbaka som en gungbräda och längst ut på dem sitter personer som på olika sätt förkroppsligar klimatkrisen. Väderguden, inspirerad av vädermaskiner från Drottningholmsteatern, sätter mobilen i rörelse genom att styra och ställa med vädret. Och på den motsatta sidan försöker en forskare med en parabol registrera det som sker.

– Naturen har ändrat skepnad och olika klimatzoner har blandats huller om buller till en ny biotop. På den nedre plattformen befinner sig en person som försöker orientera sig i ett nytt landskap, säger Lars Bergström.

På den motsatta sidan gestaltas de mellanstatliga försöken att reda upp situationen av en person intrasslad i ett sammelsurium av flaggor.

– Gör man ett enda snedsteg så är känslan att hela konstruktionen kommer rasa ihop. Det är dramatiskt, säger Lars Bergström.

Produktionen av verket har finansierats av forskningsrådet Formas och skapats i samarbete med forskare inom programmet Climate ethics and future generations vid Institutet för framtidsstudier. Det stöd Tipping point har fått från Formas handlar om forskningskommunikation – men här gäller armlängds avstånd mellan forskare och konstnärer, betonar Lars Bergström.

– Vi jobbar inte med att visualisera forskningsrapporter. Allt vi gör måste grunda sig i vår egen nyfikenhet och lust att tackla ämnen från en annan vinkel och visa på det absurda.

Som att sätta en hätta på en bergstopp. På glaciärer nära skidanläggningar i Schweiz har man experimenterat med att täcka topparna med tyg för att reflektera bort inkommande sol och förhindra nedsmältning. Den här sortens vädergudsambitiösa geoingenjörsprojekt har alltid intresserat konstnärsduon och Lars Bergström talar om människans försök att manipulera klimatet som rörande. Han är själv son till en glaciolog och besökte Kebnekaise som tioåring tillsammans med sin far. När han och konstnärskollegan Mats Bigert läste i tidningen att Kebnekaises högsta topp nu bara var 70 centimeter högre än nordtoppen — sydtoppen hade tappat 16 meter på 15 år — föddes idén till ännu ett tekniskt komplicerat klimatkonstverk.

– Det föll sig ganska naturligt att vi ville göra en räddningsfilt för Kebnekaise, som en aktion för att tydligare visa vad som hände med glaciären. Man förändrar också upplevelsen av landskapet med det solreflekterande tygstycket, säger Lars Bergström.

Nästa projekt är att bygga små växthus ute på myren utanför Abisko och sedan koppla dem till en sorts reaktionsrum på olika platser. Det som händer om temperaturen höjs i Abisko ska därigenom bli synligt för människor i reaktionsrummen runt om i Sverige. Även detta verk har fått medel från en forskningsfinansiär och Bigert & Bergström samarbetar med forsknings­centret CIRC, Climate Impacts Research Centre, som hör till Umeå universitet men är verksamt vid Abisko naturvetenskapliga station.

Lars Bergström tycker att konstens förhållande till forskning har stärkts med tiden. Det finns ett mer öppet synsätt och en förståelse för att konst är en sorts forskning i sig. Samtidigt är han bekymrad över världsläget.

– Jag undrar vart det ska barka. Det är tragiskt när unga människor känner en förvirrad hopplöshet, en obehaglig känsla. Det skapar en samhällsoro.

Även statsvetarprofessorn Magnus Ekengren är bekymrad och undrar hur forskningen, konsten och politiken ska kunna ingjuta hopp. I projektet om smygande kriser har fokus nu hamnat på att hitta goda exempel.

– Vi försöker hitta mönster i vad som faktiskt leder till beslut. Vad är det som gör att hotet uppmärksammas i tid och att åtgärder vidtas? Vilka faktorer måste samspela för att det ska bli action? undrar Magnus Ekengren.

Han tar hålet i ozonlagret som exempel. På 1980-talet fick det väldigt stor uppmärksamhet och utsläppen av freon från vardagliga produkter som hårspray och deodorant ifrågasattes.

– Folk blev rädda och tänkte ”jag kan inte gå ut i solen för då får jag cancer”. Man gjorde en direkt koppling till det personliga planet och det skapades ett tryck på beslutsfattarna.

I klimatfrågan har det gått långsammare och Magnus Ekengren efterlyser ett mer visionärt politiskt ledarskap som målar upp en bild av hur samhället ska se ut för att vi inte ska få global uppvärmning. På ett liknande sätt som konsten kan ett gott ledarskap förkroppsliga forskningens fakta om global uppvärmning och peka på konkreta modeller för hur vi måste leva i framtiden.

– Jag tror mycket på visioner. Politiker kan inte bara säga att vi inte kan fortsätta som vi gör. De behöver läsa, ta hjälp av litteraturen och bli mer rörliga intellektuellt. Vi behöver ett politiskt ledarskap som kan visa vägen mot samhällen som kan ta oss ur smygande kriser.